Pinsam - moi?

Idag hände något monumentalt i mitt och Kotte 1:s liv.
För första (men - och det här kan jag utan att riskera att behöva ta gift försäkra - inte sista) gången hon bad mig att inte köra henne ända fram till skolan där hennes klasskamrater stod.
För att det var pinsamt.
Kära. Nån.
Pinsam - moi?

Skulle inte tro det.

Det hela var, förstår jag nu i efterhand, givetvis ett missförstånd från min dotters sida. Hon tycker egentligen inte att jag är pinsam, utan att jag är cool.
Så måste det vara för så har det alltid varit. Jag är hennes pappa, och hon tycker alltid att jag är bäst på allt.

Jag är ju själva grundämnet till vad som i åtminstone akademikerföräldrakretsar brukar benämnas "bohemiskt kreativ", "slarvigt cool" och "inte tråkigt vuxen".

Pinsam kan möjligen min gode vän Långe Musikern vara när han gapar saker om bajs över hela skolgården. Eller Grannmorsan som super till vardags. Men jag, jag är ju helt normal.

Så att det kan inte stämma.

...Fan också. Jag är pinsam. Hur fan gick det till?

Jag åker ut på landet, dricker alkohol och somnar i en bubbelpool

"Vi kan om vi vill" brukar det ju heta. "Vi vet inte om vi vill, egentligen, men, du vet, det blir så ändå ibland" BORDE det heta.
Det går alltså alldeles utmärkt att som 38-årig tvåbarnsfar bege sig ut till släkt och vänner på landsbyggden, dricka vin, sprit och öl i några timmar vid en grill för att sedan ramla över till ett annat hus, kliva ned i en bubbelpool och i denna somna.

Men, Jonas, säger ni nu, det där kunde ju ha gått jätteilla.
Nja, jag var ju inte ensam i poolen och är ganska säker på att de övriga personerna i karet hade hivat upp mig om jag sjunkit till botten.

Och dessutom: är du så jävla bra själv då?

Historiens vahettere nu igen

Har man tråkigt så har man.
Då kan man alltid googla på sitt eget namn.
Det gjorde jag och gissa om jag blev paff.
Det här är nämligen inte första gången som jag testat det här med att blogga. Vilket jag helt och hållet glömt av. Jag hade en gång tidigare intentioner åt det hållet, låt vara med en något mer snöig tanke till grund. Eller, jag vet inte, kanske inte, ändå.
Läsare på jakt efter en mer skönlitterär aspekt av mitt författande ombedes å det snaraste kika in på:

http://www.sourze.se/Professor_Ollon_tar_emot_10069479.asp

Notera gärna datumet för publikationen som ett litet exempel på hur olika man kan tillbringa sina dagar: vissa skriver om Professor Ollon, andra flyger flygplan in i skyskrapor.

Puss och kram så länge!

Kort tanke om punkbasister

Jag spelar ju bas själv och är rätt hemtam med detta instrument (kan man vara hemtam med något?).
Men en sak jag aldrig har fattat - och bestörtningen seglade upp idag igen när jag såg en bild i tidningen på ett band - är:

Hur gör basister som har basen långt nere på låren när de spelar?
Egentligen.
Alltså, jag pratar om den där punkstilen när man har båda, men kanske framför allt högerarmen, helt rak ner mot basen. Jag fattar att det är en imagegrej mer än nåt annat, men..
Själva stränganslaget i sig måste ju bli en rätt jobbig historia; spelar man genom att röra högeraxeln upp och ner som en pistong? Tänk om den hoppar ur led?
Jämför med att skriva på ett papper med helt rak arm.

Ett av livets stora mysterier...

Sociala idioter - kommer vi någonsin att förstå?

Ett rum med maskiner.
En tavla med små lås.
En grupp människor som inte känner varandra som ska dela på något de egentligen vill ha för sig själva.
Ett tråkigt, ostimulerande (för att inte säga amöbosvinartat) jobb som ändå måste göras, för din mamma jobbar inte här!

Låt oss ansikta det, folk: Det är inte kul att gå ner i tvättstugan och tvätta sin tvätt.

Då kan man tycka att ett litet "hej", grannar emellan, vore på sin plats. En litet erkännande som signalerar "jag har sett dig" när en granne kommer ner i tvättstugan samtidigt som en annan packar ihop och går. SPECIELLT om den första personen faktiskt säger, just, "hej". Eller?! Har jag fel?! Känns det som en jobbig grej?! Eller?! Alltså, jag frågar bara nu! Vad tycker ni? Huh???

Såatteee, jaaaskavitaoch SVARA NÄR EN ANNAN MÄNNISKA HÄLSAR PÅ EN KANSKE, FÖR I HELVETE?

Man behöver inte omge sig med massor av folk. Man behöver inte umgås med andra om man inte vill. Tycker man illa om andra människor - fint! Stäng in sig och dra ner rullgardin!
Men!
När du måste ge dig ut i verkligheten: behandla inte dina medmänniskor som gas!

Tack för (det allt viktigare) ordet!

Över och ut!

VÅRENS NYA TREND ÄR HÄR

Japp!

Se hit alla kappvändare, vindflöjlar och orakel!
Var med nu så ni inte missar nåt!

Själv är jag ju en man som står stark även i den stridaste av modefloder.
Jag följer inte strömmen! Jag är fri! Mig äger ingen! Jag spottar på marknaden och ser den torka sig ansiktet! Jag..oj, är det där Nudies nya? Sweet, då ska jag ha två par!

Eeh, var var det vi var nu igen? Just det ja! Vårens nya trend:

Omfamna din hösnuva. Bli du med din reaktion.
Kort sagt: Älska din allergi!

Sällan har väl så många haft så lite att hoppas på så länge.

Vi, med näsor som börjar rinna redan i slutet av mars och som fortsätter, envist som ett ihärdigt hjärtflimmer, med detta ända in i augusti - vi måste sätta klacken på luntan!

Vi måste ta detta i och för sig negativa (vissa skulle till och med kalla det själsligen förintande) påhopp på vår kropp och embrassera det. Göra det till en del av oss. Få det att bli inte så mycket en totalt kränkande funktionsnedsättning som ingen vuxen människa som läser om nya medicinska upptäckter dagligen överallt kan förstå att man inte kan råda bot på i ett civilicerat samhälle, utan kanske mer en Bror Duktig-klapp på den egna ryggen.

"Du ska se att det ordnar sig, trots att du inte kommer att kunna se, känna dofter eller hålla dig vaken mer än sju timmar per dygn tills det blir höst", är ju ett mycket trösterikt mantra man kan rabbla för sig själv när man ligger och lipar och dreglar på en parkbänk i Slottskogen.

Älska din allergi som dig själv!

Ta din allergi i handen och gör den till nåt mer än bara en tråkig apa som sitter på din axel och viskar könsord! Gift in din oskuldsallergi i din stora immunförsvarsfamilj!

Näe...

ALLVARLIGT TALAT! KAN NÅN TA BORT DEN JÄVVLA SNUUUVAAAAN NÅN GÅNG!?!?!

April, april, ditt dumma svin

Jag gick på det.
Jag är förmodligen den mest lättlurade aprilfool man kan gräva upp i den här delen av stan, eller, ja, varför inte i hela solsystemet.
Ok, det kan finnas encelliga organismer på Jupiters måne Titan som kanske är mer lättlurade, men jag skulle då tro att det inte handlar om aprilskämt utan om mer rent vätgasbaserade skojigheter. Interplanetarisk, kosmisk prutthumor, helt enkelt.

Det gäller alltså pariserhjulet på älven. Jag svalde det. Den upplagda, saftiga götlaborgsroligt-kroken med tillhörande moahahaa-bete. Japp.
JAG GICK PÅ DEN LÄTTE!

Jag ville bara berätta det.

Puss å köss så länge!