Pinsam - moi?

Idag hände något monumentalt i mitt och Kotte 1:s liv.
För första (men - och det här kan jag utan att riskera att behöva ta gift försäkra - inte sista) gången hon bad mig att inte köra henne ända fram till skolan där hennes klasskamrater stod.
För att det var pinsamt.
Kära. Nån.
Pinsam - moi?

Skulle inte tro det.

Det hela var, förstår jag nu i efterhand, givetvis ett missförstånd från min dotters sida. Hon tycker egentligen inte att jag är pinsam, utan att jag är cool.
Så måste det vara för så har det alltid varit. Jag är hennes pappa, och hon tycker alltid att jag är bäst på allt.

Jag är ju själva grundämnet till vad som i åtminstone akademikerföräldrakretsar brukar benämnas "bohemiskt kreativ", "slarvigt cool" och "inte tråkigt vuxen".

Pinsam kan möjligen min gode vän Långe Musikern vara när han gapar saker om bajs över hela skolgården. Eller Grannmorsan som super till vardags. Men jag, jag är ju helt normal.

Så att det kan inte stämma.

...Fan också. Jag är pinsam. Hur fan gick det till?