Kan man inte lägga ned lite mer tid på att ta reda på vad den 47 miljoner år gamla apan EGENTLIGEN hette?!? Knappast "Ida", eller hur? Nä, just det.
JAG skulle inte vilja bli uppgrävd om 47 milj år bara för att kallas "Zxwaak".
onsdag 20 maj 2009
tisdag 19 maj 2009
Hur ser man på en människa att den är dum i huvudet?
Ja, det finns naturligtvis de som säger att det kan man inte. De har emellertid fel.
Ett väldigt tydligt tecken kan t ex vara om personen i fråga prommenerar i travtakt och håller ett c:a 3-årigt barn, förmodligen sitt eget, i handen - hårt och en bit upp, så att barnet ömsom släpar, ömsom flyger bredvid personen - samtidigt som personen hårt och kostnadseffektivt röker en cigarett.
Du som gjorde just detta på Stigbergsliden i Göteborg ungefär vid 8.45 i morse - du är, till exempel, väldigt, väldigt dum i huvudet.
Kanske har du ett stressigt jobb, kanske har du nyss skilt dig, kanske har din bil just denna morgon vägrat starta. Fine. Vi har alla varit där. Ingen är perfekt.
Men ändå.
Du var på väg till spårvagnshållplatsen och jag var på väg åt andra hållet. Du gick på andra sidan gatan. Jag pratade i telefon. Poängen är: jag hann/orkade/ville just då inte lägga mig i. Nästa gång kommer det inte att bli så. Om du - mot all vettig och rimlig förmodan - skulle läsa detta:
Ha dåligt samvete. När du kommer hem ikväll med din son - gosa med honom. Gör det. Jag kommer att hålla förhör med dig nästa gång jag ser dig och kontrollera.
Ett väldigt tydligt tecken kan t ex vara om personen i fråga prommenerar i travtakt och håller ett c:a 3-årigt barn, förmodligen sitt eget, i handen - hårt och en bit upp, så att barnet ömsom släpar, ömsom flyger bredvid personen - samtidigt som personen hårt och kostnadseffektivt röker en cigarett.
Du som gjorde just detta på Stigbergsliden i Göteborg ungefär vid 8.45 i morse - du är, till exempel, väldigt, väldigt dum i huvudet.
Kanske har du ett stressigt jobb, kanske har du nyss skilt dig, kanske har din bil just denna morgon vägrat starta. Fine. Vi har alla varit där. Ingen är perfekt.
Men ändå.
Du var på väg till spårvagnshållplatsen och jag var på väg åt andra hållet. Du gick på andra sidan gatan. Jag pratade i telefon. Poängen är: jag hann/orkade/ville just då inte lägga mig i. Nästa gång kommer det inte att bli så. Om du - mot all vettig och rimlig förmodan - skulle läsa detta:
Ha dåligt samvete. När du kommer hem ikväll med din son - gosa med honom. Gör det. Jag kommer att hålla förhör med dig nästa gång jag ser dig och kontrollera.
måndag 18 maj 2009
Rapport från Kreta, del 5
Nu inser jag att jag målat upp en semestertillvaro som kan verka disharmonisk och jobbig.
Så är det inte.
Jag och kottarna har det förbannat skönt här nere! Det är väl bara det att det är roligare att skriva om sånt som går åt helvete än skrönor av typen "åh nu hade vi det skönt idag igen".
Fast varför det egentligen? Jag ska genast ändra på det!
Idag har vi badat, skrattat, lekt och ätit god mat.
Se! Det gick ju jättebra! Och det tog...en...halv rad. Ja. Just det. Så atteeeh...
Så är det inte.
Jag och kottarna har det förbannat skönt här nere! Det är väl bara det att det är roligare att skriva om sånt som går åt helvete än skrönor av typen "åh nu hade vi det skönt idag igen".
Fast varför det egentligen? Jag ska genast ändra på det!
Idag har vi badat, skrattat, lekt och ätit god mat.
Se! Det gick ju jättebra! Och det tog...en...halv rad. Ja. Just det. Så atteeeh...
Rapport från Kreta, del 4
Dag 4 – cyklopdagen.
Idag ville inte kottarna bada i havet. Det var för kallt i vattnet och i luften, sa de. Jag tänkte att jag väntar väl ut dem, hyrde solstolar för 6 euro och borrade ner hälarna i den kretensiska sanden, envis som en konfirmand med mopedvittring.
Jaha, nu går jag och badar, sa jag efter en stund. Ja, gör du det, sa kottarna.
Så jag badade. Ensam. Skönt, men inte så kul, själv, ute i sundet.
Väl tillbaka på land överdrev jag hur skönt det hade varit – en lögn de små falkögonen givetvis genast såg igenom, mycket beroende på att jag stod och huttrade dem rätt i ansiktet.
Jag la mig på handduken i solen (kottarna hade full kontroll över stolarna under parasollen) och stekte mig varm.
Proceduren upprepades nån halvtimme senare, men här med tillägget att kottarna nu hävdade att de var hungriga. Köpte chokladcroissanter (är man på semester så är man) i en bambuhydda (vi är ju ändå på Kreta – värsta infödingsön) på stranden vilka försvann ner i en hast.
Nu då? Bada nu?
Nej, det var fortfarande för kallt.
Men det beror ju på att ni sitter i skuggan, försökte jag.
Men du har ju sagt att vi ska akta oss för solen mitt på dan!
Fan! Fälld på eget grepp!
Alltså gjorde jag vad varje far med två öververbala barn skulle gjort i min situation: jag gav upp.
På väg hem gick vi förbi en Supermarket med cyklop, simfötter och snorklar i alla färger hängande ute vid gatan. Kotte 2 frågade om de inte kunde få varsin sån. Sur som en piraya, som precis blivit tillsagd att tapirerna är slut och allt som finns kvar är grönsaker, svarade jag genast ”nej”.
Väl på hotellet, efter en stärkande måltid, drabbades jag av det Dåliga Samvetet. Vad fan, det är semester! Vad fan, vi ska ju ha roligt! Vad fan, vad håller jag på med? Vad fan, helt enkelt!
Gick och köpte cyklop, ungarna glada, ville genast ut till poolen och testa. Succé! Imorgon ska vi testa cyklopen i havet!
Dagen slutar i harmoni. Har jag köpt mig den? Kanske, men betänk: den är en dålig far som inte förstår värdet av en bra cyklop (Homeros, Iliaden).
Idag ville inte kottarna bada i havet. Det var för kallt i vattnet och i luften, sa de. Jag tänkte att jag väntar väl ut dem, hyrde solstolar för 6 euro och borrade ner hälarna i den kretensiska sanden, envis som en konfirmand med mopedvittring.
Jaha, nu går jag och badar, sa jag efter en stund. Ja, gör du det, sa kottarna.
Så jag badade. Ensam. Skönt, men inte så kul, själv, ute i sundet.
Väl tillbaka på land överdrev jag hur skönt det hade varit – en lögn de små falkögonen givetvis genast såg igenom, mycket beroende på att jag stod och huttrade dem rätt i ansiktet.
Jag la mig på handduken i solen (kottarna hade full kontroll över stolarna under parasollen) och stekte mig varm.
Proceduren upprepades nån halvtimme senare, men här med tillägget att kottarna nu hävdade att de var hungriga. Köpte chokladcroissanter (är man på semester så är man) i en bambuhydda (vi är ju ändå på Kreta – värsta infödingsön) på stranden vilka försvann ner i en hast.
Nu då? Bada nu?
Nej, det var fortfarande för kallt.
Men det beror ju på att ni sitter i skuggan, försökte jag.
Men du har ju sagt att vi ska akta oss för solen mitt på dan!
Fan! Fälld på eget grepp!
Alltså gjorde jag vad varje far med två öververbala barn skulle gjort i min situation: jag gav upp.
På väg hem gick vi förbi en Supermarket med cyklop, simfötter och snorklar i alla färger hängande ute vid gatan. Kotte 2 frågade om de inte kunde få varsin sån. Sur som en piraya, som precis blivit tillsagd att tapirerna är slut och allt som finns kvar är grönsaker, svarade jag genast ”nej”.
Väl på hotellet, efter en stärkande måltid, drabbades jag av det Dåliga Samvetet. Vad fan, det är semester! Vad fan, vi ska ju ha roligt! Vad fan, vad håller jag på med? Vad fan, helt enkelt!
Gick och köpte cyklop, ungarna glada, ville genast ut till poolen och testa. Succé! Imorgon ska vi testa cyklopen i havet!
Dagen slutar i harmoni. Har jag köpt mig den? Kanske, men betänk: den är en dålig far som inte förstår värdet av en bra cyklop (Homeros, Iliaden).
Rapport från Kreta, del 3
Jag har kommit på att jag är en enkel, för att inte säga simpel person.
Ge mig god mat och gott vin så blir jag lycklig. Om du dessutom kastar in lite franska mögelostar och ett par salta kex i leken så frågar jag ”hur högt” när du säger ”hoppa”.
Det enda ovanstående inte råder bot på är värk i hjärtat. Det är dag tre, kväll, och jag längtar efter Älsklingen.
Idag gick jag till en närbelägen bowlinghall där de enligt ryktet skulle ha Internet. Det hade de också, så jag satt och pluppade småmynt i en automat medan ett räkneverk tickade ner de minuter jag hade kvar på hotmail eller facebook.
Kan förresten berätta att facebook jobbar under det kyrilliska alfabetet i Grekland. Tur då att man bara genom rent spatialt minne kan erinra sig var det står ”log out” eller ”home”.
Fick idag växel tillbaks som bestod av 2 nederländska euro. Tänker åka till Holland och spendera 2 grekiska dito, bara för att upprätthålla jämvikten. Någon måste ju ta ansvaret och nu har det råkat bli jag. Annars kantrar ju hela jävla allting.
Jag tror jag går upp och kryper ner mellan kottarna nu.Bara en sista sak: tänker du nån gång starta ett internetcafé – starta då inte bowlinghall i samma lokal. Internetanvändare kan bli väldigt våldsamma och då är käglor farligt idealiska som utfyllnad i vissa kroppsöppningar på bowlare. För att tala klarspråk: en strike till när jag sitter och skriver och käglan sitter i rompan!
Ge mig god mat och gott vin så blir jag lycklig. Om du dessutom kastar in lite franska mögelostar och ett par salta kex i leken så frågar jag ”hur högt” när du säger ”hoppa”.
Det enda ovanstående inte råder bot på är värk i hjärtat. Det är dag tre, kväll, och jag längtar efter Älsklingen.
Idag gick jag till en närbelägen bowlinghall där de enligt ryktet skulle ha Internet. Det hade de också, så jag satt och pluppade småmynt i en automat medan ett räkneverk tickade ner de minuter jag hade kvar på hotmail eller facebook.
Kan förresten berätta att facebook jobbar under det kyrilliska alfabetet i Grekland. Tur då att man bara genom rent spatialt minne kan erinra sig var det står ”log out” eller ”home”.
Fick idag växel tillbaks som bestod av 2 nederländska euro. Tänker åka till Holland och spendera 2 grekiska dito, bara för att upprätthålla jämvikten. Någon måste ju ta ansvaret och nu har det råkat bli jag. Annars kantrar ju hela jävla allting.
Jag tror jag går upp och kryper ner mellan kottarna nu.Bara en sista sak: tänker du nån gång starta ett internetcafé – starta då inte bowlinghall i samma lokal. Internetanvändare kan bli väldigt våldsamma och då är käglor farligt idealiska som utfyllnad i vissa kroppsöppningar på bowlare. För att tala klarspråk: en strike till när jag sitter och skriver och käglan sitter i rompan!
Rapport från Kreta, del 2
Dag två på Kreta, cirka 3 på eftermiddagen. Perioden när man inte ska vara i solen om man inte vill knäcka sig hudmässigt är strax slut för dagen.
Ser nu över hotelltaket att det jag igår kväll trodde var 2 st Lidl som låg med 100 meters avstånd inte alls var det – utan ett Lidl med två skyltar. Jag får skylla på mitt mörkerseende som faktiskt inte skulle platsa någonstans. Alls.
De finska pojkarna från igår kväll sitter i hotellbaren med sina päron, mustigt tilltagna i kroppen hela familjen, ser jag nu. Pappan är rätt lik mig, förutom att han är ännu hårigare på kroppen och förmodligen väger 60 kilo mer. Med den enorma buken ser det ut som om han har en extra sengångare med tillhörande bo hängande runt midjan. Själv har jag bara ett marsvin, eller möjligen en fälthare.
Men det får vara hur det vill med den saken.
Jag har faktiskt inte med mig datorn för att sitta och slöskriva sånt här utan för att jobba lite.
Jobbar jag lite? Nej.
Jag sitter ju och slöskriver. Märkligt.
Jag som trodde jag skulle jobba. Där ser man, där ser man.
Ser nu över hotelltaket att det jag igår kväll trodde var 2 st Lidl som låg med 100 meters avstånd inte alls var det – utan ett Lidl med två skyltar. Jag får skylla på mitt mörkerseende som faktiskt inte skulle platsa någonstans. Alls.
De finska pojkarna från igår kväll sitter i hotellbaren med sina päron, mustigt tilltagna i kroppen hela familjen, ser jag nu. Pappan är rätt lik mig, förutom att han är ännu hårigare på kroppen och förmodligen väger 60 kilo mer. Med den enorma buken ser det ut som om han har en extra sengångare med tillhörande bo hängande runt midjan. Själv har jag bara ett marsvin, eller möjligen en fälthare.
Men det får vara hur det vill med den saken.
Jag har faktiskt inte med mig datorn för att sitta och slöskriva sånt här utan för att jobba lite.
Jobbar jag lite? Nej.
Jag sitter ju och slöskriver. Märkligt.
Jag som trodde jag skulle jobba. Där ser man, där ser man.
Rapport från Kreta, del 1
Hej på er!
Eftersom jag inte fattade hur jag skulle göra för att koppla in mitt usb på internetcafét - och inte vågade fråga för att de (grekerna) då skulle ha förstått att jag inte fattade hur jag skulle göra för att kopla in mitt usb - kommer här en reseskildring i efterskott (för att det ska kännas verkligare delar jag också upp det i olika delar):
Sitter på balkongen på hotell Lotus i Daratso på Kreta.
Första kvällen här. Lokalt vin, lokal ost, lokala kex.
Ljuden: Porlande vatten (poolen), avlägsen trafik, grannbalkongsmummel, musik från poolbaren (nä, nu stängde den precis), skrikande katter, något som borde vara måsar. Dessutom: finskt, ganska fetlagt (fast det hörs ju inte, det ser jag härifrån) pojkpladder från strax nedanför balkongen. Gå och lägg er, ungar. Eller, förresten: bra att ni rör på er.
Nån i närheten röker cigarr.
Luften är så fuktig här på kvällarna – i bjärt kontrast mot dagarnas blåsiga torrhet.
Kottarna sover. Inte.
De ligger och läser. Det var deras livsuppehållande tanke när vi var på väg hem från restaurang tidigare ikväll.
”Får vi ligga och läsa när vi kommer till hotellet?”
Det är så jävla underbart hur de liksom är förtjusta över…ja, fel saker när man kommer utomlands.
En liten bil som inte finns i Sverige, grishuvudet i charken, att GB-glass heter Algida , att vår guide var norska men att de ändå förstod vad hon sa, att dricksglasen på restaurangen var större nertill än upptill – dessa är ting som enligt kottarna gör en semester minnesvärd, oavsett hur många bergsmassiv, stränder eller små fiskebyar pappa pekar ut med myndig armrörelse.
För mörkt nu, ser inte tangentbordet längre. God natt.
Och nej, jag är inte full.
Än.
Eftersom jag inte fattade hur jag skulle göra för att koppla in mitt usb på internetcafét - och inte vågade fråga för att de (grekerna) då skulle ha förstått att jag inte fattade hur jag skulle göra för att kopla in mitt usb - kommer här en reseskildring i efterskott (för att det ska kännas verkligare delar jag också upp det i olika delar):
Sitter på balkongen på hotell Lotus i Daratso på Kreta.
Första kvällen här. Lokalt vin, lokal ost, lokala kex.
Ljuden: Porlande vatten (poolen), avlägsen trafik, grannbalkongsmummel, musik från poolbaren (nä, nu stängde den precis), skrikande katter, något som borde vara måsar. Dessutom: finskt, ganska fetlagt (fast det hörs ju inte, det ser jag härifrån) pojkpladder från strax nedanför balkongen. Gå och lägg er, ungar. Eller, förresten: bra att ni rör på er.
Nån i närheten röker cigarr.
Luften är så fuktig här på kvällarna – i bjärt kontrast mot dagarnas blåsiga torrhet.
Kottarna sover. Inte.
De ligger och läser. Det var deras livsuppehållande tanke när vi var på väg hem från restaurang tidigare ikväll.
”Får vi ligga och läsa när vi kommer till hotellet?”
Det är så jävla underbart hur de liksom är förtjusta över…ja, fel saker när man kommer utomlands.
En liten bil som inte finns i Sverige, grishuvudet i charken, att GB-glass heter Algida , att vår guide var norska men att de ändå förstod vad hon sa, att dricksglasen på restaurangen var större nertill än upptill – dessa är ting som enligt kottarna gör en semester minnesvärd, oavsett hur många bergsmassiv, stränder eller små fiskebyar pappa pekar ut med myndig armrörelse.
För mörkt nu, ser inte tangentbordet längre. God natt.
Och nej, jag är inte full.
Än.
torsdag 7 maj 2009
onsdag 6 maj 2009
Fysikens lagar
Älsklingen och jag såg ett engelskt program på tv igår (det är egentligen fel: vi såg en dansk film och sen fortsatte vi liksom bara titta - ni vet hur det kan bli) om barn och barnuppfostran. I detta fanns ett kort klipp på en pappa som lyfter upp sin 7-åriga dotter på en mur för att hon ska kunna spatsera på den tillsammans med sina större syskon.
För att ni ska förstå bättre: En stig löper längs med den kanske 1.60 m höga muren. Mellan stig och mur - ett ganska grunt dike med högt gräs i. Pappan kliver ned i diket, fram till muren och lyfter upp dottern mot muren. Här blir han stående, i diket, med en 7-åring på raka armar som inte får upp benen på muren. Eller, jo, till slut får hon ju det. Och allt går dem båda väl.
Fick sån enorm flashback från otaliga tillfällen då jag själv lyft upp antingen Kotte 1 eller 2 nånstans. Stället har alltid varit lite för högt för att de ska känna sig helt säkra och snabbt svinga sig från mina värkande armar till vad det nu kan vara, staketet, muren eller bergknallen.
-Lyft högre, pappa!
Okej. Vänta lite här nu. Jag står upp, och mina armar är rakt utsträckta. Exakt vilken av mina kroppsdelar tänkte du att jag skulle förlänga i det här läget? Bålen? Hälarna? Jag kanske ska veckla ut mina bönsyrsehänder som jag alltid har instoppade i mina människohudhandskar, ty jag är en alien?!
-Lyft högre, pappa!
Javisst. Eller om du hjälper till genom att till exempel lägga upp fötterna på staketet och sen skjuta ifrån mig så att du kommer upp? "Lyft högre, pappa"? Jag kommer att skrika högre alldeles strax, precis som hela min kropp just nu skriker i smärta efter att ha förblivit stående i en onaturlig kroppställning lite för länge.
Och sen, mirakulöst, löser det sig oftast. Om det beror på en ödlefunktion som gör att armleden tillfälligt ploppar ur sockeln vid axeln eller nåt annat... Vem vet? Den där sista skvätten, det sista trasvredet kraft man uppbådar räcker till och kottarna står på stenen, muren, båten, vad det nu är.
Och sen vill de ner igen.
För att ni ska förstå bättre: En stig löper längs med den kanske 1.60 m höga muren. Mellan stig och mur - ett ganska grunt dike med högt gräs i. Pappan kliver ned i diket, fram till muren och lyfter upp dottern mot muren. Här blir han stående, i diket, med en 7-åring på raka armar som inte får upp benen på muren. Eller, jo, till slut får hon ju det. Och allt går dem båda väl.
Fick sån enorm flashback från otaliga tillfällen då jag själv lyft upp antingen Kotte 1 eller 2 nånstans. Stället har alltid varit lite för högt för att de ska känna sig helt säkra och snabbt svinga sig från mina värkande armar till vad det nu kan vara, staketet, muren eller bergknallen.
-Lyft högre, pappa!
Okej. Vänta lite här nu. Jag står upp, och mina armar är rakt utsträckta. Exakt vilken av mina kroppsdelar tänkte du att jag skulle förlänga i det här läget? Bålen? Hälarna? Jag kanske ska veckla ut mina bönsyrsehänder som jag alltid har instoppade i mina människohudhandskar, ty jag är en alien?!
-Lyft högre, pappa!
Javisst. Eller om du hjälper till genom att till exempel lägga upp fötterna på staketet och sen skjuta ifrån mig så att du kommer upp? "Lyft högre, pappa"? Jag kommer att skrika högre alldeles strax, precis som hela min kropp just nu skriker i smärta efter att ha förblivit stående i en onaturlig kroppställning lite för länge.
Och sen, mirakulöst, löser det sig oftast. Om det beror på en ödlefunktion som gör att armleden tillfälligt ploppar ur sockeln vid axeln eller nåt annat... Vem vet? Den där sista skvätten, det sista trasvredet kraft man uppbådar räcker till och kottarna står på stenen, muren, båten, vad det nu är.
Och sen vill de ner igen.
tisdag 5 maj 2009
Mer Bra TV
Som rubriken antyder kan jag också meddela att del 2 i den stora humorserien Bra tv kommit ut på youtube, närmare bestämt här: http://www.youtube.com/watch?v=0mt4z_A3IRQ
"Stort" är väl ett bra epitet på den här typen av produktion.
"Stort" är väl ett bra epitet på den här typen av produktion.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)