Iphone - förlåt iPhone - vs resten av världen

Det är en telefon.


Först nu, ett år efter att jag blivit med iphone (och nej, jag tänker inte skriva sådär analt och riktigt med litet "i" och stort "P" – jag gjorde det i rubriken och det får räcka och ni som vill ha mer kan dra åt helvete) känner jag att jag till fullo behärskar denna apparat. Jag har nu mail, webb, kalender, nyheter, facebook, spotify, itunes, messenger, kamera, väckarklocka, GPS, reseplanerare, kompass(!), stämapparat(!!) och Ikea-katalogen samlat på ett enda litet och i fickformat utfört behändigt ställe.

Tanken på att gå tillbaka till en mobil som inte är en smartphone känns ungefär lika lockande som att leva i de civilisationer som släpade eller drog allt på medar när grannen hade uppfunnit hjulet. Eller att flåsa maten varm medan kompisen hade en sprakande brasa bredvid sig. Frågar någon om man vill det blir svaret något i stil med:

– Nej, jag tror inte det och frågar du en gång till så släpper det fullständigt i huvudet.

Men. Det är en telefon.

Dess lättillgänglighet och mångfacetterade användningsområden – som får glädjen att i vissa stunder närma sig kärlek – är både en välsignelse och en förbannelse. Hur lätt är det till exempel inte att på krogen, medan sällskapet är på toaletten eller köper nästa omgång, slingra upp Den Lille Fine ur fickan och, full av önskan att sprida gäck, gamman och – varför inte – munterhet, gå in på Facebook och skriva lite lustiga kommentarer. Gärna då balanserande på gränsen för vad som är okej. Gärna till och med ramla över det staketet. Gärna, om man ska vara helt ärlig, vara plump mot folk som man inte känner så värst väl för att deras namn är det som råkar ploppa upp först i uppdateringsraden.

Som sagt. Det är en telefon.

En telefonjävel som är som en helt madderfackinn universum. Ett helt kosmos där i bakfickan, endast en halv decimeter från stjärtöppningen och kanske just därför precis lagom mottaglig för det intellektuella bajs en människa (läs = jag) kan hinna häva ur sig under den tid det tar för en vän att resa sig och gå på muggen eller köpa mer alkohol.

Distansen mellan ”jag kanske borde skriva nåt kul när jag är full och sen skicka det” och ”nu skickar jag det” har krympt från 12 timmar förr till 12 sekunder idag. Känslan av uselhet och skam har sålunda på samma sätt dragits ut från 12 timmar förr till 12 dagar nu. Och så gnäller vi över bakfyllan och skyller på att vi har blivit äldre.

Hah!!!