En rockbiografi måste drypa av sex, droger och rock’n’roll.
Tydligen.
Det är i alla fall så 90 % av dem saluförs via texten på baksidan eller i annonser.
Upprinnelsen till dagens text är mitt inköp av Slash och Anthony Bozzas bok med det inte alltför hemliga namnet Slash. Den handlar nämligen om Slash, före detta gitarrist i Guns N’Roses, och hans vilda liv och leverne. Det trodde ni inte, va?
Har man, som jag, läst The Dirt, White Line Fever och en radda andra rockbiografier så vet man ungefär vad man har att vänta sig. Och man får precis det:
Slash är liten, Slash blir större, Slash är bråkig i skolan, Slash knullar tjejer, Slash håller på med droger, Slash är kriminell, Slash börjar spela gitarr, Slash knullar mer tjejer, Slash tar mer droger, Slash bildar ”det stora bandet”, Slash blir känd, Slash knullar jättemånga tjejer och tar jättemycket droger, Slash dör nästan, Slash lugnar ner sig och Slash mår bra i livet just nu. Snipp, snapp, snut – så var sagan slut.
Det här är tantsnusk – för män och kvinnor i vuxen ålder som vill läsa om sånt de aldrig riktigt fått leva ut själva. Gubbsnusk, kanske. Fan, jag om någon tillhör väl målgruppen.
Och ändå, ändå, lik förbannat, (eller kanske just därför) kan jag inte sluta läsa bokjäveln. För det är ju så spännande! Vad sa Axl egentligen när de spelade in Paradise City? Hur gjorde Duff när de var tvungna att tvinga till sig sitt första gage? Man kan inte sluta läsa förrän man fått svar på dessa och många andra frågor.
Slash verkar vara en trevlig person – rockvild och lössläppt, javisst – men vettigare och med mer känsla för hyfs än större delen av Mötley Crüe, lugnare och snällare än Lemmy och mer genuin och okonstlad än de flesta andra musiker på samma nivå.
Men trots alla festliga, galna och vilda historier vi får ta del av så hittar jag inte riktigt fram till den riktige Slash. För, som han själv – eller, i vart fall, hans spökskrivare – skriver i boken: ”Jag (…) lyckades inte sätta ord på mina känslor på ett konstruktivt sätt, men gitarren gav mig en emotionell klarsynthet.”
Så här har vi alltså ett gäng galna episoder i mer eller mindre kronologisk ordning som vi har läst förut på mer än ett ställe – låt vara med andra namn på huvudpersonerna.
Dessutom är boken dåligt översatt, med saknade ord och direkt översatta uttryck (”make it” ska inte ska översättas med ”göra det” i musikkarriärsammanhang!).
Så därför tycker jag att man kan skita i att läsa den här boken.
Istället kan man, om man vill förstå Slash, lyssna på låtarna med Guns N’Roses, Slash’s Snakepit och Velvet Revolver. Där framträder en mer äkta bild personen, en person som är synonym med varenda ton han spelar.
Höj eller stäng av!
söndag 22 november 2009
söndag 15 november 2009
Scroque
Om tvättstugor och Onda Datum
Ursäkta min frånvaro, mina damer och herrar.
Jag har helt enkelt inte haft tid att skriva här på ett tag. Orsaken är givetvis att jag lever ett rikt, dödspännande och intellektuellt stimulerande liv i övrigt, vilket gör att små petitesser – som till exempel att tillfredsställa er, läsarnas, aldrig sinande törst efter mer mustiga melodier ur min på gränsen till bibliskt rymliga fatabur – helt enkelt måste få ge vika.
Men – nog om er nu, låt oss prata mer om mig.
Idag är det söndag den 15 november 2009. Den kalendermedvetne förstår då genast att det, för två dagar sedan, var fredagen den 13:e.
Jag jobbade hemifrån och kunde sålunda ta hand om tvätten samtidigt. Direkt efter att jag skickat kottarna till skolan gick jag alltså ner för att se om det fanns någon ledig tid. På morgnarna och mitt på dagen brukar det vara rätt lätt att kunna klämma in sig. Något hål måste det ju finnas, tänkte jag och släntrade ner i källaren.
Döm om min förvåning.
Det fanns bara lediga tider! Inget lås på nån enda tid!?!
Jätteglad blev jag. Satte upp mitt lås på första tiden gjorde jag. Hämtade tvätten och satte igång gjorde jag också. Gick upp och satte mig framför datorn för att börja jobba gjorde jag sedan.
Sen gick klockan och de två första maskinerna blev klara och hängdes (av mig) till tork. I med två nya. På väg upp till lägenheten sneglade jag mot låstavlan för att se om någon ytterligare tvättgäst tillkommit. Nähä.
Jag ska nu ta en genväg i berättelsen för att snabbare komma till poängen.
När min tvättid var över satte jag även upp nästföljande pass, tvättade hela detta och satte upp nästa igen. Och igen. Och igen. Det slutade med att jag (som hade en JÄTTE TVÄTTHÖG) använde ALLA tvättiderna den dagen.
Jag hör nu ett kollektivt ”Och?” susa genom cyberrymden mot mig från läsarna.
Jo, så här:
Att en hel dag är helt fri från bokade tvättider – det HÄNDER liksom inte i mitt hus.
Detta var ett stort mysterium för mig. Ända tills jag kom ihåg datumet. Fredagen den 13:e.
Jag tror att den enda orsaken till att jag kunde tvätta helt ensam den dagen var att ingen annan vågade. Folk är mer skrockfulla än man tror. Man går inte ner och tvättar sin favorit tröja fredagen den 13:e, för då krymper den, blir rosafärgad eller nåt annat.
Vad jag upplevde var helt enkelt en trappuppgång i skräck. Det tysta skriet när rädslan för det okända sipprar ut genom folks porer som en ärtsoppegul Londondimma och lindar sig om själen som en svulten pytonorm, galet muterad till enorma proportioner och lagd under vansinniga vetenskapsmäns sjuka skalpeller för en frankensteinifiering som endast leder till smärta – en smärta som måste delas precis lika mellan offer och förövare för att ens vara uthärdlig.
Ja, eller så jobbade folk på dan och hade fredagsmys på kvällen, vad vet jag?
Okej ha det bra hej!
Ursäkta min frånvaro, mina damer och herrar.
Jag har helt enkelt inte haft tid att skriva här på ett tag. Orsaken är givetvis att jag lever ett rikt, dödspännande och intellektuellt stimulerande liv i övrigt, vilket gör att små petitesser – som till exempel att tillfredsställa er, läsarnas, aldrig sinande törst efter mer mustiga melodier ur min på gränsen till bibliskt rymliga fatabur – helt enkelt måste få ge vika.
Men – nog om er nu, låt oss prata mer om mig.
Idag är det söndag den 15 november 2009. Den kalendermedvetne förstår då genast att det, för två dagar sedan, var fredagen den 13:e.
Jag jobbade hemifrån och kunde sålunda ta hand om tvätten samtidigt. Direkt efter att jag skickat kottarna till skolan gick jag alltså ner för att se om det fanns någon ledig tid. På morgnarna och mitt på dagen brukar det vara rätt lätt att kunna klämma in sig. Något hål måste det ju finnas, tänkte jag och släntrade ner i källaren.
Döm om min förvåning.
Det fanns bara lediga tider! Inget lås på nån enda tid!?!
Jätteglad blev jag. Satte upp mitt lås på första tiden gjorde jag. Hämtade tvätten och satte igång gjorde jag också. Gick upp och satte mig framför datorn för att börja jobba gjorde jag sedan.
Sen gick klockan och de två första maskinerna blev klara och hängdes (av mig) till tork. I med två nya. På väg upp till lägenheten sneglade jag mot låstavlan för att se om någon ytterligare tvättgäst tillkommit. Nähä.
Jag ska nu ta en genväg i berättelsen för att snabbare komma till poängen.
När min tvättid var över satte jag även upp nästföljande pass, tvättade hela detta och satte upp nästa igen. Och igen. Och igen. Det slutade med att jag (som hade en JÄTTE TVÄTTHÖG) använde ALLA tvättiderna den dagen.
Jag hör nu ett kollektivt ”Och?” susa genom cyberrymden mot mig från läsarna.
Jo, så här:
Att en hel dag är helt fri från bokade tvättider – det HÄNDER liksom inte i mitt hus.
Detta var ett stort mysterium för mig. Ända tills jag kom ihåg datumet. Fredagen den 13:e.
Jag tror att den enda orsaken till att jag kunde tvätta helt ensam den dagen var att ingen annan vågade. Folk är mer skrockfulla än man tror. Man går inte ner och tvättar sin favorit tröja fredagen den 13:e, för då krymper den, blir rosafärgad eller nåt annat.
Vad jag upplevde var helt enkelt en trappuppgång i skräck. Det tysta skriet när rädslan för det okända sipprar ut genom folks porer som en ärtsoppegul Londondimma och lindar sig om själen som en svulten pytonorm, galet muterad till enorma proportioner och lagd under vansinniga vetenskapsmäns sjuka skalpeller för en frankensteinifiering som endast leder till smärta – en smärta som måste delas precis lika mellan offer och förövare för att ens vara uthärdlig.
Ja, eller så jobbade folk på dan och hade fredagsmys på kvällen, vad vet jag?
Okej ha det bra hej!
tisdag 27 oktober 2009
Jag är journalist. Jag jobbar för Rapport.
Nä, visst är det stort, jag vet det, men jag försöker ändå stå med båda fötterna i myllan.
lördag 17 oktober 2009
Vuxenhet - eller: Allt runt omkring mig förändras - själv är jag samma hela tiden
Hipp hipp...
Idag har Kotte 1 födelsedagskalas. Fast det heter inte så längre.
Numera ska det benämnas "fest", "party" eller "middag". Kotte 1 fyller nämligen 13.
Pang, tjong, så vart man medelålders.
Så länge man har små barn kan man fortfarande känna sig ung, men när de blir tonåringar, ja... då är man vuxen, faktiskt.
Och här tror alla att jag tänker ha en lång utläggning om hur knäppt detta känns. Ja, det skulle jag kunna ha - för så känns det ibland. Rätt ofta, faktiskt. Att hon har blivit så stor medan jag är precis densamme som jag var när hon kunde ligga raklång på min underarm och sova.
Men det är mest den rent fysiska biten.
Jag tänker inte älta det här som så jävla många i min generation gnäller över i tid och otid, nämligen att vi inte känner oss vuxna, att vi är eviga tonåringar och att vi inte känner oss mogna att fatta alla de beslut och ta det ansvar som följer på ordet "vuxen".
Jag är inte rädd för att kalla mig själv vuxen. Det är inte fult att vara vuxen. Så länge man inte köper ett färdigt koncept, vilket jag tror många gör; ger du dig själv titeln "vuxen", ja, då måste du också sluta göra vissa saker, sluta vara på ett visst sätt och så vidare.
Tror många. Jag själv, till exempel, trodde det rätt länge.
Men så är det ju, faktiskt, inte.
Låt mig formulera en tes (som kan låta rätt högborgerlig men som inte alls är det - för den har inte med politik att göra); en liten tanke som grott i mig ett tag och som jag upplever får näringstillskott i stort sett varje dag:
Kan det vara så att min generations rädsla för, obehag inför och motvilja mot det vi fortfarande tror är våra föräldrars domän, det vi ser som "vuxenvärlden", gör att vi faktiskt aldrig tagit ansvar för världen så som den ser ut idag?
Att vi går runt och känner oss som tonåringar i samhället därför att vi är skraja för att axla bördan?
Jag sneglar på Kotte 1. Hon ÄR tonåring; tvärsäker i sin tro på att allt är svart eller vitt, osäker på sig själv, humör som en jojo, ansvarslös och petig på samma gång.
Jag vill inte vara tonåring igen. Jag vill vara vuxen.
För det är nämligen det jag är. Och jag gillar det.
Pisänlööv,
/J
Idag har Kotte 1 födelsedagskalas. Fast det heter inte så längre.
Numera ska det benämnas "fest", "party" eller "middag". Kotte 1 fyller nämligen 13.
Pang, tjong, så vart man medelålders.
Så länge man har små barn kan man fortfarande känna sig ung, men när de blir tonåringar, ja... då är man vuxen, faktiskt.
Och här tror alla att jag tänker ha en lång utläggning om hur knäppt detta känns. Ja, det skulle jag kunna ha - för så känns det ibland. Rätt ofta, faktiskt. Att hon har blivit så stor medan jag är precis densamme som jag var när hon kunde ligga raklång på min underarm och sova.
Men det är mest den rent fysiska biten.
Jag tänker inte älta det här som så jävla många i min generation gnäller över i tid och otid, nämligen att vi inte känner oss vuxna, att vi är eviga tonåringar och att vi inte känner oss mogna att fatta alla de beslut och ta det ansvar som följer på ordet "vuxen".
Jag är inte rädd för att kalla mig själv vuxen. Det är inte fult att vara vuxen. Så länge man inte köper ett färdigt koncept, vilket jag tror många gör; ger du dig själv titeln "vuxen", ja, då måste du också sluta göra vissa saker, sluta vara på ett visst sätt och så vidare.
Tror många. Jag själv, till exempel, trodde det rätt länge.
Men så är det ju, faktiskt, inte.
Låt mig formulera en tes (som kan låta rätt högborgerlig men som inte alls är det - för den har inte med politik att göra); en liten tanke som grott i mig ett tag och som jag upplever får näringstillskott i stort sett varje dag:
Kan det vara så att min generations rädsla för, obehag inför och motvilja mot det vi fortfarande tror är våra föräldrars domän, det vi ser som "vuxenvärlden", gör att vi faktiskt aldrig tagit ansvar för världen så som den ser ut idag?
Att vi går runt och känner oss som tonåringar i samhället därför att vi är skraja för att axla bördan?
Jag sneglar på Kotte 1. Hon ÄR tonåring; tvärsäker i sin tro på att allt är svart eller vitt, osäker på sig själv, humör som en jojo, ansvarslös och petig på samma gång.
Jag vill inte vara tonåring igen. Jag vill vara vuxen.
För det är nämligen det jag är. Och jag gillar det.
Pisänlööv,
/J
måndag 12 oktober 2009
Här kunde man haft en putslustig rubrik av typen "Naturhistoriska ger mig inget val", men vem fan orkar läsa sånt?!?
Här om veckan besökte jag, för första gången på flera år, Naturhistoriska Museet i Göteborg.
Min frånvaro beror givetvis på att kottarna blivit större; förr kunde vi gå dit en gång i månaden och bara titta på djur och, ja, mysa helt enkelt. Numera är det smärtsamt tydligt vem i familjen det pirrar mest i när vi går in i valrummet. Och han är snart 40.
Men nu då, apropå val.
När man kommer in på NH så måste man ju, för att komma upp till djuren, gå uppför späckhuggartrappan. För er utsocknes: jag kallar den så för att det, över trappan, i taket, hänger en modell av späckhuggare i naturlig storlek. Har gått under den så många gånger att jag knappt ser den längre – men den här gången gjorde jag det. Och inte nog med det: jag stannade faktiskt till för att läsa lite om späckhuggaren på plaketten som finns på andra våningen. Det kunde ju vara kul, tänkte jag.
Vi stoppar ner bokmärket ett tag, höjer blicken från berättelsen och funderar:
Vilka människor litar man mest på?
Nyhetsuppläsare kommer ganska högt på min lista, precis som läkare och lärare.
Hit hör också , i alla fall i min värld, museifolk.
Det här är människor som aldrig, ALDRIG har fel.
Håll detta i minnet nu, när vi återvänder till berättelsen.
På plaketten stod mycket intressant att läsa om det magnifika djuret. Bland annat att det är jordens största rovdjur.
DINGELINGELING!
När jag var liten var jag fascinerad över vilka djur som var störst, minst, starkast, snabbast etc. Jag lånade hem ändlösa mängder böcker med titlar som ofta innehöll orden ”All Världens” i titeln. Därför v e t jag att jordens största rovdjur visserligen är en val, men den heter kaskelot och inte späckhuggare.
Spermacetivalen (den kallas så för att man förr trodde att oljan som utgör en stor del av massan i valens huvud var dess sperma. Vad man trodde att honorna hade i sina huvuden är fortfarande tämligen oklart.) lever på bläckfisk och vanlig fisk. Den har vassa tänder och jagar, dödar och äter dessa. Alltså är den ett rovdjur.
Men bardvalarna då, säger ni, bardvalarna är ju inga vegetarianer. De äter ju krill, små jävla räkor, alltså borde väl blåvalen vara jordens största rovdjur?
Nja, det förekommer ingen egentlig jakt i sammanhanget utan vad vi ser i bardvalarnas födointag är mer en typ av betande, alltså det som herbivorer, växtätare pysslar med.
Kaskeloten, däremot, jagar och dödar sin föda – precis som späckhuggaren.
Vad jag vill komma fram till här är att KAN NI ÄNDRA DEN JÄVLA SKYLTEN, TACK!?!
Annars kan jag inte sova.
Min frånvaro beror givetvis på att kottarna blivit större; förr kunde vi gå dit en gång i månaden och bara titta på djur och, ja, mysa helt enkelt. Numera är det smärtsamt tydligt vem i familjen det pirrar mest i när vi går in i valrummet. Och han är snart 40.
Men nu då, apropå val.
När man kommer in på NH så måste man ju, för att komma upp till djuren, gå uppför späckhuggartrappan. För er utsocknes: jag kallar den så för att det, över trappan, i taket, hänger en modell av späckhuggare i naturlig storlek. Har gått under den så många gånger att jag knappt ser den längre – men den här gången gjorde jag det. Och inte nog med det: jag stannade faktiskt till för att läsa lite om späckhuggaren på plaketten som finns på andra våningen. Det kunde ju vara kul, tänkte jag.
Vi stoppar ner bokmärket ett tag, höjer blicken från berättelsen och funderar:
Vilka människor litar man mest på?
Nyhetsuppläsare kommer ganska högt på min lista, precis som läkare och lärare.
Hit hör också , i alla fall i min värld, museifolk.
Det här är människor som aldrig, ALDRIG har fel.
Håll detta i minnet nu, när vi återvänder till berättelsen.
På plaketten stod mycket intressant att läsa om det magnifika djuret. Bland annat att det är jordens största rovdjur.
DINGELINGELING!
När jag var liten var jag fascinerad över vilka djur som var störst, minst, starkast, snabbast etc. Jag lånade hem ändlösa mängder böcker med titlar som ofta innehöll orden ”All Världens” i titeln. Därför v e t jag att jordens största rovdjur visserligen är en val, men den heter kaskelot och inte späckhuggare.
Spermacetivalen (den kallas så för att man förr trodde att oljan som utgör en stor del av massan i valens huvud var dess sperma. Vad man trodde att honorna hade i sina huvuden är fortfarande tämligen oklart.) lever på bläckfisk och vanlig fisk. Den har vassa tänder och jagar, dödar och äter dessa. Alltså är den ett rovdjur.
Men bardvalarna då, säger ni, bardvalarna är ju inga vegetarianer. De äter ju krill, små jävla räkor, alltså borde väl blåvalen vara jordens största rovdjur?
Nja, det förekommer ingen egentlig jakt i sammanhanget utan vad vi ser i bardvalarnas födointag är mer en typ av betande, alltså det som herbivorer, växtätare pysslar med.
Kaskeloten, däremot, jagar och dödar sin föda – precis som späckhuggaren.
Vad jag vill komma fram till här är att KAN NI ÄNDRA DEN JÄVLA SKYLTEN, TACK!?!
Annars kan jag inte sova.
onsdag 30 september 2009
Oj! Sent om sider: Rapport från Kreta, del 6
Gick för första gången igenom mina sparade utkast här på bloggen och då fann jag ju det här! Visserligen totalt inaktuellt, men ändå - ett ögonblick av glas, fruset i tid och rum. Ett inlägg som jag tydligen hade fått för mig skulle heta:
"Sista brevet hem.
Idag har jag sett ett par som också bor här på hotellet. Jaha, säger ni, och varför berättar du det?
Jo, nu ska ni få höra: Jag har aldrig, i hela mitt 38-åriga liv, sett två vita människor som har varit så bruna! Det ser...sjukt ut. Faktiskt. De ser ut som om de har lera på hela kroppen. Man tittar på dem och tittar igen, för det ser liksom ut som om nåt inte stämmer. Jag önskar jag hade haft mod nog att gå fram till dem och ta en bild så ni hade fått se själva, men det hade jag inte.
Nu vill både jag och kottarna hem. Trots sol, värme, bad och god mat längtar vi nu efter - hör och häpna - dis, regn och blåst!
**********
Hemma igen - och det första som slår en är hur grönt vår-sommar-Sverige är! "
Och där tog det slut.
En grej som jag har funderat på och som jag kom att tänka på nu igen är att om jag nån gång kommer tillbaka till Kreta så ska jag bara boka flygstol. Sen tar jag en buss tvärs över ön, till nåt av de små, icke-resbolagsanknutna hotellen på öns södra sida. Där var det fint.
Puss på er så länge!
"Sista brevet hem.
Idag har jag sett ett par som också bor här på hotellet. Jaha, säger ni, och varför berättar du det?
Jo, nu ska ni få höra: Jag har aldrig, i hela mitt 38-åriga liv, sett två vita människor som har varit så bruna! Det ser...sjukt ut. Faktiskt. De ser ut som om de har lera på hela kroppen. Man tittar på dem och tittar igen, för det ser liksom ut som om nåt inte stämmer. Jag önskar jag hade haft mod nog att gå fram till dem och ta en bild så ni hade fått se själva, men det hade jag inte.
Nu vill både jag och kottarna hem. Trots sol, värme, bad och god mat längtar vi nu efter - hör och häpna - dis, regn och blåst!
**********
Hemma igen - och det första som slår en är hur grönt vår-sommar-Sverige är! "
Och där tog det slut.
En grej som jag har funderat på och som jag kom att tänka på nu igen är att om jag nån gång kommer tillbaka till Kreta så ska jag bara boka flygstol. Sen tar jag en buss tvärs över ön, till nåt av de små, icke-resbolagsanknutna hotellen på öns södra sida. Där var det fint.
Puss på er så länge!
Reklam
http://www.stickyfingers.nu/kalender_detail.asp?id=2015
Ja, det här tänkte jag och Mattias Lindeblad pyssla med på fredag. Då är du/ni välkommen/-na dit.
Det blir garanterat mys och nörderi på hög nivå!
Hevvi mettell så länge.
/J
Ja, det här tänkte jag och Mattias Lindeblad pyssla med på fredag. Då är du/ni välkommen/-na dit.
Det blir garanterat mys och nörderi på hög nivå!
Hevvi mettell så länge.
/J
tisdag 22 september 2009
Dramatik i vardagen när inget speciellt har hänt
Jo, titt som tätt jobbar jag på Västnytt och då kan resultatet bli såna här nyhetslaviner...
fredag 18 september 2009
SAFT & MATEMATIK
Jo, så här var det...
Idag gick jag och Kotte 2 till vår lilla lokala ICA-butik för att handla lite av livets nödtorft. När vi passerade safthyllan kände jag ett sug efter söta drycker och eftersom fredagsmys, helg och ledighet stundade så… Tänkte köpa en flaska vanlig blandsaft, men vad fick jag se?!
Icas eget märke Gott Liv gör fruktdrycker med olika smaker. Det är alltså ungefär som saft, fast nyttigare – om man får tro reklamen. 25% mindre socker och 10% mer fruktjuice än ICAs egna safter.
Lät ju jättebra, tyckte jag. Plockade på mig en Persika-Hallon, den såg god ut.
Men, så, bara lite snabbt, eftersom jag är en liten innehållsnörd som vill veta vad det är jag stoppar i mig, kastade jag ett getöga på innehållsförteckningen.
Förutom alla emulgeringsmedel (Gud vet hur mänskligheten överlevde intagandet av föda alla dessa 100.000-tals år av utveckling utan detta näringsmirakel i vår matspjälkningskanal!?!) som även denna produkt innehöll, så… ja, inte innehöll den mycket Persika-Hallon, inte! 0,5% persika och lika mycket hallon, men däremot 9% äpple(!).
Jaha.
Kalla mig en gammalmodig gubbdjävel, men är det inte ÄPPLE som är smaken då?
Ok. Kan vara så att just persika hallon behöver mycket smakhjälp, vad vet jag? Jag är ingen safttillverkare. Jag grep istället tag i Ananas-Passion och vred upp flaskans etikett mot mitt kritiska öga.
Säkert skulle den innehålla 5% ananas och 5% passionsfrukt. Allt annat vore vansinne.
Det var vansinne. Den innehöll också 9% äpple och, ja, just det, 0,5 % ananas och 0,5% passionsfrukt.
Och detsamma gällde de andra smakerna.
Vad vi dricker om vi köper de här dryckerna är alltså äpplesaft, med tillsats av andra frukter och bär. Kan ju vara bra att känna till.
Lite trött av detta lurendrejeri fattade jag tag i en flaska gammal hederlig apelsinsaft. Tänkte köpa den istället, eftersom jag nu var sur på alla jävla Gott Liv-produkter. Gripen av en stundens aning sneglade jag även på denna flaskas etikett, bara för att se exakt hur mycket mer skada denna sockerbomb nu skulle tillfoga mig och de mina, jämfört med fruktdryckerna.
De innehöll ju, som ni kanske minns, 25% mindre socker och 10% mer fruktjuice än ICAs egna safter.
ICAs apelsinsaft innehöll 6% juice och 6,5% socker.
”Fruktdryckerna” innehöll 10% juice och 5,5 % socker.
Vad jag nu skulle vilja ha svar på är:
vilken typ av uträkning ligger till grund för påståendena att en minskning från 6,5 % socker till 5,5% är en minskning på 25%? Är inte det en minskning på, ja, just det, precis, ni tänker helt rätt: 1% ?!?!
Och en ökning från 6 till 10% fruktjuice anser i alla fall jag motsvaras bättre av svaret 4% än påstådda 10.
Matematiker, statistiker, hör av er!
Oavsett hur man har räknat (och det finns säkert uträkningar som visar att det ICA har sagt är sant) så är inte skillnaden mellan fruktdrycken och saften i hyllorna direkt astronomisk.
Jag köpte blandsaft.
För jag är en sur gubbe som behöver lite sött i livet.
Idag gick jag och Kotte 2 till vår lilla lokala ICA-butik för att handla lite av livets nödtorft. När vi passerade safthyllan kände jag ett sug efter söta drycker och eftersom fredagsmys, helg och ledighet stundade så… Tänkte köpa en flaska vanlig blandsaft, men vad fick jag se?!
Icas eget märke Gott Liv gör fruktdrycker med olika smaker. Det är alltså ungefär som saft, fast nyttigare – om man får tro reklamen. 25% mindre socker och 10% mer fruktjuice än ICAs egna safter.
Lät ju jättebra, tyckte jag. Plockade på mig en Persika-Hallon, den såg god ut.
Men, så, bara lite snabbt, eftersom jag är en liten innehållsnörd som vill veta vad det är jag stoppar i mig, kastade jag ett getöga på innehållsförteckningen.
Förutom alla emulgeringsmedel (Gud vet hur mänskligheten överlevde intagandet av föda alla dessa 100.000-tals år av utveckling utan detta näringsmirakel i vår matspjälkningskanal!?!) som även denna produkt innehöll, så… ja, inte innehöll den mycket Persika-Hallon, inte! 0,5% persika och lika mycket hallon, men däremot 9% äpple(!).
Jaha.
Kalla mig en gammalmodig gubbdjävel, men är det inte ÄPPLE som är smaken då?
Ok. Kan vara så att just persika hallon behöver mycket smakhjälp, vad vet jag? Jag är ingen safttillverkare. Jag grep istället tag i Ananas-Passion och vred upp flaskans etikett mot mitt kritiska öga.
Säkert skulle den innehålla 5% ananas och 5% passionsfrukt. Allt annat vore vansinne.
Det var vansinne. Den innehöll också 9% äpple och, ja, just det, 0,5 % ananas och 0,5% passionsfrukt.
Och detsamma gällde de andra smakerna.
Vad vi dricker om vi köper de här dryckerna är alltså äpplesaft, med tillsats av andra frukter och bär. Kan ju vara bra att känna till.
Lite trött av detta lurendrejeri fattade jag tag i en flaska gammal hederlig apelsinsaft. Tänkte köpa den istället, eftersom jag nu var sur på alla jävla Gott Liv-produkter. Gripen av en stundens aning sneglade jag även på denna flaskas etikett, bara för att se exakt hur mycket mer skada denna sockerbomb nu skulle tillfoga mig och de mina, jämfört med fruktdryckerna.
De innehöll ju, som ni kanske minns, 25% mindre socker och 10% mer fruktjuice än ICAs egna safter.
ICAs apelsinsaft innehöll 6% juice och 6,5% socker.
”Fruktdryckerna” innehöll 10% juice och 5,5 % socker.
Vad jag nu skulle vilja ha svar på är:
vilken typ av uträkning ligger till grund för påståendena att en minskning från 6,5 % socker till 5,5% är en minskning på 25%? Är inte det en minskning på, ja, just det, precis, ni tänker helt rätt: 1% ?!?!
Och en ökning från 6 till 10% fruktjuice anser i alla fall jag motsvaras bättre av svaret 4% än påstådda 10.
Matematiker, statistiker, hör av er!
Oavsett hur man har räknat (och det finns säkert uträkningar som visar att det ICA har sagt är sant) så är inte skillnaden mellan fruktdrycken och saften i hyllorna direkt astronomisk.
Jag köpte blandsaft.
För jag är en sur gubbe som behöver lite sött i livet.
lördag 5 september 2009
Berömda finska män (från Finland)
Efter 25 års forskning presenterar föreningen Finlandssvenska Relationer Ska Vi Ha sin rapport. Som vi kan se är listan inte så lång, men detta vägs upp av att den är så bred. Och av att den tog så lång tid att sätta ihop.
• Koivosto Immerdaahl gjorde sig på 50-talet berömd genom att vara den förste finne som genomgick en komplett utbildning till grävmaskinist. Han lärde sig också levitera - naken, givetvis.
• Janne-Liisa Vaalio var förste diakon i sjömanskyrkan i Pehää vid Karelska Näset och, enligt uppgift, den som ”såg till att det fungerade”. Uppfann dessutom blodkorven (den finska).
• Heino Ollikainen lärde sig, som förste Helsingforsbo, steppa inuti, liksom inne i själen.
• Äheööhää Myyrslook var 1:e adjutant åt general Mannerheim i finska fortsättningskriget. Slutade oavgjord.
• Kvaasi Nurmu blev första kvinnliga president i Slovakien. Efter könsbytet.
• Jukka Erhäänenn visslade sig 1922 till Uganda i en livboj.
• Nalle Pyyhte rakade pungen inte mindre än 434 gånger mellan Jerusalem och Damaskus. Detta skedde på Jesu tid, innan muren var byggd.
• Mjeläh Muuskelmassa Den förste finske månfarare som lämpade sig för kloakdjursbekämpning i flerspråkiga områden. Dvaldes i Åbo innan pesten kom.
• Juha Miehtolainen gjorde sig omöjlig i alla möjliga sammanhang redan 1932 efter en smärre skandal. Dessutom kantor.
• Koivosto Immerdaahl gjorde sig på 50-talet berömd genom att vara den förste finne som genomgick en komplett utbildning till grävmaskinist. Han lärde sig också levitera - naken, givetvis.
• Janne-Liisa Vaalio var förste diakon i sjömanskyrkan i Pehää vid Karelska Näset och, enligt uppgift, den som ”såg till att det fungerade”. Uppfann dessutom blodkorven (den finska).
• Heino Ollikainen lärde sig, som förste Helsingforsbo, steppa inuti, liksom inne i själen.
• Äheööhää Myyrslook var 1:e adjutant åt general Mannerheim i finska fortsättningskriget. Slutade oavgjord.
• Kvaasi Nurmu blev första kvinnliga president i Slovakien. Efter könsbytet.
• Jukka Erhäänenn visslade sig 1922 till Uganda i en livboj.
• Nalle Pyyhte rakade pungen inte mindre än 434 gånger mellan Jerusalem och Damaskus. Detta skedde på Jesu tid, innan muren var byggd.
• Mjeläh Muuskelmassa Den förste finske månfarare som lämpade sig för kloakdjursbekämpning i flerspråkiga områden. Dvaldes i Åbo innan pesten kom.
• Juha Miehtolainen gjorde sig omöjlig i alla möjliga sammanhang redan 1932 efter en smärre skandal. Dessutom kantor.
onsdag 2 september 2009
Jag blir så trött efter en dag med olika media (eller: ibland känns det som om allt är gjort av bajs)
Skulle du köpa en begagnad bil av de här killarna?
Antagligen inte, för de jobbar ju inte med sånt. Dum fråga kan tyckas - men den är ändå inte helt irrelevant.
Vi lever i en tid där yta och fräckhet i sig blir ett mått på kvalitet; ett kvitto på att du är någon att räkna med. Inget nytt och chockerande med detta - om man inte stannar upp, djupandas och synar tingen lite utifrån.
Vi hyllar oblygt mediokra människor som har rätt look, är lite snyggt PK och kanske - om vi har tur - kan göra något som kan passera för kreativitet i en mörk gränd. Med detta följer också mandat att yttra sig i viktiga frågor - fast inte för länge, det ska hinnas med en låt också.
Kort sagt: är du snygg och rätt får du vara med.
Men till och med i de fräcka, hippa och kända människornas sfärer gäller det att inte stå ut för mycket. Utmana - men inte på riktigt. Chocka - fast inte så det blir farligt.
Man ska vara annorlunda än pöbeln - men på ett sätt som gör att pöbeln avundas en. En rosa flamingo bland änderna i karpdammen i Slottskogen, helt enkelt.
Därför gillar jag att ovanstående foto får representera mig och Långe Musikern när vi gör radio på Radio 88.
Let's face it, botox hjälper inte här. Vi kommer inte att få festa hos Bindefeldt. Det är inte våra nunor som dyker upp i storlänets våta drömmar (och gör de det så vill jag inte veta det ändå).
Som Frank Zappa en gång uttryckte det:
- If you're out there and you're cute, maybe you're beautiful, I just wanna tell you something: there are more of us ugly motherfuckers than you are, heey, so watch out!
Är då vi, bara genom att vi ser ut som stryk på ett foto, naturliga och fina människor som, i princip, är änglar och vet bäst?
Självfallet. Annars hade jag väl aldrig haft en blogg?!?
Puss!
tisdag 1 september 2009
Det är inte mig det är fel på, det är alla andra
Hej och välkomna till Barnprogrammet.
Idag ska vi berätta lite om Dennis.
Dennis är knarkare.
Knarkare kallas den som inte har något jobb. Han eller hon kan också kallas invandrare eller miljöpartist.
Det är de som har gjort vårt land till vad det är idag: ett daghem för lösdrivare av alla de slag.
Det kan kanske tyckas underligt att de som inte har jobb och knappt någon inkomst kan ha så stor påverkan på hela samhället, men så är det i alla fall.
Dessa människor känner man lätt igen. De ser inte ut som alla vi andra. Det vill säga, de har kanske inte kostym eller ordentlig frisyr.
Dessutom beter de sig ofta märkligt.
Dennis, till exempel, är ofta nedstämd. Och, jag menar, hur ska han då kunna få något jobb?
Vem vill ha en som bara går och grinar och är sur? Såna vill ingen normal människa ha i sin närhet.
Dennis har läst på universitetet.
Fast han läste fel saker! Dumma Dennis!
Man bidrar ju inte direkt till vårt fina lands uppbyggnad om man läser etnologi eller historia. Sånt där är för folk som inte orkar borsta tänderna på morgonen!
Nej, ett par år på Handels eller Chalmers hade gjort Dennis gott! Där hade han fått lära sig hur man klär och klipper sig, om inte annat. Och kanske, kanske, ifall Dennis hade varit öppen och villig att förändra sitt egna, slappa ”jag”, så hade han dessutom förstått ett par grundläggande saker:
- En god ekonomi är A och O i välbefinnandets ABC.
- Jobb inom ett framgångsrikt företag är den största lycka man kan känna.
- En välpolerad och tillrättalagd yta är bättre än ett grubblande inre.
Det var allt från barnprogrammet idag.
Nästa vecka ska vi prata om hur det kan komma sig att krig och människor som dödar varandra löser världens problem.
Idag ska vi berätta lite om Dennis.
Dennis är knarkare.
Knarkare kallas den som inte har något jobb. Han eller hon kan också kallas invandrare eller miljöpartist.
Det är de som har gjort vårt land till vad det är idag: ett daghem för lösdrivare av alla de slag.
Det kan kanske tyckas underligt att de som inte har jobb och knappt någon inkomst kan ha så stor påverkan på hela samhället, men så är det i alla fall.
Dessa människor känner man lätt igen. De ser inte ut som alla vi andra. Det vill säga, de har kanske inte kostym eller ordentlig frisyr.
Dessutom beter de sig ofta märkligt.
Dennis, till exempel, är ofta nedstämd. Och, jag menar, hur ska han då kunna få något jobb?
Vem vill ha en som bara går och grinar och är sur? Såna vill ingen normal människa ha i sin närhet.
Dennis har läst på universitetet.
Fast han läste fel saker! Dumma Dennis!
Man bidrar ju inte direkt till vårt fina lands uppbyggnad om man läser etnologi eller historia. Sånt där är för folk som inte orkar borsta tänderna på morgonen!
Nej, ett par år på Handels eller Chalmers hade gjort Dennis gott! Där hade han fått lära sig hur man klär och klipper sig, om inte annat. Och kanske, kanske, ifall Dennis hade varit öppen och villig att förändra sitt egna, slappa ”jag”, så hade han dessutom förstått ett par grundläggande saker:
- En god ekonomi är A och O i välbefinnandets ABC.
- Jobb inom ett framgångsrikt företag är den största lycka man kan känna.
- En välpolerad och tillrättalagd yta är bättre än ett grubblande inre.
Det var allt från barnprogrammet idag.
Nästa vecka ska vi prata om hur det kan komma sig att krig och människor som dödar varandra löser världens problem.
onsdag 19 augusti 2009
Spänn banden
Det finns ett gäng inspelade låtar, gjorda av allt från vad som måste vara totala idioter till hyffsat begåvade musiker, som cirkulerar bland mediafolk och artister i Sverige.
En del har kopierats från gamla telefonsvararmeddelanden från olika radiostationer, andra kommer från diverse skivbolags refuseringslådor. Och det mesta är helt jävla galet.
En av mina favoriter från ett sånt gammalt kassettband, omvandlat till CD, är nedanstående alster. Upphovsmannen är okänd, men om honom kan sägas att han sjunger i en takt och spelar i en annan på sitt dragspel - ett instrument han f ö inte behärskar alls.
Som plåster på såren för dig som inte har tillgång till själva ljudspåret kommer här texten, transkriberad av ingen mindre än moi.
Varsågod!
Ute på travbanan springer hästarna tramp, tramp, tramp
I flera lopp de ställer opp med att trava runt, runt, runt
Ja nu så ska det bli fart
Om alla kommer till start
Piska 115 till sin kamp, kamp, kamp
Spänn banden, en, två, kör! Spänn banden, en, två, kör!
Omstart! Alla på en gång!
Ptroo, ptrooo, ptrooo!
Spänn banden, en, två, kör! Spänn banden, en, två, kör!
En V-femma ger den travbitne glatt humör
Framme till totalisatorn för att göra köp, köp, köp
Snart loppet går, i kön man står, hästen är i form, form, form
Ja nu snart klockan ringer
Alla mot målet springer
Chansen finns i nästa löp, löp, löp
Spänn banden, en, två, kör! Spänn banden, en, två, kör!
Omstart! Alla på en gång! Vänd om!
Ptroo, ptrooo, ptrooo!
Spänn banden, en, två, kör! Spänn banden, en, två, kör!
En V-femma ger den travbitne glatt humör
Borta vid stallkurvan får alla hästar sprutt, sprutt, sprutt
Undan det går på innerspår, ettan vinner lätt, lätt, lätt
Ja, nu snart så är det mål
En galopp du inte tål
Vinnaren sprang fram till slut, slut, slut
Spänn banden, en, två, kör! Spänn banden, en, två, kör!
Omstart! Alla på en gång! Vänd om!
Ptroo, ptrooo, ptrooo!
Spänn banden, en, två, kör! Spänn banden, en, två, kör!
En V-femma ger den travbitne glatt humör
En del har kopierats från gamla telefonsvararmeddelanden från olika radiostationer, andra kommer från diverse skivbolags refuseringslådor. Och det mesta är helt jävla galet.
En av mina favoriter från ett sånt gammalt kassettband, omvandlat till CD, är nedanstående alster. Upphovsmannen är okänd, men om honom kan sägas att han sjunger i en takt och spelar i en annan på sitt dragspel - ett instrument han f ö inte behärskar alls.
Som plåster på såren för dig som inte har tillgång till själva ljudspåret kommer här texten, transkriberad av ingen mindre än moi.
Varsågod!
Ute på travbanan springer hästarna tramp, tramp, tramp
I flera lopp de ställer opp med att trava runt, runt, runt
Ja nu så ska det bli fart
Om alla kommer till start
Piska 115 till sin kamp, kamp, kamp
Spänn banden, en, två, kör! Spänn banden, en, två, kör!
Omstart! Alla på en gång!
Ptroo, ptrooo, ptrooo!
Spänn banden, en, två, kör! Spänn banden, en, två, kör!
En V-femma ger den travbitne glatt humör
Framme till totalisatorn för att göra köp, köp, köp
Snart loppet går, i kön man står, hästen är i form, form, form
Ja nu snart klockan ringer
Alla mot målet springer
Chansen finns i nästa löp, löp, löp
Spänn banden, en, två, kör! Spänn banden, en, två, kör!
Omstart! Alla på en gång! Vänd om!
Ptroo, ptrooo, ptrooo!
Spänn banden, en, två, kör! Spänn banden, en, två, kör!
En V-femma ger den travbitne glatt humör
Borta vid stallkurvan får alla hästar sprutt, sprutt, sprutt
Undan det går på innerspår, ettan vinner lätt, lätt, lätt
Ja, nu snart så är det mål
En galopp du inte tål
Vinnaren sprang fram till slut, slut, slut
Spänn banden, en, två, kör! Spänn banden, en, två, kör!
Omstart! Alla på en gång! Vänd om!
Ptroo, ptrooo, ptrooo!
Spänn banden, en, två, kör! Spänn banden, en, två, kör!
En V-femma ger den travbitne glatt humör
måndag 10 augusti 2009
Den sure gubbjäveln som hade Skivfyndet på Frölunda Torg på åttiotalet får sig sent om sider en välförtjänt känga. Booyaah!
Helt plötsligt slås jag av en blixtrande minnesbild vid middagsbordet:
Året är 1986, februari/mars nånting, och Metallicas Master of Puppets har precis släppts. Även om jag personligen inte är någon stor anhängare av M så hänger jag glatt med min kompis Tomas - som är det - till skivaffären.
Och vart går vi, vi Tynneredskids, när vi vill köpa en skiva lite snabbt och lätt? Jo, vi går fortfarande - även om vi precis har börjat upptäcka de billigare och bättre skivaffärerna inne i "stan" (Stigberget/Masthugget) - till Skivfyndet på Frölunda torg.
I mitt fall för sista gången, ska tilläggas.
Vi, dvs Tomas (handsvettig och pirrig, med spargrispengen i näven och spenderarjeansen på) och jag (som alltid, nära gränsen till spontan, ofrivillig sädesavgång i skivaffärer) träder in i sagda butik, kliver fram till kassan och frågar den medelålders butikföreståndaren efter "Mitallikas nyja".
Med sin rödlätta, lätt vaxade mustasch vippandes i takt med orden svarar Gubben (för det är så han blir ihågkommen):
- Den är inte släppt än.
Tomas och jag byter en snabb, osäker blick. Vi vet ju att den är det, eftersom två av våra kompisar just nu sitter hemma och lyssnar på den. Dessutom har ju jag, hela Tynneredsskolans hårdrockslyssnande falangs Bror Duktig, letat upp annonsen för skivsläppet i GP.
Tomas, som inte är nåt socialt geni (i alla fall inte vid den här tiden - hey, vi var 15!), mumlar nåt i stil med "det är den visst", medan jag med lite högre röst säger:
- Men det stod i tidningen att den hade kommit. Och två av våra kompisar har köpt d..
- Hörde ni inte vad jag sa eller?
Gubben stirrar stint på oss medan hans ansikte - som i vanliga fall är rödlätt men nu närmar sig infarkt-lila ("pionrött" har jag också hört det kallas), förmodligen av indignation över kaxiga snorungar - liksom skjuter fram mot oss i rättfärdig trots.
- Jo jo, men.., försöker jag, men blir avknipsad med ett:
- Alltså, jag upprepar mig inte!
Nehe.
Varpå två hunsade tonårskillar vackert sätter sig på spårvagnen in till Masthuggstorget och Skivhugget där, jodå, Metallicas Master of Puppets står så vackert uppställd bland "nyheter" och väntar.
Och jag grämer mig nu, liksom jag gör varenda gång jag tänker på det här, över att vi inte stannade till på Frölunda Torg på vägen hem, gick in på Skivfyndet och fram till Gubben, höll skivan tätt framför hans ansikte och sa:
- Här är skivan som du sa inte hade släppts än. Konstigt, du?! Ja, hej då då.
Och nu, lite eftersnack:
Hoppas du läser det här, din grinige fan, och vet att jag ända sen den där dagen har släpat ditt och din butiks namn i smutsen inför alla jag känner. Din butik är nu nedlagd, själv är du säkert pensionär. Hoppas du fick uppleva hur kunderna mer och mer svek dig innan butiken klappade igen.
Är jag elak nu, tycker ni? Kanske.
Men jag har aldrig, vare sig förr eller senare, blivit så näpsad, illa behandlad eller förolämpad av ett affärsbiträde.
Och till er som driver någon form av rörelse som innefattar kontakt med kundkrets:
Var trevliga.
Annars kan ni få er en bloggtext dedikerade om 20-25 år.
Tack för ordet - ordet är fritt.
onsdag 5 augusti 2009
Tillbaka - with a vengeance
Eller, som rubriken (faktiskt inte alls) antyder:
Idag ska jag bara leverera 8 stycken av mina egna
Nojjor i vardagen
1. Sitta i ett gäng och prata om ”känsliga” saker och halvvägs in i diskussionen inse att alla andra är ironiska och skämtar medan man själv pratar allvar.
2. Offentliga toalettdörrar som inte har låsvred; man vrider bara handtaget halvvägs upp. Om nån jättenödig rycker upprepade gånger i dörren så faller ”låset” ner och man exponeras mitt i värsta krystvärken. Kan lätt sammankopplas med…
3. …att lägga för blöta fjärtar. Ett skedblad tunt är aldrig kul.
4. Rädsla för alltför smuligt bröd. Man har läst jävligt många rockbiografier men är ändå inte rädd för knark eller för att dö nån fylledöd – utan för att kvävas av en smörgås, som Mama Cass.
5. Var har tandläkaren varit med sina fingrar innan min mun? Och hjälper det verkligen med de där tunna handskarna mot sånt? Jag vet ju vad jag gör med mina händer under blott en dag.
6. Flygnojja. Ok, statistik i all ära, men en grej som kan ta livet av 250 pers på ett enda knäpp är farlig, så är det bara. Säg fan inte emot mig.
7. Visst glider Göteborg långsamt ut i älven? Och tänk när det stora skredet kommer? Tänk om det kommer mitt i natten? Sova med flytväst eller flytta?
8. Hajskräck i Delsjön. Fy dig, Animal Planet. Fy dig!
Idag ska jag bara leverera 8 stycken av mina egna
Nojjor i vardagen
1. Sitta i ett gäng och prata om ”känsliga” saker och halvvägs in i diskussionen inse att alla andra är ironiska och skämtar medan man själv pratar allvar.
2. Offentliga toalettdörrar som inte har låsvred; man vrider bara handtaget halvvägs upp. Om nån jättenödig rycker upprepade gånger i dörren så faller ”låset” ner och man exponeras mitt i värsta krystvärken. Kan lätt sammankopplas med…
3. …att lägga för blöta fjärtar. Ett skedblad tunt är aldrig kul.
4. Rädsla för alltför smuligt bröd. Man har läst jävligt många rockbiografier men är ändå inte rädd för knark eller för att dö nån fylledöd – utan för att kvävas av en smörgås, som Mama Cass.
5. Var har tandläkaren varit med sina fingrar innan min mun? Och hjälper det verkligen med de där tunna handskarna mot sånt? Jag vet ju vad jag gör med mina händer under blott en dag.
6. Flygnojja. Ok, statistik i all ära, men en grej som kan ta livet av 250 pers på ett enda knäpp är farlig, så är det bara. Säg fan inte emot mig.
7. Visst glider Göteborg långsamt ut i älven? Och tänk när det stora skredet kommer? Tänk om det kommer mitt i natten? Sova med flytväst eller flytta?
8. Hajskräck i Delsjön. Fy dig, Animal Planet. Fy dig!
fredag 17 juli 2009
Bland Gothia-kids och pundargrannar flyr jag in i arbetet
Eller, som rubriken antyder: ibland vill man bara gå bärsärkagång och "veva som en väderkvarn med en skridsko", för att citera ett gäng stora vardagspoeter.
Hur gött e inte dee daa? frågar nu vän av ordning. Det är inte bra att vara så där svenskt, mjäkigt hämmad.
Precis. Men om jag nu kanske inte vill tillbringa resten av mitt liv i fängelse? Hah? Det tänkte du inte på!?
Äh, jag ska sluta larva mig - grejen är att jag hade egentligen inget vettigt att skriva idag, jag ville bara ösa ur mig lite galla (gul? svart?) över dessa jävla idrottsungdomar som just nu tar över Göteborg. Måste allt vara så förbannat sportinriktat hela tiden? Kan ni inte ta och lugna ner er lite?
Sätt er ner i en park, ta en cigg, öppna en 2,8 och vräk på bandaren (gammalt ord som idag även kan betyda portabel MP3-spelare med högtalare), torrhångla lite och åk sen hem till vart fan det nu är ni kommer ifrån, Svalbard, Gnosjö, Tanzania, jag skiter i vilket ... MEN GÅ INTE 23 STYCKEN I LIKADANA TRÄNINGSKLÄDER MITT I CYKELBANAN OCH SKRIK NÅN USEL OCH KNAPPT PULSHÖJANDE, LAM KAMPSÅNG OCH TJOA "WÖÖOO" I MITT ÖRA NÄR JAG VILL KOMMA FÖRBI PÅ MIN CYKEL - FÖR DÅ DRÄPER JAG ER!!!
Så.
Det var det ena.
Det andra är att jag vill att mina grannar ska flytta härifrån. För jag minns inte vilken gång i ordningen stod Han igår kväll ute på gatan och gapade medan Hon stod uppe i fönstret och kastade ut flaskor och blomkrukor. Härligt. Passionerat och osvenskt. Och jävligt, jääävligt tröttsamt.
Ja, det var väl allt från er just nu trötte och bittre sommarkorre, i Västra Götalandsregionens kolonialfort, Göteborg.
Ajöss och tack för fisken.
Hur gött e inte dee daa? frågar nu vän av ordning. Det är inte bra att vara så där svenskt, mjäkigt hämmad.
Precis. Men om jag nu kanske inte vill tillbringa resten av mitt liv i fängelse? Hah? Det tänkte du inte på!?
Äh, jag ska sluta larva mig - grejen är att jag hade egentligen inget vettigt att skriva idag, jag ville bara ösa ur mig lite galla (gul? svart?) över dessa jävla idrottsungdomar som just nu tar över Göteborg. Måste allt vara så förbannat sportinriktat hela tiden? Kan ni inte ta och lugna ner er lite?
Sätt er ner i en park, ta en cigg, öppna en 2,8 och vräk på bandaren (gammalt ord som idag även kan betyda portabel MP3-spelare med högtalare), torrhångla lite och åk sen hem till vart fan det nu är ni kommer ifrån, Svalbard, Gnosjö, Tanzania, jag skiter i vilket ... MEN GÅ INTE 23 STYCKEN I LIKADANA TRÄNINGSKLÄDER MITT I CYKELBANAN OCH SKRIK NÅN USEL OCH KNAPPT PULSHÖJANDE, LAM KAMPSÅNG OCH TJOA "WÖÖOO" I MITT ÖRA NÄR JAG VILL KOMMA FÖRBI PÅ MIN CYKEL - FÖR DÅ DRÄPER JAG ER!!!
Så.
Det var det ena.
Det andra är att jag vill att mina grannar ska flytta härifrån. För jag minns inte vilken gång i ordningen stod Han igår kväll ute på gatan och gapade medan Hon stod uppe i fönstret och kastade ut flaskor och blomkrukor. Härligt. Passionerat och osvenskt. Och jävligt, jääävligt tröttsamt.
Ja, det var väl allt från er just nu trötte och bittre sommarkorre, i Västra Götalandsregionens kolonialfort, Göteborg.
Ajöss och tack för fisken.
måndag 22 juni 2009
Sommar, sommar, eeh, vad hettere.. sommar?
Den som till äventyrs följer den här bloggen med spänning har kanske redan upptäckt det, men jag ska - för övriga - bekräfta, förtydliga eller vad vi nu väljer att kalla det.
Jag har lite för mycket att göra just nu för att hinna skriva en gång i veckan, vilket var min grundintention.
Men jag ska ändå ge er en liten snaskbit som sommarlektyr. Så pass mycket god medmänniska är jag ju i alla fall.
(Nu ser jag precis att ordet "snaskbit" här ovanför vid en snabbtitt såg ut som "snabbskit". Märkligt.)
Jag firade midsommar i trakterna kring Båstad, närmare bestämt på en ort som hette Hallavara. Låter finskt, kanske lappländskt, jag vet, men är alltså inte det.
Älsklingens släkt har hus där, ett stort, jättefint gammalt hus med lite halvbuskig tomt. Tänkte att det här borde man ju få en hel del för om man sålde det, m å n g a mille blir det, nära till Båstad, havet, ja, jo nejm itt.
Men NEJ.
Fick under sista dagen där höra att det inte var så, värdet var inte alls så högt som man kunde tro, på grund av en sak som var en direkt följd av en annan sak som är själva det jag EGENTLIGEN ville berätta.
Man får nämligen inte göra om tomten hur som helst. BLAM!! Där föll priset ett par mille. Hur gör man då med utomhuspool, golfgreen, tennisbana samt trippelcarport? Av detta blir intet, platt intet.
VARFÖR får man då inte härja hur man vill om man köper dett hus? Jo, det ska jag nu berätta.
På tomten ligger nämligen ett par gravhögar.
Jag säger det igen, så att ingen missar det här:
På tomten ligger nämligen ett par gravhögar.
Hur jävla ascoolt är inte det? Och varför i helvete skulle det dra ner priset?!?
Om jag hade chansen att köpa en tomt med en gravhög så skulle jag göra det på studs, bara för att veta att ingen överrik, smaklös jävel skulle kunna få några idéer om att bygga konferenscenter på den!
Sen att jag inte skulle kunna sova en endaste natt när jag nu vet det här, det är en helt annan sak som det för övrigt finns tabletter och mediciner mot.
Adjö.
Jag har lite för mycket att göra just nu för att hinna skriva en gång i veckan, vilket var min grundintention.
Men jag ska ändå ge er en liten snaskbit som sommarlektyr. Så pass mycket god medmänniska är jag ju i alla fall.
(Nu ser jag precis att ordet "snaskbit" här ovanför vid en snabbtitt såg ut som "snabbskit". Märkligt.)
Jag firade midsommar i trakterna kring Båstad, närmare bestämt på en ort som hette Hallavara. Låter finskt, kanske lappländskt, jag vet, men är alltså inte det.
Älsklingens släkt har hus där, ett stort, jättefint gammalt hus med lite halvbuskig tomt. Tänkte att det här borde man ju få en hel del för om man sålde det, m å n g a mille blir det, nära till Båstad, havet, ja, jo nejm itt.
Men NEJ.
Fick under sista dagen där höra att det inte var så, värdet var inte alls så högt som man kunde tro, på grund av en sak som var en direkt följd av en annan sak som är själva det jag EGENTLIGEN ville berätta.
Man får nämligen inte göra om tomten hur som helst. BLAM!! Där föll priset ett par mille. Hur gör man då med utomhuspool, golfgreen, tennisbana samt trippelcarport? Av detta blir intet, platt intet.
VARFÖR får man då inte härja hur man vill om man köper dett hus? Jo, det ska jag nu berätta.
På tomten ligger nämligen ett par gravhögar.
Jag säger det igen, så att ingen missar det här:
På tomten ligger nämligen ett par gravhögar.
Hur jävla ascoolt är inte det? Och varför i helvete skulle det dra ner priset?!?
Om jag hade chansen att köpa en tomt med en gravhög så skulle jag göra det på studs, bara för att veta att ingen överrik, smaklös jävel skulle kunna få några idéer om att bygga konferenscenter på den!
Sen att jag inte skulle kunna sova en endaste natt när jag nu vet det här, det är en helt annan sak som det för övrigt finns tabletter och mediciner mot.
Adjö.
måndag 1 juni 2009
Hur man uttycker sig om vissa jobbiga saker i ens närhet
Hörde en intressant diskussion på spårvagnen idag. Framför mig satt två gubbs i 60-årsåldern (Det var alltså inte så att jag tjuvlyssnade - de pratade i normal samtalston och jag satt precis bakom. Jag vill bara förtydliga detta. Vad hade NI gjort?!? Rest er upp och gått?) och diskuterade en bekant. Jag tyckte inte att det var en särskilt intressant konversation. Inte förrän följande mening dök upp:
- Jamen du vet, sa den ene, Yngve, han har ju tillfälliga alkoholproblem.
- Å fan, sa den andre.
- Ja ja, det såg la du när vi var på Klädesholmen sist? Han höll ju på å dratta i där...
Vad hade han sa du? "Tillfälliga alkoholproblem"? Tillfälliga? Hur tillfälliga ska alkoholproblem vara, undrar jag, för att de ska klassas som, just, "tillfälliga"? Sketfull 1 gång i veckan, räknas det? En tioårsperiod? Och hur vet man att de är tillfälliga om personen har problemen just nu? Finns det ett slutdatum som är satt?
Dessutom: vem fan har inte haft tillfälliga alkoholproblem? Varje gång man vaknar upp en söndagmorgon med en kattlåda i munhålan, en gammal mussepiggväckarklocka innanför ögonen och en marcherande skottsk militärorkester vibrerandes sin väg genom tarmsystemet så kan nog var och en skriva under i blod på att, ja, jag har tillfälliga alkholoproblem just nu. Denna insikt följs ofta av ett ynkligt: "ta bort mig".
Det är väl här jag ska komma med en klarsynt analys och slutsats - men jag har ingen. Inte mer än att det är lätt att blunda för problem om det gäller ens kompisar. Tyvärr. Undrar hur det hade känts om de hade sagt: "Du vet, Yngve, han är tillfällig hustrumisshandlare"...
Fotnot: Yngve heter egentligen något helt annat. Nämligen Bengt.
- Jamen du vet, sa den ene, Yngve, han har ju tillfälliga alkoholproblem.
- Å fan, sa den andre.
- Ja ja, det såg la du när vi var på Klädesholmen sist? Han höll ju på å dratta i där...
Vad hade han sa du? "Tillfälliga alkoholproblem"? Tillfälliga? Hur tillfälliga ska alkoholproblem vara, undrar jag, för att de ska klassas som, just, "tillfälliga"? Sketfull 1 gång i veckan, räknas det? En tioårsperiod? Och hur vet man att de är tillfälliga om personen har problemen just nu? Finns det ett slutdatum som är satt?
Dessutom: vem fan har inte haft tillfälliga alkoholproblem? Varje gång man vaknar upp en söndagmorgon med en kattlåda i munhålan, en gammal mussepiggväckarklocka innanför ögonen och en marcherande skottsk militärorkester vibrerandes sin väg genom tarmsystemet så kan nog var och en skriva under i blod på att, ja, jag har tillfälliga alkholoproblem just nu. Denna insikt följs ofta av ett ynkligt: "ta bort mig".
Det är väl här jag ska komma med en klarsynt analys och slutsats - men jag har ingen. Inte mer än att det är lätt att blunda för problem om det gäller ens kompisar. Tyvärr. Undrar hur det hade känts om de hade sagt: "Du vet, Yngve, han är tillfällig hustrumisshandlare"...
Fotnot: Yngve heter egentligen något helt annat. Nämligen Bengt.
onsdag 20 maj 2009
Ida. IDA?
Kan man inte lägga ned lite mer tid på att ta reda på vad den 47 miljoner år gamla apan EGENTLIGEN hette?!? Knappast "Ida", eller hur? Nä, just det.
JAG skulle inte vilja bli uppgrävd om 47 milj år bara för att kallas "Zxwaak".
JAG skulle inte vilja bli uppgrävd om 47 milj år bara för att kallas "Zxwaak".
tisdag 19 maj 2009
Hur ser man på en människa att den är dum i huvudet?
Ja, det finns naturligtvis de som säger att det kan man inte. De har emellertid fel.
Ett väldigt tydligt tecken kan t ex vara om personen i fråga prommenerar i travtakt och håller ett c:a 3-årigt barn, förmodligen sitt eget, i handen - hårt och en bit upp, så att barnet ömsom släpar, ömsom flyger bredvid personen - samtidigt som personen hårt och kostnadseffektivt röker en cigarett.
Du som gjorde just detta på Stigbergsliden i Göteborg ungefär vid 8.45 i morse - du är, till exempel, väldigt, väldigt dum i huvudet.
Kanske har du ett stressigt jobb, kanske har du nyss skilt dig, kanske har din bil just denna morgon vägrat starta. Fine. Vi har alla varit där. Ingen är perfekt.
Men ändå.
Du var på väg till spårvagnshållplatsen och jag var på väg åt andra hållet. Du gick på andra sidan gatan. Jag pratade i telefon. Poängen är: jag hann/orkade/ville just då inte lägga mig i. Nästa gång kommer det inte att bli så. Om du - mot all vettig och rimlig förmodan - skulle läsa detta:
Ha dåligt samvete. När du kommer hem ikväll med din son - gosa med honom. Gör det. Jag kommer att hålla förhör med dig nästa gång jag ser dig och kontrollera.
Ett väldigt tydligt tecken kan t ex vara om personen i fråga prommenerar i travtakt och håller ett c:a 3-årigt barn, förmodligen sitt eget, i handen - hårt och en bit upp, så att barnet ömsom släpar, ömsom flyger bredvid personen - samtidigt som personen hårt och kostnadseffektivt röker en cigarett.
Du som gjorde just detta på Stigbergsliden i Göteborg ungefär vid 8.45 i morse - du är, till exempel, väldigt, väldigt dum i huvudet.
Kanske har du ett stressigt jobb, kanske har du nyss skilt dig, kanske har din bil just denna morgon vägrat starta. Fine. Vi har alla varit där. Ingen är perfekt.
Men ändå.
Du var på väg till spårvagnshållplatsen och jag var på väg åt andra hållet. Du gick på andra sidan gatan. Jag pratade i telefon. Poängen är: jag hann/orkade/ville just då inte lägga mig i. Nästa gång kommer det inte att bli så. Om du - mot all vettig och rimlig förmodan - skulle läsa detta:
Ha dåligt samvete. När du kommer hem ikväll med din son - gosa med honom. Gör det. Jag kommer att hålla förhör med dig nästa gång jag ser dig och kontrollera.
måndag 18 maj 2009
Rapport från Kreta, del 5
Nu inser jag att jag målat upp en semestertillvaro som kan verka disharmonisk och jobbig.
Så är det inte.
Jag och kottarna har det förbannat skönt här nere! Det är väl bara det att det är roligare att skriva om sånt som går åt helvete än skrönor av typen "åh nu hade vi det skönt idag igen".
Fast varför det egentligen? Jag ska genast ändra på det!
Idag har vi badat, skrattat, lekt och ätit god mat.
Se! Det gick ju jättebra! Och det tog...en...halv rad. Ja. Just det. Så atteeeh...
Så är det inte.
Jag och kottarna har det förbannat skönt här nere! Det är väl bara det att det är roligare att skriva om sånt som går åt helvete än skrönor av typen "åh nu hade vi det skönt idag igen".
Fast varför det egentligen? Jag ska genast ändra på det!
Idag har vi badat, skrattat, lekt och ätit god mat.
Se! Det gick ju jättebra! Och det tog...en...halv rad. Ja. Just det. Så atteeeh...
Rapport från Kreta, del 4
Dag 4 – cyklopdagen.
Idag ville inte kottarna bada i havet. Det var för kallt i vattnet och i luften, sa de. Jag tänkte att jag väntar väl ut dem, hyrde solstolar för 6 euro och borrade ner hälarna i den kretensiska sanden, envis som en konfirmand med mopedvittring.
Jaha, nu går jag och badar, sa jag efter en stund. Ja, gör du det, sa kottarna.
Så jag badade. Ensam. Skönt, men inte så kul, själv, ute i sundet.
Väl tillbaka på land överdrev jag hur skönt det hade varit – en lögn de små falkögonen givetvis genast såg igenom, mycket beroende på att jag stod och huttrade dem rätt i ansiktet.
Jag la mig på handduken i solen (kottarna hade full kontroll över stolarna under parasollen) och stekte mig varm.
Proceduren upprepades nån halvtimme senare, men här med tillägget att kottarna nu hävdade att de var hungriga. Köpte chokladcroissanter (är man på semester så är man) i en bambuhydda (vi är ju ändå på Kreta – värsta infödingsön) på stranden vilka försvann ner i en hast.
Nu då? Bada nu?
Nej, det var fortfarande för kallt.
Men det beror ju på att ni sitter i skuggan, försökte jag.
Men du har ju sagt att vi ska akta oss för solen mitt på dan!
Fan! Fälld på eget grepp!
Alltså gjorde jag vad varje far med två öververbala barn skulle gjort i min situation: jag gav upp.
På väg hem gick vi förbi en Supermarket med cyklop, simfötter och snorklar i alla färger hängande ute vid gatan. Kotte 2 frågade om de inte kunde få varsin sån. Sur som en piraya, som precis blivit tillsagd att tapirerna är slut och allt som finns kvar är grönsaker, svarade jag genast ”nej”.
Väl på hotellet, efter en stärkande måltid, drabbades jag av det Dåliga Samvetet. Vad fan, det är semester! Vad fan, vi ska ju ha roligt! Vad fan, vad håller jag på med? Vad fan, helt enkelt!
Gick och köpte cyklop, ungarna glada, ville genast ut till poolen och testa. Succé! Imorgon ska vi testa cyklopen i havet!
Dagen slutar i harmoni. Har jag köpt mig den? Kanske, men betänk: den är en dålig far som inte förstår värdet av en bra cyklop (Homeros, Iliaden).
Idag ville inte kottarna bada i havet. Det var för kallt i vattnet och i luften, sa de. Jag tänkte att jag väntar väl ut dem, hyrde solstolar för 6 euro och borrade ner hälarna i den kretensiska sanden, envis som en konfirmand med mopedvittring.
Jaha, nu går jag och badar, sa jag efter en stund. Ja, gör du det, sa kottarna.
Så jag badade. Ensam. Skönt, men inte så kul, själv, ute i sundet.
Väl tillbaka på land överdrev jag hur skönt det hade varit – en lögn de små falkögonen givetvis genast såg igenom, mycket beroende på att jag stod och huttrade dem rätt i ansiktet.
Jag la mig på handduken i solen (kottarna hade full kontroll över stolarna under parasollen) och stekte mig varm.
Proceduren upprepades nån halvtimme senare, men här med tillägget att kottarna nu hävdade att de var hungriga. Köpte chokladcroissanter (är man på semester så är man) i en bambuhydda (vi är ju ändå på Kreta – värsta infödingsön) på stranden vilka försvann ner i en hast.
Nu då? Bada nu?
Nej, det var fortfarande för kallt.
Men det beror ju på att ni sitter i skuggan, försökte jag.
Men du har ju sagt att vi ska akta oss för solen mitt på dan!
Fan! Fälld på eget grepp!
Alltså gjorde jag vad varje far med två öververbala barn skulle gjort i min situation: jag gav upp.
På väg hem gick vi förbi en Supermarket med cyklop, simfötter och snorklar i alla färger hängande ute vid gatan. Kotte 2 frågade om de inte kunde få varsin sån. Sur som en piraya, som precis blivit tillsagd att tapirerna är slut och allt som finns kvar är grönsaker, svarade jag genast ”nej”.
Väl på hotellet, efter en stärkande måltid, drabbades jag av det Dåliga Samvetet. Vad fan, det är semester! Vad fan, vi ska ju ha roligt! Vad fan, vad håller jag på med? Vad fan, helt enkelt!
Gick och köpte cyklop, ungarna glada, ville genast ut till poolen och testa. Succé! Imorgon ska vi testa cyklopen i havet!
Dagen slutar i harmoni. Har jag köpt mig den? Kanske, men betänk: den är en dålig far som inte förstår värdet av en bra cyklop (Homeros, Iliaden).
Rapport från Kreta, del 3
Jag har kommit på att jag är en enkel, för att inte säga simpel person.
Ge mig god mat och gott vin så blir jag lycklig. Om du dessutom kastar in lite franska mögelostar och ett par salta kex i leken så frågar jag ”hur högt” när du säger ”hoppa”.
Det enda ovanstående inte råder bot på är värk i hjärtat. Det är dag tre, kväll, och jag längtar efter Älsklingen.
Idag gick jag till en närbelägen bowlinghall där de enligt ryktet skulle ha Internet. Det hade de också, så jag satt och pluppade småmynt i en automat medan ett räkneverk tickade ner de minuter jag hade kvar på hotmail eller facebook.
Kan förresten berätta att facebook jobbar under det kyrilliska alfabetet i Grekland. Tur då att man bara genom rent spatialt minne kan erinra sig var det står ”log out” eller ”home”.
Fick idag växel tillbaks som bestod av 2 nederländska euro. Tänker åka till Holland och spendera 2 grekiska dito, bara för att upprätthålla jämvikten. Någon måste ju ta ansvaret och nu har det råkat bli jag. Annars kantrar ju hela jävla allting.
Jag tror jag går upp och kryper ner mellan kottarna nu.Bara en sista sak: tänker du nån gång starta ett internetcafé – starta då inte bowlinghall i samma lokal. Internetanvändare kan bli väldigt våldsamma och då är käglor farligt idealiska som utfyllnad i vissa kroppsöppningar på bowlare. För att tala klarspråk: en strike till när jag sitter och skriver och käglan sitter i rompan!
Ge mig god mat och gott vin så blir jag lycklig. Om du dessutom kastar in lite franska mögelostar och ett par salta kex i leken så frågar jag ”hur högt” när du säger ”hoppa”.
Det enda ovanstående inte råder bot på är värk i hjärtat. Det är dag tre, kväll, och jag längtar efter Älsklingen.
Idag gick jag till en närbelägen bowlinghall där de enligt ryktet skulle ha Internet. Det hade de också, så jag satt och pluppade småmynt i en automat medan ett räkneverk tickade ner de minuter jag hade kvar på hotmail eller facebook.
Kan förresten berätta att facebook jobbar under det kyrilliska alfabetet i Grekland. Tur då att man bara genom rent spatialt minne kan erinra sig var det står ”log out” eller ”home”.
Fick idag växel tillbaks som bestod av 2 nederländska euro. Tänker åka till Holland och spendera 2 grekiska dito, bara för att upprätthålla jämvikten. Någon måste ju ta ansvaret och nu har det råkat bli jag. Annars kantrar ju hela jävla allting.
Jag tror jag går upp och kryper ner mellan kottarna nu.Bara en sista sak: tänker du nån gång starta ett internetcafé – starta då inte bowlinghall i samma lokal. Internetanvändare kan bli väldigt våldsamma och då är käglor farligt idealiska som utfyllnad i vissa kroppsöppningar på bowlare. För att tala klarspråk: en strike till när jag sitter och skriver och käglan sitter i rompan!
Rapport från Kreta, del 2
Dag två på Kreta, cirka 3 på eftermiddagen. Perioden när man inte ska vara i solen om man inte vill knäcka sig hudmässigt är strax slut för dagen.
Ser nu över hotelltaket att det jag igår kväll trodde var 2 st Lidl som låg med 100 meters avstånd inte alls var det – utan ett Lidl med två skyltar. Jag får skylla på mitt mörkerseende som faktiskt inte skulle platsa någonstans. Alls.
De finska pojkarna från igår kväll sitter i hotellbaren med sina päron, mustigt tilltagna i kroppen hela familjen, ser jag nu. Pappan är rätt lik mig, förutom att han är ännu hårigare på kroppen och förmodligen väger 60 kilo mer. Med den enorma buken ser det ut som om han har en extra sengångare med tillhörande bo hängande runt midjan. Själv har jag bara ett marsvin, eller möjligen en fälthare.
Men det får vara hur det vill med den saken.
Jag har faktiskt inte med mig datorn för att sitta och slöskriva sånt här utan för att jobba lite.
Jobbar jag lite? Nej.
Jag sitter ju och slöskriver. Märkligt.
Jag som trodde jag skulle jobba. Där ser man, där ser man.
Ser nu över hotelltaket att det jag igår kväll trodde var 2 st Lidl som låg med 100 meters avstånd inte alls var det – utan ett Lidl med två skyltar. Jag får skylla på mitt mörkerseende som faktiskt inte skulle platsa någonstans. Alls.
De finska pojkarna från igår kväll sitter i hotellbaren med sina päron, mustigt tilltagna i kroppen hela familjen, ser jag nu. Pappan är rätt lik mig, förutom att han är ännu hårigare på kroppen och förmodligen väger 60 kilo mer. Med den enorma buken ser det ut som om han har en extra sengångare med tillhörande bo hängande runt midjan. Själv har jag bara ett marsvin, eller möjligen en fälthare.
Men det får vara hur det vill med den saken.
Jag har faktiskt inte med mig datorn för att sitta och slöskriva sånt här utan för att jobba lite.
Jobbar jag lite? Nej.
Jag sitter ju och slöskriver. Märkligt.
Jag som trodde jag skulle jobba. Där ser man, där ser man.
Rapport från Kreta, del 1
Hej på er!
Eftersom jag inte fattade hur jag skulle göra för att koppla in mitt usb på internetcafét - och inte vågade fråga för att de (grekerna) då skulle ha förstått att jag inte fattade hur jag skulle göra för att kopla in mitt usb - kommer här en reseskildring i efterskott (för att det ska kännas verkligare delar jag också upp det i olika delar):
Sitter på balkongen på hotell Lotus i Daratso på Kreta.
Första kvällen här. Lokalt vin, lokal ost, lokala kex.
Ljuden: Porlande vatten (poolen), avlägsen trafik, grannbalkongsmummel, musik från poolbaren (nä, nu stängde den precis), skrikande katter, något som borde vara måsar. Dessutom: finskt, ganska fetlagt (fast det hörs ju inte, det ser jag härifrån) pojkpladder från strax nedanför balkongen. Gå och lägg er, ungar. Eller, förresten: bra att ni rör på er.
Nån i närheten röker cigarr.
Luften är så fuktig här på kvällarna – i bjärt kontrast mot dagarnas blåsiga torrhet.
Kottarna sover. Inte.
De ligger och läser. Det var deras livsuppehållande tanke när vi var på väg hem från restaurang tidigare ikväll.
”Får vi ligga och läsa när vi kommer till hotellet?”
Det är så jävla underbart hur de liksom är förtjusta över…ja, fel saker när man kommer utomlands.
En liten bil som inte finns i Sverige, grishuvudet i charken, att GB-glass heter Algida , att vår guide var norska men att de ändå förstod vad hon sa, att dricksglasen på restaurangen var större nertill än upptill – dessa är ting som enligt kottarna gör en semester minnesvärd, oavsett hur många bergsmassiv, stränder eller små fiskebyar pappa pekar ut med myndig armrörelse.
För mörkt nu, ser inte tangentbordet längre. God natt.
Och nej, jag är inte full.
Än.
Eftersom jag inte fattade hur jag skulle göra för att koppla in mitt usb på internetcafét - och inte vågade fråga för att de (grekerna) då skulle ha förstått att jag inte fattade hur jag skulle göra för att kopla in mitt usb - kommer här en reseskildring i efterskott (för att det ska kännas verkligare delar jag också upp det i olika delar):
Sitter på balkongen på hotell Lotus i Daratso på Kreta.
Första kvällen här. Lokalt vin, lokal ost, lokala kex.
Ljuden: Porlande vatten (poolen), avlägsen trafik, grannbalkongsmummel, musik från poolbaren (nä, nu stängde den precis), skrikande katter, något som borde vara måsar. Dessutom: finskt, ganska fetlagt (fast det hörs ju inte, det ser jag härifrån) pojkpladder från strax nedanför balkongen. Gå och lägg er, ungar. Eller, förresten: bra att ni rör på er.
Nån i närheten röker cigarr.
Luften är så fuktig här på kvällarna – i bjärt kontrast mot dagarnas blåsiga torrhet.
Kottarna sover. Inte.
De ligger och läser. Det var deras livsuppehållande tanke när vi var på väg hem från restaurang tidigare ikväll.
”Får vi ligga och läsa när vi kommer till hotellet?”
Det är så jävla underbart hur de liksom är förtjusta över…ja, fel saker när man kommer utomlands.
En liten bil som inte finns i Sverige, grishuvudet i charken, att GB-glass heter Algida , att vår guide var norska men att de ändå förstod vad hon sa, att dricksglasen på restaurangen var större nertill än upptill – dessa är ting som enligt kottarna gör en semester minnesvärd, oavsett hur många bergsmassiv, stränder eller små fiskebyar pappa pekar ut med myndig armrörelse.
För mörkt nu, ser inte tangentbordet längre. God natt.
Och nej, jag är inte full.
Än.
torsdag 7 maj 2009
onsdag 6 maj 2009
Fysikens lagar
Älsklingen och jag såg ett engelskt program på tv igår (det är egentligen fel: vi såg en dansk film och sen fortsatte vi liksom bara titta - ni vet hur det kan bli) om barn och barnuppfostran. I detta fanns ett kort klipp på en pappa som lyfter upp sin 7-åriga dotter på en mur för att hon ska kunna spatsera på den tillsammans med sina större syskon.
För att ni ska förstå bättre: En stig löper längs med den kanske 1.60 m höga muren. Mellan stig och mur - ett ganska grunt dike med högt gräs i. Pappan kliver ned i diket, fram till muren och lyfter upp dottern mot muren. Här blir han stående, i diket, med en 7-åring på raka armar som inte får upp benen på muren. Eller, jo, till slut får hon ju det. Och allt går dem båda väl.
Fick sån enorm flashback från otaliga tillfällen då jag själv lyft upp antingen Kotte 1 eller 2 nånstans. Stället har alltid varit lite för högt för att de ska känna sig helt säkra och snabbt svinga sig från mina värkande armar till vad det nu kan vara, staketet, muren eller bergknallen.
-Lyft högre, pappa!
Okej. Vänta lite här nu. Jag står upp, och mina armar är rakt utsträckta. Exakt vilken av mina kroppsdelar tänkte du att jag skulle förlänga i det här läget? Bålen? Hälarna? Jag kanske ska veckla ut mina bönsyrsehänder som jag alltid har instoppade i mina människohudhandskar, ty jag är en alien?!
-Lyft högre, pappa!
Javisst. Eller om du hjälper till genom att till exempel lägga upp fötterna på staketet och sen skjuta ifrån mig så att du kommer upp? "Lyft högre, pappa"? Jag kommer att skrika högre alldeles strax, precis som hela min kropp just nu skriker i smärta efter att ha förblivit stående i en onaturlig kroppställning lite för länge.
Och sen, mirakulöst, löser det sig oftast. Om det beror på en ödlefunktion som gör att armleden tillfälligt ploppar ur sockeln vid axeln eller nåt annat... Vem vet? Den där sista skvätten, det sista trasvredet kraft man uppbådar räcker till och kottarna står på stenen, muren, båten, vad det nu är.
Och sen vill de ner igen.
För att ni ska förstå bättre: En stig löper längs med den kanske 1.60 m höga muren. Mellan stig och mur - ett ganska grunt dike med högt gräs i. Pappan kliver ned i diket, fram till muren och lyfter upp dottern mot muren. Här blir han stående, i diket, med en 7-åring på raka armar som inte får upp benen på muren. Eller, jo, till slut får hon ju det. Och allt går dem båda väl.
Fick sån enorm flashback från otaliga tillfällen då jag själv lyft upp antingen Kotte 1 eller 2 nånstans. Stället har alltid varit lite för högt för att de ska känna sig helt säkra och snabbt svinga sig från mina värkande armar till vad det nu kan vara, staketet, muren eller bergknallen.
-Lyft högre, pappa!
Okej. Vänta lite här nu. Jag står upp, och mina armar är rakt utsträckta. Exakt vilken av mina kroppsdelar tänkte du att jag skulle förlänga i det här läget? Bålen? Hälarna? Jag kanske ska veckla ut mina bönsyrsehänder som jag alltid har instoppade i mina människohudhandskar, ty jag är en alien?!
-Lyft högre, pappa!
Javisst. Eller om du hjälper till genom att till exempel lägga upp fötterna på staketet och sen skjuta ifrån mig så att du kommer upp? "Lyft högre, pappa"? Jag kommer att skrika högre alldeles strax, precis som hela min kropp just nu skriker i smärta efter att ha förblivit stående i en onaturlig kroppställning lite för länge.
Och sen, mirakulöst, löser det sig oftast. Om det beror på en ödlefunktion som gör att armleden tillfälligt ploppar ur sockeln vid axeln eller nåt annat... Vem vet? Den där sista skvätten, det sista trasvredet kraft man uppbådar räcker till och kottarna står på stenen, muren, båten, vad det nu är.
Och sen vill de ner igen.
tisdag 5 maj 2009
Mer Bra TV
Som rubriken antyder kan jag också meddela att del 2 i den stora humorserien Bra tv kommit ut på youtube, närmare bestämt här: http://www.youtube.com/watch?v=0mt4z_A3IRQ
"Stort" är väl ett bra epitet på den här typen av produktion.
"Stort" är väl ett bra epitet på den här typen av produktion.
tisdag 28 april 2009
Pinsam - moi?
Idag hände något monumentalt i mitt och Kotte 1:s liv.
För första (men - och det här kan jag utan att riskera att behöva ta gift försäkra - inte sista) gången hon bad mig att inte köra henne ända fram till skolan där hennes klasskamrater stod.
För att det var pinsamt.
Kära. Nån.
Pinsam - moi?
Skulle inte tro det.
Det hela var, förstår jag nu i efterhand, givetvis ett missförstånd från min dotters sida. Hon tycker egentligen inte att jag är pinsam, utan att jag är cool.
Så måste det vara för så har det alltid varit. Jag är hennes pappa, och hon tycker alltid att jag är bäst på allt.
Jag är ju själva grundämnet till vad som i åtminstone akademikerföräldrakretsar brukar benämnas "bohemiskt kreativ", "slarvigt cool" och "inte tråkigt vuxen".
Pinsam kan möjligen min gode vän Långe Musikern vara när han gapar saker om bajs över hela skolgården. Eller Grannmorsan som super till vardags. Men jag, jag är ju helt normal.
Så att det kan inte stämma.
...Fan också. Jag är pinsam. Hur fan gick det till?
För första (men - och det här kan jag utan att riskera att behöva ta gift försäkra - inte sista) gången hon bad mig att inte köra henne ända fram till skolan där hennes klasskamrater stod.
För att det var pinsamt.
Kära. Nån.
Pinsam - moi?
Skulle inte tro det.
Det hela var, förstår jag nu i efterhand, givetvis ett missförstånd från min dotters sida. Hon tycker egentligen inte att jag är pinsam, utan att jag är cool.
Så måste det vara för så har det alltid varit. Jag är hennes pappa, och hon tycker alltid att jag är bäst på allt.
Jag är ju själva grundämnet till vad som i åtminstone akademikerföräldrakretsar brukar benämnas "bohemiskt kreativ", "slarvigt cool" och "inte tråkigt vuxen".
Pinsam kan möjligen min gode vän Långe Musikern vara när han gapar saker om bajs över hela skolgården. Eller Grannmorsan som super till vardags. Men jag, jag är ju helt normal.
Så att det kan inte stämma.
...Fan också. Jag är pinsam. Hur fan gick det till?
söndag 26 april 2009
Jag åker ut på landet, dricker alkohol och somnar i en bubbelpool
"Vi kan om vi vill" brukar det ju heta. "Vi vet inte om vi vill, egentligen, men, du vet, det blir så ändå ibland" BORDE det heta.
Det går alltså alldeles utmärkt att som 38-årig tvåbarnsfar bege sig ut till släkt och vänner på landsbyggden, dricka vin, sprit och öl i några timmar vid en grill för att sedan ramla över till ett annat hus, kliva ned i en bubbelpool och i denna somna.
Men, Jonas, säger ni nu, det där kunde ju ha gått jätteilla.
Nja, jag var ju inte ensam i poolen och är ganska säker på att de övriga personerna i karet hade hivat upp mig om jag sjunkit till botten.
Och dessutom: är du så jävla bra själv då?
Det går alltså alldeles utmärkt att som 38-årig tvåbarnsfar bege sig ut till släkt och vänner på landsbyggden, dricka vin, sprit och öl i några timmar vid en grill för att sedan ramla över till ett annat hus, kliva ned i en bubbelpool och i denna somna.
Men, Jonas, säger ni nu, det där kunde ju ha gått jätteilla.
Nja, jag var ju inte ensam i poolen och är ganska säker på att de övriga personerna i karet hade hivat upp mig om jag sjunkit till botten.
Och dessutom: är du så jävla bra själv då?
tisdag 21 april 2009
Historiens vahettere nu igen
Har man tråkigt så har man.
Då kan man alltid googla på sitt eget namn.
Det gjorde jag och gissa om jag blev paff.
Det här är nämligen inte första gången som jag testat det här med att blogga. Vilket jag helt och hållet glömt av. Jag hade en gång tidigare intentioner åt det hållet, låt vara med en något mer snöig tanke till grund. Eller, jag vet inte, kanske inte, ändå.
Läsare på jakt efter en mer skönlitterär aspekt av mitt författande ombedes å det snaraste kika in på:
http://www.sourze.se/Professor_Ollon_tar_emot_10069479.asp
Notera gärna datumet för publikationen som ett litet exempel på hur olika man kan tillbringa sina dagar: vissa skriver om Professor Ollon, andra flyger flygplan in i skyskrapor.
Puss och kram så länge!
Då kan man alltid googla på sitt eget namn.
Det gjorde jag och gissa om jag blev paff.
Det här är nämligen inte första gången som jag testat det här med att blogga. Vilket jag helt och hållet glömt av. Jag hade en gång tidigare intentioner åt det hållet, låt vara med en något mer snöig tanke till grund. Eller, jag vet inte, kanske inte, ändå.
Läsare på jakt efter en mer skönlitterär aspekt av mitt författande ombedes å det snaraste kika in på:
http://www.sourze.se/Professor_Ollon_tar_emot_10069479.asp
Notera gärna datumet för publikationen som ett litet exempel på hur olika man kan tillbringa sina dagar: vissa skriver om Professor Ollon, andra flyger flygplan in i skyskrapor.
Puss och kram så länge!
fredag 17 april 2009
Kort tanke om punkbasister
Jag spelar ju bas själv och är rätt hemtam med detta instrument (kan man vara hemtam med något?).
Men en sak jag aldrig har fattat - och bestörtningen seglade upp idag igen när jag såg en bild i tidningen på ett band - är:
Hur gör basister som har basen långt nere på låren när de spelar?
Egentligen.
Alltså, jag pratar om den där punkstilen när man har båda, men kanske framför allt högerarmen, helt rak ner mot basen. Jag fattar att det är en imagegrej mer än nåt annat, men..
Själva stränganslaget i sig måste ju bli en rätt jobbig historia; spelar man genom att röra högeraxeln upp och ner som en pistong? Tänk om den hoppar ur led?
Jämför med att skriva på ett papper med helt rak arm.
Ett av livets stora mysterier...
Men en sak jag aldrig har fattat - och bestörtningen seglade upp idag igen när jag såg en bild i tidningen på ett band - är:
Hur gör basister som har basen långt nere på låren när de spelar?
Egentligen.
Alltså, jag pratar om den där punkstilen när man har båda, men kanske framför allt högerarmen, helt rak ner mot basen. Jag fattar att det är en imagegrej mer än nåt annat, men..
Själva stränganslaget i sig måste ju bli en rätt jobbig historia; spelar man genom att röra högeraxeln upp och ner som en pistong? Tänk om den hoppar ur led?
Jämför med att skriva på ett papper med helt rak arm.
Ett av livets stora mysterier...
torsdag 16 april 2009
Sociala idioter - kommer vi någonsin att förstå?
Ett rum med maskiner.
En tavla med små lås.
En grupp människor som inte känner varandra som ska dela på något de egentligen vill ha för sig själva.
Ett tråkigt, ostimulerande (för att inte säga amöbosvinartat) jobb som ändå måste göras, för din mamma jobbar inte här!
Låt oss ansikta det, folk: Det är inte kul att gå ner i tvättstugan och tvätta sin tvätt.
Då kan man tycka att ett litet "hej", grannar emellan, vore på sin plats. En litet erkännande som signalerar "jag har sett dig" när en granne kommer ner i tvättstugan samtidigt som en annan packar ihop och går. SPECIELLT om den första personen faktiskt säger, just, "hej". Eller?! Har jag fel?! Känns det som en jobbig grej?! Eller?! Alltså, jag frågar bara nu! Vad tycker ni? Huh???
Såatteee, jaaaskavitaoch SVARA NÄR EN ANNAN MÄNNISKA HÄLSAR PÅ EN KANSKE, FÖR I HELVETE?
Man behöver inte omge sig med massor av folk. Man behöver inte umgås med andra om man inte vill. Tycker man illa om andra människor - fint! Stäng in sig och dra ner rullgardin!
Men!
När du måste ge dig ut i verkligheten: behandla inte dina medmänniskor som gas!
Tack för (det allt viktigare) ordet!
Över och ut!
En tavla med små lås.
En grupp människor som inte känner varandra som ska dela på något de egentligen vill ha för sig själva.
Ett tråkigt, ostimulerande (för att inte säga amöbosvinartat) jobb som ändå måste göras, för din mamma jobbar inte här!
Låt oss ansikta det, folk: Det är inte kul att gå ner i tvättstugan och tvätta sin tvätt.
Då kan man tycka att ett litet "hej", grannar emellan, vore på sin plats. En litet erkännande som signalerar "jag har sett dig" när en granne kommer ner i tvättstugan samtidigt som en annan packar ihop och går. SPECIELLT om den första personen faktiskt säger, just, "hej". Eller?! Har jag fel?! Känns det som en jobbig grej?! Eller?! Alltså, jag frågar bara nu! Vad tycker ni? Huh???
Såatteee, jaaaskavitaoch SVARA NÄR EN ANNAN MÄNNISKA HÄLSAR PÅ EN KANSKE, FÖR I HELVETE?
Man behöver inte omge sig med massor av folk. Man behöver inte umgås med andra om man inte vill. Tycker man illa om andra människor - fint! Stäng in sig och dra ner rullgardin!
Men!
När du måste ge dig ut i verkligheten: behandla inte dina medmänniskor som gas!
Tack för (det allt viktigare) ordet!
Över och ut!
tisdag 7 april 2009
VÅRENS NYA TREND ÄR HÄR
Japp!
Se hit alla kappvändare, vindflöjlar och orakel!
Var med nu så ni inte missar nåt!
Själv är jag ju en man som står stark även i den stridaste av modefloder.
Jag följer inte strömmen! Jag är fri! Mig äger ingen! Jag spottar på marknaden och ser den torka sig ansiktet! Jag..oj, är det där Nudies nya? Sweet, då ska jag ha två par!
Eeh, var var det vi var nu igen? Just det ja! Vårens nya trend:
Omfamna din hösnuva. Bli du med din reaktion.
Kort sagt: Älska din allergi!
Sällan har väl så många haft så lite att hoppas på så länge.
Vi, med näsor som börjar rinna redan i slutet av mars och som fortsätter, envist som ett ihärdigt hjärtflimmer, med detta ända in i augusti - vi måste sätta klacken på luntan!
Vi måste ta detta i och för sig negativa (vissa skulle till och med kalla det själsligen förintande) påhopp på vår kropp och embrassera det. Göra det till en del av oss. Få det att bli inte så mycket en totalt kränkande funktionsnedsättning som ingen vuxen människa som läser om nya medicinska upptäckter dagligen överallt kan förstå att man inte kan råda bot på i ett civilicerat samhälle, utan kanske mer en Bror Duktig-klapp på den egna ryggen.
"Du ska se att det ordnar sig, trots att du inte kommer att kunna se, känna dofter eller hålla dig vaken mer än sju timmar per dygn tills det blir höst", är ju ett mycket trösterikt mantra man kan rabbla för sig själv när man ligger och lipar och dreglar på en parkbänk i Slottskogen.
Älska din allergi som dig själv!
Ta din allergi i handen och gör den till nåt mer än bara en tråkig apa som sitter på din axel och viskar könsord! Gift in din oskuldsallergi i din stora immunförsvarsfamilj!
Näe...
ALLVARLIGT TALAT! KAN NÅN TA BORT DEN JÄVVLA SNUUUVAAAAN NÅN GÅNG!?!?!
Se hit alla kappvändare, vindflöjlar och orakel!
Var med nu så ni inte missar nåt!
Själv är jag ju en man som står stark även i den stridaste av modefloder.
Jag följer inte strömmen! Jag är fri! Mig äger ingen! Jag spottar på marknaden och ser den torka sig ansiktet! Jag..oj, är det där Nudies nya? Sweet, då ska jag ha två par!
Eeh, var var det vi var nu igen? Just det ja! Vårens nya trend:
Omfamna din hösnuva. Bli du med din reaktion.
Kort sagt: Älska din allergi!
Sällan har väl så många haft så lite att hoppas på så länge.
Vi, med näsor som börjar rinna redan i slutet av mars och som fortsätter, envist som ett ihärdigt hjärtflimmer, med detta ända in i augusti - vi måste sätta klacken på luntan!
Vi måste ta detta i och för sig negativa (vissa skulle till och med kalla det själsligen förintande) påhopp på vår kropp och embrassera det. Göra det till en del av oss. Få det att bli inte så mycket en totalt kränkande funktionsnedsättning som ingen vuxen människa som läser om nya medicinska upptäckter dagligen överallt kan förstå att man inte kan råda bot på i ett civilicerat samhälle, utan kanske mer en Bror Duktig-klapp på den egna ryggen.
"Du ska se att det ordnar sig, trots att du inte kommer att kunna se, känna dofter eller hålla dig vaken mer än sju timmar per dygn tills det blir höst", är ju ett mycket trösterikt mantra man kan rabbla för sig själv när man ligger och lipar och dreglar på en parkbänk i Slottskogen.
Älska din allergi som dig själv!
Ta din allergi i handen och gör den till nåt mer än bara en tråkig apa som sitter på din axel och viskar könsord! Gift in din oskuldsallergi i din stora immunförsvarsfamilj!
Näe...
ALLVARLIGT TALAT! KAN NÅN TA BORT DEN JÄVVLA SNUUUVAAAAN NÅN GÅNG!?!?!
torsdag 2 april 2009
April, april, ditt dumma svin
Jag gick på det.
Jag är förmodligen den mest lättlurade aprilfool man kan gräva upp i den här delen av stan, eller, ja, varför inte i hela solsystemet.
Ok, det kan finnas encelliga organismer på Jupiters måne Titan som kanske är mer lättlurade, men jag skulle då tro att det inte handlar om aprilskämt utan om mer rent vätgasbaserade skojigheter. Interplanetarisk, kosmisk prutthumor, helt enkelt.
Det gäller alltså pariserhjulet på älven. Jag svalde det. Den upplagda, saftiga götlaborgsroligt-kroken med tillhörande moahahaa-bete. Japp.
JAG GICK PÅ DEN LÄTTE!
Jag ville bara berätta det.
Puss å köss så länge!
Jag är förmodligen den mest lättlurade aprilfool man kan gräva upp i den här delen av stan, eller, ja, varför inte i hela solsystemet.
Ok, det kan finnas encelliga organismer på Jupiters måne Titan som kanske är mer lättlurade, men jag skulle då tro att det inte handlar om aprilskämt utan om mer rent vätgasbaserade skojigheter. Interplanetarisk, kosmisk prutthumor, helt enkelt.
Det gäller alltså pariserhjulet på älven. Jag svalde det. Den upplagda, saftiga götlaborgsroligt-kroken med tillhörande moahahaa-bete. Japp.
JAG GICK PÅ DEN LÄTTE!
Jag ville bara berätta det.
Puss å köss så länge!
fredag 27 mars 2009
Bara lite kort innan helgen...
Sjukdomen river min redan sargade manskropp.
Plågorna vill inte lämna mig, ge mig ro.
Hur mycket ska en människa behöva tåla?
Kort sagt: jag är förkyld. Igen. Balle.
Dessutom: Vad fan hände med våren? Jag trodde vi hade pratat om det här? Att det räckte med snöslask och regn nu? Va?!?
Är jag grinig? Svar ja.
Igår var jag och besökte min vän tv-profilen på hans jobb där vi lade grunden till ytterligare storheter på Youtube. Ännu icke frälsta ombedes kika in på http://www.youtube.com/watch?v=JprEvZdu5kM för att se det gamla avsnittet.
Det nya kommer att behandla den mer optiska delen av våra humorcentra på sätt som är fullt jämförbara med Disney's (större amerikanskt filmbolag, förf. anm.).
Jag är, i nuläget, förhindrad att säga mer. Men det blir råmaxat.
För att citera Magnum: Keep your night light burnin', I'll come through wind and rain, yeah.
Treflig helgh!
Plågorna vill inte lämna mig, ge mig ro.
Hur mycket ska en människa behöva tåla?
Kort sagt: jag är förkyld. Igen. Balle.
Dessutom: Vad fan hände med våren? Jag trodde vi hade pratat om det här? Att det räckte med snöslask och regn nu? Va?!?
Är jag grinig? Svar ja.
Igår var jag och besökte min vän tv-profilen på hans jobb där vi lade grunden till ytterligare storheter på Youtube. Ännu icke frälsta ombedes kika in på http://www.youtube.com/watch?v=JprEvZdu5kM för att se det gamla avsnittet.
Det nya kommer att behandla den mer optiska delen av våra humorcentra på sätt som är fullt jämförbara med Disney's (större amerikanskt filmbolag, förf. anm.).
Jag är, i nuläget, förhindrad att säga mer. Men det blir råmaxat.
För att citera Magnum: Keep your night light burnin', I'll come through wind and rain, yeah.
Treflig helgh!
onsdag 25 mars 2009
Cykel...
Vad händer?
Det pågår ett ständigt, tyst krig mellan bilister och cyklister. Inget nytt under solen med detta.
MEN...
Nu, när jag cyklar, har jag blivit uppmärksam på en märklig egenhet hos vissa av mina kära medcyklister.
Jag tillhör den delen av den velocipederande befolkningen som väldigt sällan har hjälm. Och DET ÄR INTE OKEJ!
Tydligen.
Jag får en flashback från barndomen; det är som att de som har hjälm hatar de som FÅR köra utan hjälm. Man får ofta blickar av typen "Du förstör för oss andra!"
Har ni tid vill jag bara ge ett högst konkret exempel som hände för några år sen:
Jag på cykel (utan hjälm), kotte 1 på cykel bredvid (med hjälm), kotte 2 i barnsadel (med hjälm), cyklandes Delsjövägen fram i sakta mak.
Vi möter en man på en väääldigt snabb cykel, med cykeldress och hjälm i matchande kulör och färgskiftande solglasögon. 10 sekunder senare kommer han upp jämsides med oss. Han har alltså vänt och kört efter oss. Följande dialog utspelar sig mellan honom och mig (och JAG SVÄR, detta HAR HÄNT på RIKTIGT!!!):
HAN: Barnen har hjälm, ja?!
JAG:(Leendes, undrandes vem mannen är och vad han vill)...Jaa...
HAN: Och pappa har ingen hjälm?
JAG: ...Nää, just det, ha ha...
HAN: Pappa kanske inte har nåt att skydda där uppe?
JAG: ...Va...
Varpå han vänder och flåsar vidare.
Som vanligt kom alla dräpande kommentarer av typen "Men du kanske ska skita fullständigt i vad jag har och inte har på mig, din stridspitt", "Pappa kanske ska vända på dig och parkera sin Kronancykel i din däckskåra" eller "Kom barn, farbrorn är full" inte till mig förrän 5-10 minuter senare.
Synd.
Det är ju inte så att jag inte VET att det är säkrare med cykelhjälm. Det är ju inte så att jag BRUKAR cykla med barnen utan hjälm, jag hade faktiskt bara glömt den den här dagen.
Det är bara det att jag fattar inte varför man inte, när man inte gör något olagligt eller något som skadar någon annan eller ens, för den delen, är någon annans bizninz, kan få lov att sköta sig själv utan inblandning?!?!?!
AAAAAAAH!
Tack för ordet, ordet är fritt.
Över och ut.
Det pågår ett ständigt, tyst krig mellan bilister och cyklister. Inget nytt under solen med detta.
MEN...
Nu, när jag cyklar, har jag blivit uppmärksam på en märklig egenhet hos vissa av mina kära medcyklister.
Jag tillhör den delen av den velocipederande befolkningen som väldigt sällan har hjälm. Och DET ÄR INTE OKEJ!
Tydligen.
Jag får en flashback från barndomen; det är som att de som har hjälm hatar de som FÅR köra utan hjälm. Man får ofta blickar av typen "Du förstör för oss andra!"
Har ni tid vill jag bara ge ett högst konkret exempel som hände för några år sen:
Jag på cykel (utan hjälm), kotte 1 på cykel bredvid (med hjälm), kotte 2 i barnsadel (med hjälm), cyklandes Delsjövägen fram i sakta mak.
Vi möter en man på en väääldigt snabb cykel, med cykeldress och hjälm i matchande kulör och färgskiftande solglasögon. 10 sekunder senare kommer han upp jämsides med oss. Han har alltså vänt och kört efter oss. Följande dialog utspelar sig mellan honom och mig (och JAG SVÄR, detta HAR HÄNT på RIKTIGT!!!):
HAN: Barnen har hjälm, ja?!
JAG:(Leendes, undrandes vem mannen är och vad han vill)...Jaa...
HAN: Och pappa har ingen hjälm?
JAG: ...Nää, just det, ha ha...
HAN: Pappa kanske inte har nåt att skydda där uppe?
JAG: ...Va...
Varpå han vänder och flåsar vidare.
Som vanligt kom alla dräpande kommentarer av typen "Men du kanske ska skita fullständigt i vad jag har och inte har på mig, din stridspitt", "Pappa kanske ska vända på dig och parkera sin Kronancykel i din däckskåra" eller "Kom barn, farbrorn är full" inte till mig förrän 5-10 minuter senare.
Synd.
Det är ju inte så att jag inte VET att det är säkrare med cykelhjälm. Det är ju inte så att jag BRUKAR cykla med barnen utan hjälm, jag hade faktiskt bara glömt den den här dagen.
Det är bara det att jag fattar inte varför man inte, när man inte gör något olagligt eller något som skadar någon annan eller ens, för den delen, är någon annans bizninz, kan få lov att sköta sig själv utan inblandning?!?!?!
AAAAAAAH!
Tack för ordet, ordet är fritt.
Över och ut.
fredag 20 mars 2009
Fader vår
Idag fick jag ett mail från en nära vän som befinner sig på andra sidan jorden, i ett varmt land med strander, palmer och glada infödingar som ger barnen glass. Utan nån som helst baktanke, ska väl tilläggas.
Och nu, när det vänder mot vår och man ålar ut ur kroppskondomen av resta borst mot vinterkyla och vågrätt göteborgsregn, känns det ändå rätt okej att befinna sig just här, i Sweden.
Man kan till och med kosta på sig en flyktig tanke i stil med "Äh, men inte behöver man åka utomlands. Här som är så fint!"
Man är, kort sagt, glad för hans skull.
Men...
Kotte 1 ville idag ha på sig tunn vårklänning, leggings och vårjacka.
"Det blir nog lite för kallt," hördes då plötsligt en främmande stämma eka i hallen.
Papparösten Från Forntiden! En urgammal best, uppfödd på normer och värderingar, som åter tagit min kropp i besittning!
"Du får akta så du inte blir sjuk," bara rann det sen ur mig, liksom av bara farten.
BROMS! SLIR! STRET! SPJÄRN!
Nej.
Våren är till för att njutas. Så har det alltid varit och så ska det alltid vara.
"Äh, va fan! Du får ha på dig precis vad fan som helst! Här! Ta min gamla KISS-t-shirt över alltihop! Jag VILL det! Det är dessutom coolt om du gör det, för då fattar kanske inte dina klassisar - men väl deras föräldrar att din far är en hipp snubbe (som det heter på stockholmsslang från strax innan jag föddes) som är nere med kidsen.
Kotte 1 fick något paniskt i blicken och slank ut genom dörren, ut till den värld som är hennes egen.
Aaääämen nu tar vi helg, va?
Över och ut.
Och nu, när det vänder mot vår och man ålar ut ur kroppskondomen av resta borst mot vinterkyla och vågrätt göteborgsregn, känns det ändå rätt okej att befinna sig just här, i Sweden.
Man kan till och med kosta på sig en flyktig tanke i stil med "Äh, men inte behöver man åka utomlands. Här som är så fint!"
Man är, kort sagt, glad för hans skull.
Men...
Kotte 1 ville idag ha på sig tunn vårklänning, leggings och vårjacka.
"Det blir nog lite för kallt," hördes då plötsligt en främmande stämma eka i hallen.
Papparösten Från Forntiden! En urgammal best, uppfödd på normer och värderingar, som åter tagit min kropp i besittning!
"Du får akta så du inte blir sjuk," bara rann det sen ur mig, liksom av bara farten.
BROMS! SLIR! STRET! SPJÄRN!
Nej.
Våren är till för att njutas. Så har det alltid varit och så ska det alltid vara.
"Äh, va fan! Du får ha på dig precis vad fan som helst! Här! Ta min gamla KISS-t-shirt över alltihop! Jag VILL det! Det är dessutom coolt om du gör det, för då fattar kanske inte dina klassisar - men väl deras föräldrar att din far är en hipp snubbe (som det heter på stockholmsslang från strax innan jag föddes) som är nere med kidsen.
Kotte 1 fick något paniskt i blicken och slank ut genom dörren, ut till den värld som är hennes egen.
Aaääämen nu tar vi helg, va?
Över och ut.
torsdag 19 mars 2009
Jo då ska vi se...
Idag är en snuskigt fin vårdag! Så fin, faktiskt, att jag ett kort tag funderade på att dra på mig min älskade jeanspaj och skita i vinterjackan men NÄÄ NÄÄ NÄÄ kände jag när jag klev ut genom dörren. Det bet i min manshulliga skäggkind. Alltså: vinterjacka, you're still the man.
Nu till veckans inlägg - och här kommer rubriken:
ÄR VI OFFER FÖR EN GIGANTISK OCH UTSTUDERAT EVIL REKLAMKONSPIRATION?
Igår morse, efter att ha lämnat Kotte 2 på dennes skola, passerade jag, på väg till kontoret, en stillastående bil som tutade och blinkade med blinkers. Ja, det är ju inget anmärkningsvärt med detta i sig, men när jag kom upp jämsides med den såg jag att det var en firmabil. Firman den tillhörde sysslar med larm.
Ha ha, tänkte jag, gud så dåligt att bilens larm har gått på av sig själv! Fan vad kackigt att en larmfirma har larm som inte fungerar som de ska!
Tänkte jag alltså först.
Innan jag nästan svalde en deciliter spott i ren aha-upplevelsepanik.
Tänk om... Tänk om det var en reklamkupp? Tänk om det, ungefär samtidigt, på flera gator i vår stad, stod bilar med firmans logga tydligt synlig och tutade - för att folk skulle titta, se och komma ihåg firmans namn!?!
Jag söker nu ögonvittnen som kan ha sett och upplevt samma fenomen.
Hör av er, så att vi en gång för alla kan stävja detta påhopp på vår... ja, nånting!
Puss o kram så länge, över och ut!
Idag är en snuskigt fin vårdag! Så fin, faktiskt, att jag ett kort tag funderade på att dra på mig min älskade jeanspaj och skita i vinterjackan men NÄÄ NÄÄ NÄÄ kände jag när jag klev ut genom dörren. Det bet i min manshulliga skäggkind. Alltså: vinterjacka, you're still the man.
Nu till veckans inlägg - och här kommer rubriken:
ÄR VI OFFER FÖR EN GIGANTISK OCH UTSTUDERAT EVIL REKLAMKONSPIRATION?
Igår morse, efter att ha lämnat Kotte 2 på dennes skola, passerade jag, på väg till kontoret, en stillastående bil som tutade och blinkade med blinkers. Ja, det är ju inget anmärkningsvärt med detta i sig, men när jag kom upp jämsides med den såg jag att det var en firmabil. Firman den tillhörde sysslar med larm.
Ha ha, tänkte jag, gud så dåligt att bilens larm har gått på av sig själv! Fan vad kackigt att en larmfirma har larm som inte fungerar som de ska!
Tänkte jag alltså först.
Innan jag nästan svalde en deciliter spott i ren aha-upplevelsepanik.
Tänk om... Tänk om det var en reklamkupp? Tänk om det, ungefär samtidigt, på flera gator i vår stad, stod bilar med firmans logga tydligt synlig och tutade - för att folk skulle titta, se och komma ihåg firmans namn!?!
Jag söker nu ögonvittnen som kan ha sett och upplevt samma fenomen.
Hör av er, så att vi en gång för alla kan stävja detta påhopp på vår... ja, nånting!
Puss o kram så länge, över och ut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)