Samlag, medikamenter och populärmusik

En rockbiografi måste drypa av sex, droger och rock’n’roll.
Tydligen.
Det är i alla fall så 90 % av dem saluförs via texten på baksidan eller i annonser.
Upprinnelsen till dagens text är mitt inköp av Slash och Anthony Bozzas bok med det inte alltför hemliga namnet Slash. Den handlar nämligen om Slash, före detta gitarrist i Guns N’Roses, och hans vilda liv och leverne. Det trodde ni inte, va?
Har man, som jag, läst The Dirt, White Line Fever och en radda andra rockbiografier så vet man ungefär vad man har att vänta sig. Och man får precis det:
Slash är liten, Slash blir större, Slash är bråkig i skolan, Slash knullar tjejer, Slash håller på med droger, Slash är kriminell, Slash börjar spela gitarr, Slash knullar mer tjejer, Slash tar mer droger, Slash bildar ”det stora bandet”, Slash blir känd, Slash knullar jättemånga tjejer och tar jättemycket droger, Slash dör nästan, Slash lugnar ner sig och Slash mår bra i livet just nu. Snipp, snapp, snut – så var sagan slut.
Det här är tantsnusk – för män och kvinnor i vuxen ålder som vill läsa om sånt de aldrig riktigt fått leva ut själva. Gubbsnusk, kanske. Fan, jag om någon tillhör väl målgruppen.
Och ändå, ändå, lik förbannat, (eller kanske just därför) kan jag inte sluta läsa bokjäveln. För det är ju så spännande! Vad sa Axl egentligen när de spelade in Paradise City? Hur gjorde Duff när de var tvungna att tvinga till sig sitt första gage? Man kan inte sluta läsa förrän man fått svar på dessa och många andra frågor.
Slash verkar vara en trevlig person – rockvild och lössläppt, javisst – men vettigare och med mer känsla för hyfs än större delen av Mötley Crüe, lugnare och snällare än Lemmy och mer genuin och okonstlad än de flesta andra musiker på samma nivå.
Men trots alla festliga, galna och vilda historier vi får ta del av så hittar jag inte riktigt fram till den riktige Slash. För, som han själv – eller, i vart fall, hans spökskrivare – skriver i boken: ”Jag (…) lyckades inte sätta ord på mina känslor på ett konstruktivt sätt, men gitarren gav mig en emotionell klarsynthet.”
Så här har vi alltså ett gäng galna episoder i mer eller mindre kronologisk ordning som vi har läst förut på mer än ett ställe – låt vara med andra namn på huvudpersonerna.
Dessutom är boken dåligt översatt, med saknade ord och direkt översatta uttryck (”make it” ska inte ska översättas med ”göra det” i musikkarriärsammanhang!).
Så därför tycker jag att man kan skita i att läsa den här boken.
Istället kan man, om man vill förstå Slash, lyssna på låtarna med Guns N’Roses, Slash’s Snakepit och Velvet Revolver. Där framträder en mer äkta bild personen, en person som är synonym med varenda ton han spelar.
Höj eller stäng av!