Lasse Brandeby har gått ur tiden.
En riktigt, riktigt rolig jävel är borta. Åt Lasse som Kurt Olsson har jag skrattat så att jag har gråtit vid flera tillfällen – tillfällen som inte kommer så himla ofta i livet annars. Inte alla gillade hans humor, många tyckte bara han var dum och att han sysslade med fjantiga pajaskonster, mest lämpade för barn och intellektuellt mindre bemedlade. Men då har man inte förstått.
Det roliga med Kurtan var inte dialekten, inte att Arne var så dumsnäll, eller käbblet tanterna i publiken, eller att han hade konstiga kläder eller lustig frisyr. Det riktigt roliga infann sig ofta i små bisatser, det som mer än något annat visade själva det ”låga” i hans personlighet. Och när jag säger det låga så menar jag också det högst mänskliga. De där känslorna och uttrycken som vi inte bör eller ska visa upp offentligt: avundsjukan, skadeglädjen, översitteriet, elakheten och mästrandet. Underbart fult och vidunderligt skönt.
Låt mig delge er min egen personliga Kurt/Lasse-berättelse.
Det är 1988-89, kanske -90. Jag är alltså 17-18-19 och jag och två av mina kompisar har varit på Marstrand och festat. Vi har sovit över i en liten stuga där den ena kompisen bor under sommaren. Han jobbar nämligen i ”Vänthallskiosken”, den lilla korvmoj som pryder strandpromenaden och som får sin största rush under timmen mellan 3.00 och 4.00, när Såsen (Societetshuset) stänger.
Nu måste vi hem till Göteborg, men det är söndag och få bussar går mot fastlandet. Vi börjar knalla mot färjan. Där ser vi en stor turnébuss med firmanamnet KSE på. KSE är en ljudfirma som vi har haft kontakt med förut, eftersom vi spelar i band, och vi ”känner” de som jobbar där. ”Känner”, eftersom vi är c:a 17 och de är 30-40 år gamla. Men vi tar en chansning, knackar på bussdörren och tigger lift och är vips mitt inne i ett äventyr.
För det som vi hade tänkt oss som en enkel lift till Göteborg blir istället en resa rakt in i den magiskt vuxna och hemliga artist- och kändisvärlden.
Det visar sig att KSE är på turné med Kurtan och Damorkestern. De har precis spelat på fästningen i Marstrand och ska nu vidare mot Gräfsnäs slottsruin för nästa gig. Men kanske… Kevin, som är chef för KSE kliar sig på hakan och funderar… kanske vill ni åka med? Vi behöver lite folk som kan hjälpa till att bygga scen och sedan hålla kolla på avspärrningarna under gigget. Vill ni det?
Vill vi?!?
Det tar 2 sekunder att bestämma sig och ytterligare 10 minuter för att ringa hem från en telefonkiosk och få godkännande. Men sedan bär det faktiskt iväg. Vi ser inte till Kurtan eller någon av damerna, de ligger bak i bussen och sover. Men skit i det – vi är ute på facking turné!!!
Vi bygger scen, dricker kaffe, skämtar med coola, äldre killar om sprit och tjejer (som vi låtsas ha erfarenhet av) och sedan är det dags för soundcheck. Lasse och orkestern äntrar scenen, blåser i lurar, etta-tvåar i mickar och bestämmer en låt de ska testköra.
Plötsligt kommer en geting lite för nära Anki Rahlskog, mer känd som triangelspelande Gudrun i Damorkestern. Hon skriker till, skrämd – kanske getingrädd. Och då levererar Lasse Brandeby ett av de där små skämten, i det lilla, utan att det finns någon publik närvarande. Två små meningar som jag alltid kommer att förknippa med honom och alltid kommer att tänka på när någon pratar om Kurt Olsson eller Lasse Brandeby. Några i orkestern hör och jag hör, eftersom jag står precis nedanför scenen när det händer. Anki skriker till och Lasse säger:
– Äh, det är ingen fara, den är borta nu. Den stack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar