Scroque

Om tvättstugor och Onda Datum

Ursäkta min frånvaro, mina damer och herrar.
Jag har helt enkelt inte haft tid att skriva här på ett tag. Orsaken är givetvis att jag lever ett rikt, dödspännande och intellektuellt stimulerande liv i övrigt, vilket gör att små petitesser – som till exempel att tillfredsställa er, läsarnas, aldrig sinande törst efter mer mustiga melodier ur min på gränsen till bibliskt rymliga fatabur – helt enkelt måste få ge vika.
Men – nog om er nu, låt oss prata mer om mig.
Idag är det söndag den 15 november 2009. Den kalendermedvetne förstår då genast att det, för två dagar sedan, var fredagen den 13:e.
Jag jobbade hemifrån och kunde sålunda ta hand om tvätten samtidigt. Direkt efter att jag skickat kottarna till skolan gick jag alltså ner för att se om det fanns någon ledig tid. På morgnarna och mitt på dagen brukar det vara rätt lätt att kunna klämma in sig. Något hål måste det ju finnas, tänkte jag och släntrade ner i källaren.
Döm om min förvåning.
Det fanns bara lediga tider! Inget lås på nån enda tid!?!
Jätteglad blev jag. Satte upp mitt lås på första tiden gjorde jag. Hämtade tvätten och satte igång gjorde jag också. Gick upp och satte mig framför datorn för att börja jobba gjorde jag sedan.
Sen gick klockan och de två första maskinerna blev klara och hängdes (av mig) till tork. I med två nya. På väg upp till lägenheten sneglade jag mot låstavlan för att se om någon ytterligare tvättgäst tillkommit. Nähä.
Jag ska nu ta en genväg i berättelsen för att snabbare komma till poängen.
När min tvättid var över satte jag även upp nästföljande pass, tvättade hela detta och satte upp nästa igen. Och igen. Och igen. Det slutade med att jag (som hade en JÄTTE TVÄTTHÖG) använde ALLA tvättiderna den dagen.
Jag hör nu ett kollektivt ”Och?” susa genom cyberrymden mot mig från läsarna.
Jo, så här:
Att en hel dag är helt fri från bokade tvättider – det HÄNDER liksom inte i mitt hus.
Detta var ett stort mysterium för mig. Ända tills jag kom ihåg datumet. Fredagen den 13:e.
Jag tror att den enda orsaken till att jag kunde tvätta helt ensam den dagen var att ingen annan vågade. Folk är mer skrockfulla än man tror. Man går inte ner och tvättar sin favorit tröja fredagen den 13:e, för då krymper den, blir rosafärgad eller nåt annat.
Vad jag upplevde var helt enkelt en trappuppgång i skräck. Det tysta skriet när rädslan för det okända sipprar ut genom folks porer som en ärtsoppegul Londondimma och lindar sig om själen som en svulten pytonorm, galet muterad till enorma proportioner och lagd under vansinniga vetenskapsmäns sjuka skalpeller för en frankensteinifiering som endast leder till smärta – en smärta som måste delas precis lika mellan offer och förövare för att ens vara uthärdlig.

Ja, eller så jobbade folk på dan och hade fredagsmys på kvällen, vad vet jag?
Okej ha det bra hej!