En grej som jag har funderat på ett tag...
I alla monsterfilmer är det ju alltid någon som varnar för faran, någon som har sett monstret, vampyren eller rymdvarelsen – men som inte blir tagen på allvar. De flesta idioter tror ju inte på den kloke varnaren utan skrattar och, ja, då går det ju som det går och alla dör – utom varnaren, som tack vare sin klarsynthet och klokhet överlever.
Jag har alltid tänkt att jag är som varnaren, att jag skulle vara den som ”fattade” och som klarade mig. Men tänk om det inte är så?
Tänk om man själv är idioten som säger ”det finns inga monster” och går fram till skåpet/grottan/skjulet och sen blir dödad?!? Hur benägen skulle du själv vara att tro på din 5-åring om han/hon kom in till dig mitt i natten och sa ”det står en dinosaurie i trädgården” eller ”det ligger ett troll under sängen”?
Det hela är naturligtvis dramaturgiskt uträknat; det ska vara just på detta vis. Hur kul skulle en film vara om man identifierade sig med den vanlige poliskonstapeln som blir slaktad fem minuter in i filmen? Så jag är, naturligtvis, varnaren. Fast – jag har ju aldrig varit varnaren när det verkligen gällt.
När något av mina barn har väckt mig på natten för att de är rädda för något som de tror finns under sängen, eller tror sig se eller höra någon i rummets bortersta hörn – då går pappsen dit som en riddare. En riddare i kallingar och med påsar under ögonen, i och för sig, men ändå.
Och gissa om jag hade stendött om varulven verkligen varit där!?! Och hur korkad hade jag inte känt mig då?!? Läge för jordens största "M'allååå?!?"!
I alla monsterfilmer är det ju alltid någon som varnar för faran, någon som har sett monstret, vampyren eller rymdvarelsen – men som inte blir tagen på allvar. De flesta idioter tror ju inte på den kloke varnaren utan skrattar och, ja, då går det ju som det går och alla dör – utom varnaren, som tack vare sin klarsynthet och klokhet överlever.
Jag har alltid tänkt att jag är som varnaren, att jag skulle vara den som ”fattade” och som klarade mig. Men tänk om det inte är så?
Tänk om man själv är idioten som säger ”det finns inga monster” och går fram till skåpet/grottan/skjulet och sen blir dödad?!? Hur benägen skulle du själv vara att tro på din 5-åring om han/hon kom in till dig mitt i natten och sa ”det står en dinosaurie i trädgården” eller ”det ligger ett troll under sängen”?
Det hela är naturligtvis dramaturgiskt uträknat; det ska vara just på detta vis. Hur kul skulle en film vara om man identifierade sig med den vanlige poliskonstapeln som blir slaktad fem minuter in i filmen? Så jag är, naturligtvis, varnaren. Fast – jag har ju aldrig varit varnaren när det verkligen gällt.
När något av mina barn har väckt mig på natten för att de är rädda för något som de tror finns under sängen, eller tror sig se eller höra någon i rummets bortersta hörn – då går pappsen dit som en riddare. En riddare i kallingar och med påsar under ögonen, i och för sig, men ändå.
Och gissa om jag hade stendött om varulven verkligen varit där!?! Och hur korkad hade jag inte känt mig då?!? Läge för jordens största "M'allååå?!?"!
Det här får naturligtvis inte gå oåtgärdat. Det går inte att dels vara den kloke hjälten och samtidigt gå halvnaken rätt in i monstrets lya. Följdaktligen finns det bara ett riktigt sätt att reagera på nästa gång barnen ropar mitt i natten:
- Nej, jag kommer inte, är du inte klok? Tycker du verkligen att det är logiskt att pappa ska slitas i stycken av rakknivsvassa klor och sågtandade käftar bara för att du inte kan sova? Antingen finns det inget monster och då är det ju ingen fara eller så gör det det och då är det kört i vilket fall som helst. Sov nu! Nattinatt!
Kort sagt: jag tror inte på monster - men jag är jävligt rädd för dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar