Jonas Slättung häver ur sig

- Nu är det snart sommar!
Det brukar "min" närbutiksägare säga så fort vi kommit över nyårspuckeln. Jag hatar honom.
Folk som, antingen på skoj eller i ren desperation, häver ur sig såna saker, fraser som "nu går vi mot ljusare tider", "våren är inte långt borta" eller "nu blir dagarna längre och längre" - de förstör för mig!
Låt mig njuta ifred av vintern! Den kalla, mörka, outvädrade, instängda vintern! Ni vet, den som ALLTID kommer till vårt land - vad vi än gör.
Jag ska berätta en hemlighet för er: Jag gillar när det mörknar. Jag gillar hösten och vintern. Jag gillar när det regnar och ännu mer när det snöar. Visst, jag gnäller över det, som alla andra, men i hemlighet gnuggar jag mina blåsfrusna knogar i återhållen extas.
Det är i vintertider som karraktären prövas! Hur svårt är det att vara glad och lycklig på våren? Eller sommaren? Ärligt talat? Det är ju fan bara att gå ut så flinar man!
Försök skratta dig igenom november i Göteborg - när du har gjort DET kan du självgott dunka dig i ryggen och springa runt på stan med Destiny's Child-trycket "I'm a survivor" på din t-shirt!
Och kom nu inte med "ja det är klart man gillar vintern julen är ju så fin"-ramsan! Julen varar några dagar och är, i ärlighetens namn, rätt fjollig. Det jag pratar om är monstertrucksvintern, den när hormonerna och D-vitaminet lämmeltågar ur sin kropp. Orchvintern, när din prestationsförmåga ligger och lipar i botten på ett nyss tömt glas med ljummen glögg. Blåshålsvintern som ger dig ungefär lika mycket tillfredställelse som ett samlag med Pomperipossa i mitten av en pimpelvak med hungriga valrossar fastbitna i röven.
Så ge fan i alla muntra tillrop! Säg efter mig:
Visst, det är vinter - men hur bra är du själv då?

Sommar, sommar, eeh, vad hettere.. sommar?

Den som till äventyrs följer den här bloggen med spänning har kanske redan upptäckt det, men jag ska - för övriga - bekräfta, förtydliga eller vad vi nu väljer att kalla det.
Jag har lite för mycket att göra just nu för att hinna skriva en gång i veckan, vilket var min grundintention.
Men jag ska ändå ge er en liten snaskbit som sommarlektyr. Så pass mycket god medmänniska är jag ju i alla fall.
(Nu ser jag precis att ordet "snaskbit" här ovanför vid en snabbtitt såg ut som "snabbskit". Märkligt.)
Jag firade midsommar i trakterna kring Båstad, närmare bestämt på en ort som hette Hallavara. Låter finskt, kanske lappländskt, jag vet, men är alltså inte det.
Älsklingens släkt har hus där, ett stort, jättefint gammalt hus med lite halvbuskig tomt. Tänkte att det här borde man ju få en hel del för om man sålde det, m å n g a mille blir det, nära till Båstad, havet, ja, jo nejm itt.
Men NEJ.
Fick under sista dagen där höra att det inte var så, värdet var inte alls så högt som man kunde tro, på grund av en sak som var en direkt följd av en annan sak som är själva det jag EGENTLIGEN ville berätta.
Man får nämligen inte göra om tomten hur som helst. BLAM!! Där föll priset ett par mille. Hur gör man då med utomhuspool, golfgreen, tennisbana samt trippelcarport? Av detta blir intet, platt intet.
VARFÖR får man då inte härja hur man vill om man köper dett hus? Jo, det ska jag nu berätta.
På tomten ligger nämligen ett par gravhögar.
Jag säger det igen, så att ingen missar det här:
På tomten ligger nämligen ett par gravhögar.
Hur jävla ascoolt är inte det? Och varför i helvete skulle det dra ner priset?!?
Om jag hade chansen att köpa en tomt med en gravhög så skulle jag göra det på studs, bara för att veta att ingen överrik, smaklös jävel skulle kunna få några idéer om att bygga konferenscenter på den!
Sen att jag inte skulle kunna sova en endaste natt när jag nu vet det här, det är en helt annan sak som det för övrigt finns tabletter och mediciner mot.

Adjö.