Fysikens lagar

Älsklingen och jag såg ett engelskt program på tv igår (det är egentligen fel: vi såg en dansk film och sen fortsatte vi liksom bara titta - ni vet hur det kan bli) om barn och barnuppfostran. I detta fanns ett kort klipp på en pappa som lyfter upp sin 7-åriga dotter på en mur för att hon ska kunna spatsera på den tillsammans med sina större syskon.
För att ni ska förstå bättre: En stig löper längs med den kanske 1.60 m höga muren. Mellan stig och mur - ett ganska grunt dike med högt gräs i. Pappan kliver ned i diket, fram till muren och lyfter upp dottern mot muren. Här blir han stående, i diket, med en 7-åring på raka armar som inte får upp benen på muren. Eller, jo, till slut får hon ju det. Och allt går dem båda väl.
Fick sån enorm flashback från otaliga tillfällen då jag själv lyft upp antingen Kotte 1 eller 2 nånstans. Stället har alltid varit lite för högt för att de ska känna sig helt säkra och snabbt svinga sig från mina värkande armar till vad det nu kan vara, staketet, muren eller bergknallen.
-Lyft högre, pappa!
Okej. Vänta lite här nu. Jag står upp, och mina armar är rakt utsträckta. Exakt vilken av mina kroppsdelar tänkte du att jag skulle förlänga i det här läget? Bålen? Hälarna? Jag kanske ska veckla ut mina bönsyrsehänder som jag alltid har instoppade i mina människohudhandskar, ty jag är en alien?!
-Lyft högre, pappa!
Javisst. Eller om du hjälper till genom att till exempel lägga upp fötterna på staketet och sen skjuta ifrån mig så att du kommer upp? "Lyft högre, pappa"? Jag kommer att skrika högre alldeles strax, precis som hela min kropp just nu skriker i smärta efter att ha förblivit stående i en onaturlig kroppställning lite för länge.

Och sen, mirakulöst, löser det sig oftast. Om det beror på en ödlefunktion som gör att armleden tillfälligt ploppar ur sockeln vid axeln eller nåt annat... Vem vet? Den där sista skvätten, det sista trasvredet kraft man uppbådar räcker till och kottarna står på stenen, muren, båten, vad det nu är.
Och sen vill de ner igen.