Jonas Slättung häver ur sig

- Nu är det snart sommar!
Det brukar "min" närbutiksägare säga så fort vi kommit över nyårspuckeln. Jag hatar honom.
Folk som, antingen på skoj eller i ren desperation, häver ur sig såna saker, fraser som "nu går vi mot ljusare tider", "våren är inte långt borta" eller "nu blir dagarna längre och längre" - de förstör för mig!
Låt mig njuta ifred av vintern! Den kalla, mörka, outvädrade, instängda vintern! Ni vet, den som ALLTID kommer till vårt land - vad vi än gör.
Jag ska berätta en hemlighet för er: Jag gillar när det mörknar. Jag gillar hösten och vintern. Jag gillar när det regnar och ännu mer när det snöar. Visst, jag gnäller över det, som alla andra, men i hemlighet gnuggar jag mina blåsfrusna knogar i återhållen extas.
Det är i vintertider som karraktären prövas! Hur svårt är det att vara glad och lycklig på våren? Eller sommaren? Ärligt talat? Det är ju fan bara att gå ut så flinar man!
Försök skratta dig igenom november i Göteborg - när du har gjort DET kan du självgott dunka dig i ryggen och springa runt på stan med Destiny's Child-trycket "I'm a survivor" på din t-shirt!
Och kom nu inte med "ja det är klart man gillar vintern julen är ju så fin"-ramsan! Julen varar några dagar och är, i ärlighetens namn, rätt fjollig. Det jag pratar om är monstertrucksvintern, den när hormonerna och D-vitaminet lämmeltågar ur sin kropp. Orchvintern, när din prestationsförmåga ligger och lipar i botten på ett nyss tömt glas med ljummen glögg. Blåshålsvintern som ger dig ungefär lika mycket tillfredställelse som ett samlag med Pomperipossa i mitten av en pimpelvak med hungriga valrossar fastbitna i röven.
Så ge fan i alla muntra tillrop! Säg efter mig:
Visst, det är vinter - men hur bra är du själv då?