Jag blir så trött efter en dag med olika media (eller: ibland känns det som om allt är gjort av bajs)

Skulle du köpa en begagnad bil av de här killarna?
Antagligen inte, för de jobbar ju inte med sånt. Dum fråga kan tyckas - men den är ändå inte helt irrelevant.

Vi lever i en tid där yta och fräckhet i sig blir ett mått på kvalitet; ett kvitto på att du är någon att räkna med. Inget nytt och chockerande med detta - om man inte stannar upp, djupandas och synar tingen lite utifrån.

Vi hyllar oblygt mediokra människor som har rätt look, är lite snyggt PK och kanske - om vi har tur - kan göra något som kan passera för kreativitet i en mörk gränd. Med detta följer också mandat att yttra sig i viktiga frågor - fast inte för länge, det ska hinnas med en låt också.
Kort sagt: är du snygg och rätt får du vara med.

Men till och med i de fräcka, hippa och kända människornas sfärer gäller det att inte stå ut för mycket. Utmana - men inte på riktigt. Chocka - fast inte så det blir farligt.
Man ska vara annorlunda än pöbeln - men på ett sätt som gör att pöbeln avundas en. En rosa flamingo bland änderna i karpdammen i Slottskogen, helt enkelt.

Därför gillar jag att ovanstående foto får representera mig och Långe Musikern när vi gör radio på Radio 88.
Let's face it, botox hjälper inte här. Vi kommer inte att få festa hos Bindefeldt. Det är inte våra nunor som dyker upp i storlänets våta drömmar (och gör de det så vill jag inte veta det ändå).
Som Frank Zappa en gång uttryckte det:
- If you're out there and you're cute, maybe you're beautiful, I just wanna tell you something: there are more of us ugly motherfuckers than you are, heey, so watch out!

Är då vi, bara genom att vi ser ut som stryk på ett foto, naturliga och fina människor som, i princip, är änglar och vet bäst?

Självfallet. Annars hade jag väl aldrig haft en blogg?!?

Puss!