tisdag 5 mars 2013

Gör eller låt bli

I helgen åkte jag uppåt landet längs med E20.
Det är ju bitvis motorväg och bitvis motorled och hastigheterna varierar ganska ordentligt; det är 90, det är 80, det är 70, det är 100 och det är 110 vissa partier. Men en sak har alla de här partierna med de olika hastigheterna gemensamt: det är nästan ingen som följer hastighetsbegränsningen.

Och de flesta som kör för fort är gubbar. Gubbs. Gubberinos.

Och gubbsen kan köra 10 eller 20 kilometer för fort.
Och ibland...fem kilometer för fort.
FEM kilometer. För fort. I timmen.
Varför GÖR man det?!

Om man ändå ska köra för fort – varför blåser man inte på då? Varför drar man inte upp sin bil i 150 när man ändå håller på? Jag säger inte att man SKA det, men vad ÄR det med folk som ligger och kör 5 kilometer för fort?
Varför kör man inte lika gärna i den angivna hastigheten då?

Fem kilometer för fort i timmen, det gör – om du kör 105 km/h istället för 100 – att du tjänar ungefär 2 minuter var 10:e mil.
Jag åkte sträckan Göteborg Arboga i helgen. Det är en resa på ungefär 32 mil. Det gör – om vi avrundar lite – att jag skulle tjänat cirka 6 minuter på att ligga i 105 istället för 100.
OM medelhastigheten varit 105 kilometer i timmen, vill säga. Det är den ju inte, för hastigheten varierar ju, som jag sa. Så snittet borde kanske hamna på 80 kilometer i timmen.
OM jag inte hade stannat för att kissa och sträcka på benen, vill säga. Vilket jag ju gjorde. Så nu är vi nere på 70 kilometer i snitthastighet.
Tanka fick jag göra en gång också. 60.

60 kilometer i medelhastighet. Om medelhastigheten är 60 kilometer i timmen så tjänar man 4 minuter på att ligga i 65 istället om man åker mellan Göteborg och Arboga. Fyra minuter. Om jag räknar snällt och givmilt.
Fyra, skitsmå minuter. Fyra.

Och det lustiga är att det är precis den längden som gubbarna som kör för fort har på snoppen:
Fyra centimeter.
Sammanträffande? Skulle inte tro det.
Skulle inte tro det.

måndag 23 januari 2012

Nytt ord – ny identitet

Jag har försökt i omgångar. Det är ju alltid bra att förnya sig och att tänka i nya banor. Man ska vara engagerad. Man ska utnyttja de gåvor man fått till fromma för mänsklighetens bästa. Jag är duktig på att prata, uttrycka mig och att resonera. Jag skulle vara en tillgång för vilket parti, förening eller organisation som helst.

Men jag vet inte...

Jag inser att jag mest av allt gillar att spela, lyssna på, prata om och tänka på musik. Inget annat i hela världen intresserar mig tillnärmelsevis lika mycket. Om man inte räknar min familj.

Men partier kan byta ledare, båtar kan sjunka, länder kan gå i krig med varandra - har jag bara en gitarr eller något annat att spela på så ligger fokus där. Alltid och för evigt.

Jag är hopplös.

När det är tyst sjunger jag. När jag drömmer hör jag musik. Jag kan sitta och bara titta på mina skivor, behöver inte ens sätta på dem – hör låtar och försvinner bort i huvudet.

När jag möter någon med motsatt uppfattning när det gäller t ex politik så kan jag brusa upp och tjafsa ett tag, men ganska snart tryter uppmärksamheten och en ”men fattar du inte så är du dum i huvet”-känsla infinner sig, varpå jag släpper det. Orkar inte ta striden.

Men gud nåde den som ger sig in i en debatt med mig om musik! Min passion vet inga gränser, min uthållighet i diskussioner är maratonsk, mina argument vältaligt knivskarpa och jag saknar aldrig svar på tal. Min kunskapsbank är dessutom enorm.

Och nu - äntligen, vid snart 41 års ålder - har jag hittat ett ord som beskriver vad jag, i grund och botten, är:

MUSIKFILOSOF.

Visste inte att ordet fanns, men det beskriver till punkt och pricka mitt innersta väsen. Musikfilosof. Underbart.
Nu ska jag bara gå ut i världen och söka jobb som det också. Det borde väl vara ganska lätt. Världen måste ju fullkomligt skrika efter nya musikfilosofer, för jag har då inte hört att marknaden på något sätt ska vara mättad.

Rätt som det är ser ni mig i tv, i svartvitt, rökandes pipa och med bockskägg och hornbågade glasögon, talandes om musik (på franska, av någon anledning). Intervjun är gjord på 60-talet (vet inte hur jag ska få ihop detta rent praktiskt-kronologiskt, men vad fan...) och sänds i sin full längd (2 timmar).
Här berättar jag om sökandet efter den bästa skivan, debatterar soloartist kontra grupp samt berör charmen hos en demo ställd mot den fulla studioproduktionen.
 
Och jag är sååå... lycklig.

måndag 21 november 2011

En Kurt stund på jorden

Lasse Brandeby har gått ur tiden.


En riktigt, riktigt rolig jävel är borta. Åt Lasse som Kurt Olsson har jag skrattat så att jag har gråtit vid flera tillfällen – tillfällen som inte kommer så himla ofta i livet annars. Inte alla gillade hans humor, många tyckte bara han var dum och att han sysslade med fjantiga pajaskonster, mest lämpade för barn och intellektuellt mindre bemedlade. Men då har man inte förstått.

Det roliga med Kurtan var inte dialekten, inte att Arne var så dumsnäll, eller käbblet tanterna i publiken, eller att han hade konstiga kläder eller lustig frisyr. Det riktigt roliga infann sig ofta i små bisatser, det som mer än något annat visade själva det ”låga” i hans personlighet. Och när jag säger det låga så menar jag också det högst mänskliga. De där känslorna och uttrycken som vi inte bör eller ska visa upp offentligt: avundsjukan, skadeglädjen, översitteriet, elakheten och mästrandet. Underbart fult och vidunderligt skönt.

Låt mig delge er min egen personliga Kurt/Lasse-berättelse.

Det är 1988-89, kanske -90. Jag är alltså 17-18-19 och jag och två av mina kompisar har varit på Marstrand och festat. Vi har sovit över i en liten stuga där den ena kompisen bor under sommaren. Han jobbar nämligen i ”Vänthallskiosken”, den lilla korvmoj som pryder strandpromenaden och som får sin största rush under timmen mellan 3.00 och 4.00, när Såsen (Societetshuset) stänger.

Nu måste vi hem till Göteborg, men det är söndag och få bussar går mot fastlandet. Vi börjar knalla mot färjan. Där ser vi en stor turnébuss med firmanamnet KSE på. KSE är en ljudfirma som vi har haft kontakt med förut, eftersom vi spelar i band, och vi ”känner” de som jobbar där. ”Känner”, eftersom vi är c:a 17 och de är 30-40 år gamla. Men vi tar en chansning, knackar på bussdörren och tigger lift och är vips mitt inne i ett äventyr.

För det som vi hade tänkt oss som en enkel lift till Göteborg blir istället en resa rakt in i den magiskt vuxna och hemliga artist- och kändisvärlden.

Det visar sig att KSE är på turné med Kurtan och Damorkestern. De har precis spelat på fästningen i Marstrand och ska nu vidare mot Gräfsnäs slottsruin för nästa gig. Men kanske… Kevin, som är chef för KSE kliar sig på hakan och funderar… kanske vill ni åka med? Vi behöver lite folk som kan hjälpa till att bygga scen och sedan hålla kolla på avspärrningarna under gigget. Vill ni det?

Vill vi?!?

Det tar 2 sekunder att bestämma sig och ytterligare 10 minuter för att ringa hem från en telefonkiosk och få godkännande. Men sedan bär det faktiskt iväg. Vi ser inte till Kurtan eller någon av damerna, de ligger bak i bussen och sover. Men skit i det – vi är ute på facking turné!!!

Vi bygger scen, dricker kaffe, skämtar med coola, äldre killar om sprit och tjejer (som vi låtsas ha erfarenhet av) och sedan är det dags för soundcheck. Lasse och orkestern äntrar scenen, blåser i lurar, etta-tvåar i mickar och bestämmer en låt de ska testköra.

Plötsligt kommer en geting lite för nära Anki Rahlskog, mer känd som triangelspelande Gudrun i Damorkestern. Hon skriker till, skrämd – kanske getingrädd. Och då levererar Lasse Brandeby ett av de där små skämten, i det lilla, utan att det finns någon publik närvarande. Två små meningar som jag alltid kommer att förknippa med honom och alltid kommer att tänka på när någon pratar om Kurt Olsson eller Lasse Brandeby. Några i orkestern hör och jag hör, eftersom jag står precis nedanför scenen när det händer. Anki skriker till och Lasse säger:

– Äh, det är ingen fara, den är borta nu. Den stack.

tisdag 1 november 2011

Leo – den lånade labradoren

Har blivit med hund i sex veckor. Leo heter han, en gammal labradorgubbe på 12 år, guldgul i pälsen och världens snällaste och mysigaste jycke. Ett paket buffande kärlek på fyra tassar som inget hellre vill än att vi alla ska vara hemma så han kan få gå runt till de olika rummen och hälsa på oss – eller ännu hellre ha oss alla samlade på ett ställe, i köket eller i vardagsrummet, där han lugnt kan sänka ned huvudet på sin favoritkudde och sucka ljudligt som för att säga: ”Äntligen! Nu kan jag sova.”

Jag är inte uppvuxen med djur. Vi hade inga hemma (om man inte räknar min brors olika typer av gnagare som kom senare, när jag var på väg eller hade flyttat hemifrån) och jag har aldrig saknat det livet.

Tvärtom är det med älsklingen som har haft så många djur det bara går att ha hemma och som alltid tagit chansen att umgås med djur så fort det gått. För henne är en hund i hemmet något naturligt och självklart och genom hennes ögon har jag lärt mig att se på, exempelvis, en hund som något som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ha hemma. Permanent.

Nu har vi då en hund boende hemma hos oss i sex veckor. Och det finns vissa saker som man – om man inte tidigare umgåtts dygnet runt med en hund – inte vet att de gör. Jag vet inte hur det är med andra hundar, men Leo, han slickar sig. På alla möjliga ställen. Och han slickar sig ljudligt.

Det är inget skönt ljud.

Om ni tänker er att ni smaskar med jättemycket saliv i munnen så högt det går. Sen lägger ni till ett slickande ljud. Sen ett nafsande. Där, någonstans, har ni det jag kallar för ”Leos slafs”.

Och Leo sköter inte sitt slafsande när han är ensam, så där lite skönt privat. Lite egentid, lite privat, man slafsar lite… nej. Leo slafsar när, hur och var han vill. Till exempel här om natten. Här följer en transkribering av vad som hände.

Jag: (sover)

Leo: SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS!

Jag: (vaknar)

Leo: SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS!

Jag: (trött som fan) Men Leo...

Leo: (paus) SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS!

Jag: (trött och irriterad) Men, Leo, för faan…

Leo: (paus) (tystare) SLAFS. (paus) SLAFS. (paus) SLAFS. (paus)

Jag: (skitpsykad) LEO! SLUTA!

(paus)

Leo: (jättetyst) slafs.

Varpå jag faktiskt inte kunde hålla mig utan började skratta. Till slut måste jag antingen ha vant mig eller slafset ha upphört för jag somnade.

Jag kommer aldrig att gilla slafsandet. Men jag gillar slafsaren.


/Jonas

onsdag 5 oktober 2011

Iphone - förlåt iPhone - vs resten av världen

Det är en telefon.


Först nu, ett år efter att jag blivit med iphone (och nej, jag tänker inte skriva sådär analt och riktigt med litet "i" och stort "P" – jag gjorde det i rubriken och det får räcka och ni som vill ha mer kan dra åt helvete) känner jag att jag till fullo behärskar denna apparat. Jag har nu mail, webb, kalender, nyheter, facebook, spotify, itunes, messenger, kamera, väckarklocka, GPS, reseplanerare, kompass(!), stämapparat(!!) och Ikea-katalogen samlat på ett enda litet och i fickformat utfört behändigt ställe.

Tanken på att gå tillbaka till en mobil som inte är en smartphone känns ungefär lika lockande som att leva i de civilisationer som släpade eller drog allt på medar när grannen hade uppfunnit hjulet. Eller att flåsa maten varm medan kompisen hade en sprakande brasa bredvid sig. Frågar någon om man vill det blir svaret något i stil med:

– Nej, jag tror inte det och frågar du en gång till så släpper det fullständigt i huvudet.

Men. Det är en telefon.

Dess lättillgänglighet och mångfacetterade användningsområden – som får glädjen att i vissa stunder närma sig kärlek – är både en välsignelse och en förbannelse. Hur lätt är det till exempel inte att på krogen, medan sällskapet är på toaletten eller köper nästa omgång, slingra upp Den Lille Fine ur fickan och, full av önskan att sprida gäck, gamman och – varför inte – munterhet, gå in på Facebook och skriva lite lustiga kommentarer. Gärna då balanserande på gränsen för vad som är okej. Gärna till och med ramla över det staketet. Gärna, om man ska vara helt ärlig, vara plump mot folk som man inte känner så värst väl för att deras namn är det som råkar ploppa upp först i uppdateringsraden.

Som sagt. Det är en telefon.

En telefonjävel som är som en helt madderfackinn universum. Ett helt kosmos där i bakfickan, endast en halv decimeter från stjärtöppningen och kanske just därför precis lagom mottaglig för det intellektuella bajs en människa (läs = jag) kan hinna häva ur sig under den tid det tar för en vän att resa sig och gå på muggen eller köpa mer alkohol.

Distansen mellan ”jag kanske borde skriva nåt kul när jag är full och sen skicka det” och ”nu skickar jag det” har krympt från 12 timmar förr till 12 sekunder idag. Känslan av uselhet och skam har sålunda på samma sätt dragits ut från 12 timmar förr till 12 dagar nu. Och så gnäller vi över bakfyllan och skyller på att vi har blivit äldre.

Hah!!!

tisdag 4 oktober 2011

Hopplockade tankar från den senaste tiden

Tänk om måndag hade kommit en dag tidigare och istället legat där söndag nu ligger. Då hade man ju inte lipat. Måndagar är för människan vad slussen är för båten.

Borås innan klockan 7.30. Och då började jag ändå bara dagen 03.45 imorse med en frisk tur i Slottskogen på enhjuling, följt av en underbar frukost bestående av nypressade plommon, kruskakli i ändtarmen samt levertran för att dryga ut. Tog en blixtyoga vid Bollebygdsmotet och tryckte upp en lastbilschaffis mot mitträcket med mina bländande kundalini. Gränslade mitt vätgasdrivna batyskop och se: knappt två minuter senare stod jag orgastiskt uttömd i garaget på HB. Aah.

Oops. Fick, på ett informationsmöte för nyanställda, veta att jag tydligen är "Reinfeldts förlängda arm".

Kollar på böcker gör man i bokaffärer eller på bibliotek. På bokmässor minglar man, kändisspottar och blir full. Frågor på det?

Men, kropp, vakna inte efter bara fem timmars sömn på en söndagmorgon när man faktisk får sova ut!

Tydligen har swingerspartyn inte alls något med musik eller gungor att göra.

Snabb kalkylering: behöver jag eller behöver jag INTE skapa ett imperium och styra ett kungarike i ett av de mest avancerade strategispelen på Facebook, dvs spela Kingdoms of Camelot nu?

Krakow - stad i Polen eller pistollljud i serietidningen Spindelmannen?

Det här med att gå in på facebook och skriva "roliga" kommentarer till folk man inte känner jätteväl efter några glas vin - är det en så väldans bra idé, egentligen?

‎"Få Nobelprisen direkt i din mobil"...men, vänta nu, GP...det, va, nää... Det går väl inte?! Va?! Besked om vilka som fått Nobelpris, det kan man väl få, men inte Nobelprisen, va...? Du, GP?! Hallå? Va?!

Sen så undrar jag varför man klumpar ihop hjärt- och lungräddning. Högst oansvarigt då det väl ändå skiljer något mellan insatser bland dessa organ. Nä, här är det dags att någon sätter ned foten och stämmer i bäcken. Jag menar - vad får vi härnäst? Öron, näsa, benbrott? Tand- och gynvård? Tacka vet jag militärsjukvården förr. Då behövde man bara sprit och en såg.