Idag har Kotte 1 födelsedagskalas. Fast det heter inte så längre.
Numera ska det benämnas "fest", "party" eller "middag". Kotte 1 fyller nämligen 13.
Pang, tjong, så vart man medelålders.
Så länge man har små barn kan man fortfarande känna sig ung, men när de blir tonåringar, ja... då är man vuxen, faktiskt.
Och här tror alla att jag tänker ha en lång utläggning om hur knäppt detta känns. Ja, det skulle jag kunna ha - för så känns det ibland. Rätt ofta, faktiskt. Att hon har blivit så stor medan jag är precis densamme som jag var när hon kunde ligga raklång på min underarm och sova.
Men det är mest den rent fysiska biten.
Jag tänker inte älta det här som så jävla många i min generation gnäller över i tid och otid, nämligen att vi inte känner oss vuxna, att vi är eviga tonåringar och att vi inte känner oss mogna att fatta alla de beslut och ta det ansvar som följer på ordet "vuxen".
Jag är inte rädd för att kalla mig själv vuxen. Det är inte fult att vara vuxen. Så länge man inte köper ett färdigt koncept, vilket jag tror många gör; ger du dig själv titeln "vuxen", ja, då måste du också sluta göra vissa saker, sluta vara på ett visst sätt och så vidare.
Tror många. Jag själv, till exempel, trodde det rätt länge.
Men så är det ju, faktiskt, inte.
Låt mig formulera en tes (som kan låta rätt högborgerlig men som inte alls är det - för den har inte med politik att göra); en liten tanke som grott i mig ett tag och som jag upplever får näringstillskott i stort sett varje dag:
Kan det vara så att min generations rädsla för, obehag inför och motvilja mot det vi fortfarande tror är våra föräldrars domän, det vi ser som "vuxenvärlden", gör att vi faktiskt aldrig tagit ansvar för världen så som den ser ut idag?
Att vi går runt och känner oss som tonåringar i samhället därför att vi är skraja för att axla bördan?
Jag sneglar på Kotte 1. Hon ÄR tonåring; tvärsäker i sin tro på att allt är svart eller vitt, osäker på sig själv, humör som en jojo, ansvarslös och petig på samma gång.
Jag vill inte vara tonåring igen. Jag vill vara vuxen.
För det är nämligen det jag är. Och jag gillar det.
Pisänlööv,
/J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar