Det är inte ofta man hör något man aldrig hört förut. Tyvärr. Men när det händer så händer det med besked. Eller nåt. Jaja, i vilket fall som helst, så här gick det till när jag idag fick höra något jag aldrig hört förut.
Jag släntrade över till Stadsteaterns servering för att handla lite medtagbar lunch i form av sallad (eftersom varje spår av sommarens grillmage måste utplånas till varje pris) och hamnade i en kort kö. När kunden som var före mig hade beställt klart fick han inte en flagga med nummer – som man kan få på vissa restauranger – utan en sten med siffran 80 på. Mhm, jaja. Ett inovativt grepp, lite kul så där. Killen tog sin plånbok, sina bestick och sitt glas med vatten och gick mot uteserveringen. Dock hade han i all hast glömt något på disken, så kassörskan ropade efter honom:
– Hallå, du glömde din sten!
Det tyckte jag lät så otroligt roligt att jag, som nu stod rakt framför kassörskan, skrattade henne rätt i ansiktet. Det kändes lite för osvenskt att bara skratta rakt ut på det där viset, så jag kände mig tvungen att snabbt självkommentera:
– Den meningen hör man ju inte så ofta!
Då skrattade hon också och svarade:
– Det beror på vilket umgänge man har, ska jag säga!
Jag småskrattade fram ett ”jahahaa”, beställde min mat, fick den och gick. Först då kom jag att tänka på hennes svar och fick plötsligt en massa bilder i skallen. Vad fan?!? Vilket umgänge har man där man får möjlighet att ropa meningen ”du glömde din sten”? Murare? Diamantsmugglare emellan? Om man är ett gäng testikelforskare? Kanske…
På vägen tillbaks till Konserthuset mötte jag för övrigt Peter Apelgren och stod i en kvart och pratade gamla Genesis med honom. När vi tog i hand gav han mig en komplimang för mina stora, sköna händer. Märkligt, men trevligt. Och något jag i och för sig hört förut, men väldigt sällan av vuxna män. Tack, Peter.
