Här om veckan besökte jag, för första gången på flera år, Naturhistoriska Museet i Göteborg.
Min frånvaro beror givetvis på att kottarna blivit större; förr kunde vi gå dit en gång i månaden och bara titta på djur och, ja, mysa helt enkelt. Numera är det smärtsamt tydligt vem i familjen det pirrar mest i när vi går in i valrummet. Och han är snart 40.
Men nu då, apropå val.
När man kommer in på NH så måste man ju, för att komma upp till djuren, gå uppför späckhuggartrappan. För er utsocknes: jag kallar den så för att det, över trappan, i taket, hänger en modell av späckhuggare i naturlig storlek. Har gått under den så många gånger att jag knappt ser den längre – men den här gången gjorde jag det. Och inte nog med det: jag stannade faktiskt till för att läsa lite om späckhuggaren på plaketten som finns på andra våningen. Det kunde ju vara kul, tänkte jag.
Vi stoppar ner bokmärket ett tag, höjer blicken från berättelsen och funderar:
Vilka människor litar man mest på?
Nyhetsuppläsare kommer ganska högt på min lista, precis som läkare och lärare.
Hit hör också , i alla fall i min värld, museifolk.
Det här är människor som aldrig, ALDRIG har fel.
Håll detta i minnet nu, när vi återvänder till berättelsen.
På plaketten stod mycket intressant att läsa om det magnifika djuret. Bland annat att det är jordens största rovdjur.
DINGELINGELING!
När jag var liten var jag fascinerad över vilka djur som var störst, minst, starkast, snabbast etc. Jag lånade hem ändlösa mängder böcker med titlar som ofta innehöll orden ”All Världens” i titeln. Därför v e t jag att jordens största rovdjur visserligen är en val, men den heter kaskelot och inte späckhuggare.
Spermacetivalen (den kallas så för att man förr trodde att oljan som utgör en stor del av massan i valens huvud var dess sperma. Vad man trodde att honorna hade i sina huvuden är fortfarande tämligen oklart.) lever på bläckfisk och vanlig fisk. Den har vassa tänder och jagar, dödar och äter dessa. Alltså är den ett rovdjur.
Men bardvalarna då, säger ni, bardvalarna är ju inga vegetarianer. De äter ju krill, små jävla räkor, alltså borde väl blåvalen vara jordens största rovdjur?
Nja, det förekommer ingen egentlig jakt i sammanhanget utan vad vi ser i bardvalarnas födointag är mer en typ av betande, alltså det som herbivorer, växtätare pysslar med.
Kaskeloten, däremot, jagar och dödar sin föda – precis som späckhuggaren.
Vad jag vill komma fram till här är att KAN NI ÄNDRA DEN JÄVLA SKYLTEN, TACK!?!
Annars kan jag inte sova.
Du har absolut rätt! Jag skall framföra detta omedelbart till ansvariga på museet. Vi måste vara rädda om vår trovärdighet. Även om du låter en liten, liten smula ironisk så är det faktiskt så att museer har en väldigt hög trovärdighet i folks ögon, men det betyder inte att museer är ofelbara. Du kanske får ligga sömnlös några nätter men felet skall rättas till.
SvaraRaderaSe på Sfinxen! Jonas - du har gjort en samhällsinsats. Någon tog något du sade på allvar. Tack båda.
SvaraRaderaDet var skönt att detta blev utrett. En stor eloge ska riktas till Jonas som på ett så förträffligt sätt uppmärksammat denna olycklighet. En möjligen ännu större uppskattning vill jag skicka till Per som i sin reptilsnabba replik lovar bättring!! Jag kommer gladeligen att rekommendera flera bekanta att besöka Göteborgs Naturhistoriska Museum.
SvaraRaderaJag är glad och nöjd.
SvaraRaderaMest över min egen förträfflighet men också över det faktum att någon mer än fine Lasse Franck har orkat kommentera mitt inlägg.
Det är f ö märkligt vilka saker som ger mest respons här; inlägget om Gubben på Skivfyndet leder överlägset - det trodde man ju t ex inte...
Per, du tillhör inte de Lekholmar som har känningar mot Särö och Holmdahlarna?
I så fall är vi släkt i släkt, nämligen.