Leo – den lånade labradoren

Har blivit med hund i sex veckor. Leo heter han, en gammal labradorgubbe på 12 år, guldgul i pälsen och världens snällaste och mysigaste jycke. Ett paket buffande kärlek på fyra tassar som inget hellre vill än att vi alla ska vara hemma så han kan få gå runt till de olika rummen och hälsa på oss – eller ännu hellre ha oss alla samlade på ett ställe, i köket eller i vardagsrummet, där han lugnt kan sänka ned huvudet på sin favoritkudde och sucka ljudligt som för att säga: ”Äntligen! Nu kan jag sova.”

Jag är inte uppvuxen med djur. Vi hade inga hemma (om man inte räknar min brors olika typer av gnagare som kom senare, när jag var på väg eller hade flyttat hemifrån) och jag har aldrig saknat det livet.

Tvärtom är det med älsklingen som har haft så många djur det bara går att ha hemma och som alltid tagit chansen att umgås med djur så fort det gått. För henne är en hund i hemmet något naturligt och självklart och genom hennes ögon har jag lärt mig att se på, exempelvis, en hund som något som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ha hemma. Permanent.

Nu har vi då en hund boende hemma hos oss i sex veckor. Och det finns vissa saker som man – om man inte tidigare umgåtts dygnet runt med en hund – inte vet att de gör. Jag vet inte hur det är med andra hundar, men Leo, han slickar sig. På alla möjliga ställen. Och han slickar sig ljudligt.

Det är inget skönt ljud.

Om ni tänker er att ni smaskar med jättemycket saliv i munnen så högt det går. Sen lägger ni till ett slickande ljud. Sen ett nafsande. Där, någonstans, har ni det jag kallar för ”Leos slafs”.

Och Leo sköter inte sitt slafsande när han är ensam, så där lite skönt privat. Lite egentid, lite privat, man slafsar lite… nej. Leo slafsar när, hur och var han vill. Till exempel här om natten. Här följer en transkribering av vad som hände.

Jag: (sover)

Leo: SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS!

Jag: (vaknar)

Leo: SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS!

Jag: (trött som fan) Men Leo...

Leo: (paus) SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS!

Jag: (trött och irriterad) Men, Leo, för faan…

Leo: (paus) (tystare) SLAFS. (paus) SLAFS. (paus) SLAFS. (paus)

Jag: (skitpsykad) LEO! SLUTA!

(paus)

Leo: (jättetyst) slafs.

Varpå jag faktiskt inte kunde hålla mig utan började skratta. Till slut måste jag antingen ha vant mig eller slafset ha upphört för jag somnade.

Jag kommer aldrig att gilla slafsandet. Men jag gillar slafsaren.


/Jonas