Jag ger igen

För någon dag sedan spatserade jag på Kungsgatan i centrala Göteborg (ni som inte känner till den: det är en lång gata med en massa butiker) och blev antastad.
En fräck, ball, hipp liten ”dude” med solbrillor kommer gående mot mig och säger
- Tja, chefen, allt lugnt eller?
Jag tittar först oförstående på honom, sorterar hans utseende, försöker minnas. Vilket ställe har jag jobbat på där jag har haft anställda eller varit förman för någon? Sen inser jag att han givetvis menar detta som ett lite fräckt, inställsamt tillrop för att öppna upp mig och få mig att sänka garden. Jag noterar också plötsligt hans block. Han är försäljare.
Din lilla jävla sprätt, tänker jag och fortsätter gå, samtidigt som jag svarar ”Va?”. Killen faller in bredvid mig och fortsätter:
- Jo, jag sa ”tjena” och tänkte kolla med dig vad du har för el-abonnemang just nu?
- Varför undrar du det?
- Precis, det kan man ju fråga sig. Ha ha.
- Ja, det var det jag gjorde.
- Precis, ha ha, hur äre rå – har du nåt el-abonnemang eller?
Jag har inte slutat gå utan fortsätter, i jämnhöjd med domkyrkan med Den Lille Fräne bredvid mig. Jag har faktiskt ökat på stegen – men han är envis. Han småspringer faktiskt i sidled bredvid mig nu. Som en stressad krabba. Jag ler mot honom.
- Låt mig gissa: det spelar ingen som helst roll vilket abonnemang jag har för du har ett som är bättre, eller hur?
Den Lille fräne ler tillbaks, tror att jag gillar honom, känner kanske segervittring och blodsmak; han biter sig fast.
- Exakt precis så, faktiskt, du kan ju det här!
Han försöker lägga sig på en ny nivå, en kompisnivå, där vi båda vet att han säljer och jag köper något jag egentligen inte behöver, men är han bara tillräckligt charmig, fräck och ball så kommer jag att ge mig enkom på grund av detta.
- Vet du vad jag kan erbjuda dig, säger han och lägger all tyngd på Den Enda Mening som kommer att få mig att stanna och faktiskt lyssna: Vilket avtal du än har, alltså vilket som helst, så ligger det här priset alltid 15 procent under det lägsta bland konkurrenterna! Vad sägs om det? Inte så dumt, va?
Nu närmar vi oss Västra Hamngatan och övergångsstället. Jag gör ingen ansats till att stanna. Inte han heller och det gör mig mycket nöjd på ett kallt sätt.
- Det låter verkligen skitbra! utbrister jag, glatt överraskad. Hoppets låga tänds i hans ögon.
- Eller hur?! Du fattar ju själv, det innebär ju…
- Javisst, avbryter jag, det var det bästa el-erbjudande jag har hört faktiskt! Vet du vad, vi säger så här: du ger mig en broschyr som jag kan läsa igenom i lugn och ro och så återkommer jag när jag har läst igenom villkoren.
Leendet fladdrar plötsligt lite vilsnare. Ett lite hårdare drag kring ögonen på Fräne.
- Naa, fast, du vet, mannen, det här är då ett erbjudande som bara gäller om man tecknar det här och nu, av oss..!
- I gående tillstånd, i stress, mitt på gatan, utan möjlighet att i lugn och ro läsa igenom det, menar du?
(Kort paus, minskning på leendet)
- Aa, så kan man ju välja å se det…
- Nej, men då får det vara, du. Dessutom brukar jag inte köpa något av gatuförsäljare. Jag gör aldrig det, faktiskt. Hej på dej!
Och då stannar han av, utan ett ord, i höjd med SATS, på väg upp mot Södra Liden.
Hoppas du läser det här, snorvalp. Ha ha på dig själv. Jag vann. Gött så.

Jag minns min barndoms monster och hur de brukade ta på mig

En grej som jag har funderat på ett tag...

I alla monsterfilmer är det ju alltid någon som varnar för faran, någon som har sett monstret, vampyren eller rymdvarelsen – men som inte blir tagen på allvar. De flesta idioter tror ju inte på den kloke varnaren utan skrattar och, ja, då går det ju som det går och alla dör – utom varnaren, som tack vare sin klarsynthet och klokhet överlever.
Jag har alltid tänkt att jag är som varnaren, att jag skulle vara den som ”fattade” och som klarade mig. Men tänk om det inte är så?

Tänk om man själv är idioten som säger ”det finns inga monster” och går fram till skåpet/grottan/skjulet och sen blir dödad?!? Hur benägen skulle du själv vara att tro på din 5-åring om han/hon kom in till dig mitt i natten och sa ”det står en dinosaurie i trädgården” eller ”det ligger ett troll under sängen”?

Det hela är naturligtvis dramaturgiskt uträknat; det ska vara just på detta vis. Hur kul skulle en film vara om man identifierade sig med den vanlige poliskonstapeln som blir slaktad fem minuter in i filmen? Så jag är, naturligtvis, varnaren. Fast – jag har ju aldrig varit varnaren när det verkligen gällt.
När något av mina barn har väckt mig på natten för att de är rädda för något som de tror finns under sängen, eller tror sig se eller höra någon i rummets bortersta hörn – då går pappsen dit som en riddare. En riddare i kallingar och med påsar under ögonen, i och för sig, men ändå.
Och gissa om jag hade stendött om varulven verkligen varit där!?! Och hur korkad hade jag inte känt mig då?!? Läge för jordens största "M'allååå?!?"!

Det här får naturligtvis inte gå oåtgärdat. Det går inte att dels vara den kloke hjälten och samtidigt gå halvnaken rätt in i monstrets lya. Följdaktligen finns det bara ett riktigt sätt att reagera på nästa gång barnen ropar mitt i natten:

- Nej, jag kommer inte, är du inte klok? Tycker du verkligen att det är logiskt att pappa ska slitas i stycken av rakknivsvassa klor och sågtandade käftar bara för att du inte kan sova? Antingen finns det inget monster och då är det ju ingen fara eller så gör det det och då är det kört i vilket fall som helst. Sov nu! Nattinatt!

Kort sagt: jag tror inte på monster - men jag är jävligt rädd för dem.