I helgen åkte jag uppåt landet längs med E20.
Det är ju bitvis motorväg och bitvis motorled och hastigheterna varierar ganska ordentligt; det är 90, det är 80, det är 70, det är 100 och det är 110 vissa partier. Men en sak har alla de här partierna med de olika hastigheterna gemensamt: det är nästan ingen som följer hastighetsbegränsningen.
Och de flesta som kör för fort är gubbar. Gubbs. Gubberinos.
Och gubbsen kan köra 10 eller 20 kilometer för fort.
Och ibland...fem kilometer för fort.
FEM kilometer. För fort. I timmen.
Varför GÖR man det?!
Om man ändå ska köra för fort – varför blåser man inte på då? Varför drar man inte upp sin bil i 150 när man ändå håller på? Jag säger inte att man SKA det, men vad ÄR det med folk som ligger och kör 5 kilometer för fort?
Varför kör man inte lika gärna i den angivna hastigheten då?
Fem kilometer för fort i timmen, det gör – om du kör 105 km/h istället för 100 – att du tjänar ungefär 2 minuter var 10:e mil.
Jag åkte sträckan Göteborg Arboga i helgen. Det är en resa på ungefär 32 mil. Det gör – om vi avrundar lite – att jag skulle tjänat cirka 6 minuter på att ligga i 105 istället för 100.
OM medelhastigheten varit 105 kilometer i timmen, vill säga. Det är den ju inte, för hastigheten varierar ju, som jag sa. Så snittet borde kanske hamna på 80 kilometer i timmen.
OM jag inte hade stannat för att kissa och sträcka på benen, vill säga. Vilket jag ju gjorde. Så nu är vi nere på 70 kilometer i snitthastighet.
Tanka fick jag göra en gång också. 60.
60 kilometer i medelhastighet. Om medelhastigheten är 60 kilometer i timmen så tjänar man 4 minuter på att ligga i 65 istället om man åker mellan Göteborg och Arboga. Fyra minuter. Om jag räknar snällt och givmilt.
Fyra, skitsmå minuter. Fyra.
Och det lustiga är att det är precis den längden som gubbarna som kör för fort har på snoppen:
Fyra centimeter.
Sammanträffande? Skulle inte tro det.
Skulle inte tro det.
tisdag 5 mars 2013
måndag 23 januari 2012
Nytt ord – ny identitet
Jag har försökt i omgångar. Det är ju alltid bra att förnya sig och att tänka i nya banor. Man ska vara engagerad. Man ska utnyttja de gåvor man fått till fromma för mänsklighetens bästa. Jag är duktig på att prata, uttrycka mig och att resonera. Jag skulle vara en tillgång för vilket parti, förening eller organisation som helst.
Men jag vet inte...
Jag inser att jag mest av allt gillar att spela, lyssna på, prata om och tänka på musik. Inget annat i hela världen intresserar mig tillnärmelsevis lika mycket. Om man inte räknar min familj.
Men partier kan byta ledare, båtar kan sjunka, länder kan gå i krig med varandra - har jag bara en gitarr eller något annat att spela på så ligger fokus där. Alltid och för evigt.
Jag är hopplös.
När det är tyst sjunger jag. När jag drömmer hör jag musik. Jag kan sitta och bara titta på mina skivor, behöver inte ens sätta på dem – hör låtar och försvinner bort i huvudet.
När jag möter någon med motsatt uppfattning när det gäller t ex politik så kan jag brusa upp och tjafsa ett tag, men ganska snart tryter uppmärksamheten och en ”men fattar du inte så är du dum i huvet”-känsla infinner sig, varpå jag släpper det. Orkar inte ta striden.
Men gud nåde den som ger sig in i en debatt med mig om musik! Min passion vet inga gränser, min uthållighet i diskussioner är maratonsk, mina argument vältaligt knivskarpa och jag saknar aldrig svar på tal. Min kunskapsbank är dessutom enorm.
Och nu - äntligen, vid snart 41 års ålder - har jag hittat ett ord som beskriver vad jag, i grund och botten, är:
MUSIKFILOSOF.
Visste inte att ordet fanns, men det beskriver till punkt och pricka mitt innersta väsen. Musikfilosof. Underbart.
Nu ska jag bara gå ut i världen och söka jobb som det också. Det borde väl vara ganska lätt. Världen måste ju fullkomligt skrika efter nya musikfilosofer, för jag har då inte hört att marknaden på något sätt ska vara mättad.
Rätt som det är ser ni mig i tv, i svartvitt, rökandes pipa och med bockskägg och hornbågade glasögon, talandes om musik (på franska, av någon anledning). Intervjun är gjord på 60-talet (vet inte hur jag ska få ihop detta rent praktiskt-kronologiskt, men vad fan...) och sänds i sin full längd (2 timmar).
Här berättar jag om sökandet efter den bästa skivan, debatterar soloartist kontra grupp samt berör charmen hos en demo ställd mot den fulla studioproduktionen.
Och jag är sååå... lycklig.
Men jag vet inte...
Jag inser att jag mest av allt gillar att spela, lyssna på, prata om och tänka på musik. Inget annat i hela världen intresserar mig tillnärmelsevis lika mycket. Om man inte räknar min familj.
Men partier kan byta ledare, båtar kan sjunka, länder kan gå i krig med varandra - har jag bara en gitarr eller något annat att spela på så ligger fokus där. Alltid och för evigt.
Jag är hopplös.
När det är tyst sjunger jag. När jag drömmer hör jag musik. Jag kan sitta och bara titta på mina skivor, behöver inte ens sätta på dem – hör låtar och försvinner bort i huvudet.
När jag möter någon med motsatt uppfattning när det gäller t ex politik så kan jag brusa upp och tjafsa ett tag, men ganska snart tryter uppmärksamheten och en ”men fattar du inte så är du dum i huvet”-känsla infinner sig, varpå jag släpper det. Orkar inte ta striden.
Men gud nåde den som ger sig in i en debatt med mig om musik! Min passion vet inga gränser, min uthållighet i diskussioner är maratonsk, mina argument vältaligt knivskarpa och jag saknar aldrig svar på tal. Min kunskapsbank är dessutom enorm.
Och nu - äntligen, vid snart 41 års ålder - har jag hittat ett ord som beskriver vad jag, i grund och botten, är:
MUSIKFILOSOF.
Visste inte att ordet fanns, men det beskriver till punkt och pricka mitt innersta väsen. Musikfilosof. Underbart.
Nu ska jag bara gå ut i världen och söka jobb som det också. Det borde väl vara ganska lätt. Världen måste ju fullkomligt skrika efter nya musikfilosofer, för jag har då inte hört att marknaden på något sätt ska vara mättad.
Rätt som det är ser ni mig i tv, i svartvitt, rökandes pipa och med bockskägg och hornbågade glasögon, talandes om musik (på franska, av någon anledning). Intervjun är gjord på 60-talet (vet inte hur jag ska få ihop detta rent praktiskt-kronologiskt, men vad fan...) och sänds i sin full längd (2 timmar).
Här berättar jag om sökandet efter den bästa skivan, debatterar soloartist kontra grupp samt berör charmen hos en demo ställd mot den fulla studioproduktionen.
Och jag är sååå... lycklig.
måndag 21 november 2011
En Kurt stund på jorden
Lasse Brandeby har gått ur tiden.
En riktigt, riktigt rolig jävel är borta. Åt Lasse som Kurt Olsson har jag skrattat så att jag har gråtit vid flera tillfällen – tillfällen som inte kommer så himla ofta i livet annars. Inte alla gillade hans humor, många tyckte bara han var dum och att han sysslade med fjantiga pajaskonster, mest lämpade för barn och intellektuellt mindre bemedlade. Men då har man inte förstått.
Det roliga med Kurtan var inte dialekten, inte att Arne var så dumsnäll, eller käbblet tanterna i publiken, eller att han hade konstiga kläder eller lustig frisyr. Det riktigt roliga infann sig ofta i små bisatser, det som mer än något annat visade själva det ”låga” i hans personlighet. Och när jag säger det låga så menar jag också det högst mänskliga. De där känslorna och uttrycken som vi inte bör eller ska visa upp offentligt: avundsjukan, skadeglädjen, översitteriet, elakheten och mästrandet. Underbart fult och vidunderligt skönt.
Låt mig delge er min egen personliga Kurt/Lasse-berättelse.
Det är 1988-89, kanske -90. Jag är alltså 17-18-19 och jag och två av mina kompisar har varit på Marstrand och festat. Vi har sovit över i en liten stuga där den ena kompisen bor under sommaren. Han jobbar nämligen i ”Vänthallskiosken”, den lilla korvmoj som pryder strandpromenaden och som får sin största rush under timmen mellan 3.00 och 4.00, när Såsen (Societetshuset) stänger.
Nu måste vi hem till Göteborg, men det är söndag och få bussar går mot fastlandet. Vi börjar knalla mot färjan. Där ser vi en stor turnébuss med firmanamnet KSE på. KSE är en ljudfirma som vi har haft kontakt med förut, eftersom vi spelar i band, och vi ”känner” de som jobbar där. ”Känner”, eftersom vi är c:a 17 och de är 30-40 år gamla. Men vi tar en chansning, knackar på bussdörren och tigger lift och är vips mitt inne i ett äventyr.
För det som vi hade tänkt oss som en enkel lift till Göteborg blir istället en resa rakt in i den magiskt vuxna och hemliga artist- och kändisvärlden.
Det visar sig att KSE är på turné med Kurtan och Damorkestern. De har precis spelat på fästningen i Marstrand och ska nu vidare mot Gräfsnäs slottsruin för nästa gig. Men kanske… Kevin, som är chef för KSE kliar sig på hakan och funderar… kanske vill ni åka med? Vi behöver lite folk som kan hjälpa till att bygga scen och sedan hålla kolla på avspärrningarna under gigget. Vill ni det?
Vill vi?!?
Det tar 2 sekunder att bestämma sig och ytterligare 10 minuter för att ringa hem från en telefonkiosk och få godkännande. Men sedan bär det faktiskt iväg. Vi ser inte till Kurtan eller någon av damerna, de ligger bak i bussen och sover. Men skit i det – vi är ute på facking turné!!!
Vi bygger scen, dricker kaffe, skämtar med coola, äldre killar om sprit och tjejer (som vi låtsas ha erfarenhet av) och sedan är det dags för soundcheck. Lasse och orkestern äntrar scenen, blåser i lurar, etta-tvåar i mickar och bestämmer en låt de ska testköra.
Plötsligt kommer en geting lite för nära Anki Rahlskog, mer känd som triangelspelande Gudrun i Damorkestern. Hon skriker till, skrämd – kanske getingrädd. Och då levererar Lasse Brandeby ett av de där små skämten, i det lilla, utan att det finns någon publik närvarande. Två små meningar som jag alltid kommer att förknippa med honom och alltid kommer att tänka på när någon pratar om Kurt Olsson eller Lasse Brandeby. Några i orkestern hör och jag hör, eftersom jag står precis nedanför scenen när det händer. Anki skriker till och Lasse säger:
– Äh, det är ingen fara, den är borta nu. Den stack.
En riktigt, riktigt rolig jävel är borta. Åt Lasse som Kurt Olsson har jag skrattat så att jag har gråtit vid flera tillfällen – tillfällen som inte kommer så himla ofta i livet annars. Inte alla gillade hans humor, många tyckte bara han var dum och att han sysslade med fjantiga pajaskonster, mest lämpade för barn och intellektuellt mindre bemedlade. Men då har man inte förstått.
Det roliga med Kurtan var inte dialekten, inte att Arne var så dumsnäll, eller käbblet tanterna i publiken, eller att han hade konstiga kläder eller lustig frisyr. Det riktigt roliga infann sig ofta i små bisatser, det som mer än något annat visade själva det ”låga” i hans personlighet. Och när jag säger det låga så menar jag också det högst mänskliga. De där känslorna och uttrycken som vi inte bör eller ska visa upp offentligt: avundsjukan, skadeglädjen, översitteriet, elakheten och mästrandet. Underbart fult och vidunderligt skönt.
Låt mig delge er min egen personliga Kurt/Lasse-berättelse.
Det är 1988-89, kanske -90. Jag är alltså 17-18-19 och jag och två av mina kompisar har varit på Marstrand och festat. Vi har sovit över i en liten stuga där den ena kompisen bor under sommaren. Han jobbar nämligen i ”Vänthallskiosken”, den lilla korvmoj som pryder strandpromenaden och som får sin största rush under timmen mellan 3.00 och 4.00, när Såsen (Societetshuset) stänger.
Nu måste vi hem till Göteborg, men det är söndag och få bussar går mot fastlandet. Vi börjar knalla mot färjan. Där ser vi en stor turnébuss med firmanamnet KSE på. KSE är en ljudfirma som vi har haft kontakt med förut, eftersom vi spelar i band, och vi ”känner” de som jobbar där. ”Känner”, eftersom vi är c:a 17 och de är 30-40 år gamla. Men vi tar en chansning, knackar på bussdörren och tigger lift och är vips mitt inne i ett äventyr.
För det som vi hade tänkt oss som en enkel lift till Göteborg blir istället en resa rakt in i den magiskt vuxna och hemliga artist- och kändisvärlden.
Det visar sig att KSE är på turné med Kurtan och Damorkestern. De har precis spelat på fästningen i Marstrand och ska nu vidare mot Gräfsnäs slottsruin för nästa gig. Men kanske… Kevin, som är chef för KSE kliar sig på hakan och funderar… kanske vill ni åka med? Vi behöver lite folk som kan hjälpa till att bygga scen och sedan hålla kolla på avspärrningarna under gigget. Vill ni det?
Vill vi?!?
Det tar 2 sekunder att bestämma sig och ytterligare 10 minuter för att ringa hem från en telefonkiosk och få godkännande. Men sedan bär det faktiskt iväg. Vi ser inte till Kurtan eller någon av damerna, de ligger bak i bussen och sover. Men skit i det – vi är ute på facking turné!!!
Vi bygger scen, dricker kaffe, skämtar med coola, äldre killar om sprit och tjejer (som vi låtsas ha erfarenhet av) och sedan är det dags för soundcheck. Lasse och orkestern äntrar scenen, blåser i lurar, etta-tvåar i mickar och bestämmer en låt de ska testköra.
Plötsligt kommer en geting lite för nära Anki Rahlskog, mer känd som triangelspelande Gudrun i Damorkestern. Hon skriker till, skrämd – kanske getingrädd. Och då levererar Lasse Brandeby ett av de där små skämten, i det lilla, utan att det finns någon publik närvarande. Två små meningar som jag alltid kommer att förknippa med honom och alltid kommer att tänka på när någon pratar om Kurt Olsson eller Lasse Brandeby. Några i orkestern hör och jag hör, eftersom jag står precis nedanför scenen när det händer. Anki skriker till och Lasse säger:
– Äh, det är ingen fara, den är borta nu. Den stack.
tisdag 1 november 2011
Leo – den lånade labradoren
Har blivit med hund i sex veckor. Leo heter han, en gammal labradorgubbe på 12 år, guldgul i pälsen och världens snällaste och mysigaste jycke. Ett paket buffande kärlek på fyra tassar som inget hellre vill än att vi alla ska vara hemma så han kan få gå runt till de olika rummen och hälsa på oss – eller ännu hellre ha oss alla samlade på ett ställe, i köket eller i vardagsrummet, där han lugnt kan sänka ned huvudet på sin favoritkudde och sucka ljudligt som för att säga: ”Äntligen! Nu kan jag sova.”
Jag är inte uppvuxen med djur. Vi hade inga hemma (om man inte räknar min brors olika typer av gnagare som kom senare, när jag var på väg eller hade flyttat hemifrån) och jag har aldrig saknat det livet.
Tvärtom är det med älsklingen som har haft så många djur det bara går att ha hemma och som alltid tagit chansen att umgås med djur så fort det gått. För henne är en hund i hemmet något naturligt och självklart och genom hennes ögon har jag lärt mig att se på, exempelvis, en hund som något som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ha hemma. Permanent.
Nu har vi då en hund boende hemma hos oss i sex veckor. Och det finns vissa saker som man – om man inte tidigare umgåtts dygnet runt med en hund – inte vet att de gör. Jag vet inte hur det är med andra hundar, men Leo, han slickar sig. På alla möjliga ställen. Och han slickar sig ljudligt.
Det är inget skönt ljud.
Om ni tänker er att ni smaskar med jättemycket saliv i munnen så högt det går. Sen lägger ni till ett slickande ljud. Sen ett nafsande. Där, någonstans, har ni det jag kallar för ”Leos slafs”.
Och Leo sköter inte sitt slafsande när han är ensam, så där lite skönt privat. Lite egentid, lite privat, man slafsar lite… nej. Leo slafsar när, hur och var han vill. Till exempel här om natten. Här följer en transkribering av vad som hände.
Jag: (sover)
Leo: SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS!
Jag: (vaknar)
Leo: SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS!
Jag: (trött som fan) Men Leo...
Leo: (paus) SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS!
Jag: (trött och irriterad) Men, Leo, för faan…
Leo: (paus) (tystare) SLAFS. (paus) SLAFS. (paus) SLAFS. (paus)
Jag: (skitpsykad) LEO! SLUTA!
(paus)
Leo: (jättetyst) slafs.
Varpå jag faktiskt inte kunde hålla mig utan började skratta. Till slut måste jag antingen ha vant mig eller slafset ha upphört för jag somnade.
Jag kommer aldrig att gilla slafsandet. Men jag gillar slafsaren.
/Jonas
Jag är inte uppvuxen med djur. Vi hade inga hemma (om man inte räknar min brors olika typer av gnagare som kom senare, när jag var på väg eller hade flyttat hemifrån) och jag har aldrig saknat det livet.
Tvärtom är det med älsklingen som har haft så många djur det bara går att ha hemma och som alltid tagit chansen att umgås med djur så fort det gått. För henne är en hund i hemmet något naturligt och självklart och genom hennes ögon har jag lärt mig att se på, exempelvis, en hund som något som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ha hemma. Permanent.
Nu har vi då en hund boende hemma hos oss i sex veckor. Och det finns vissa saker som man – om man inte tidigare umgåtts dygnet runt med en hund – inte vet att de gör. Jag vet inte hur det är med andra hundar, men Leo, han slickar sig. På alla möjliga ställen. Och han slickar sig ljudligt.
Det är inget skönt ljud.
Om ni tänker er att ni smaskar med jättemycket saliv i munnen så högt det går. Sen lägger ni till ett slickande ljud. Sen ett nafsande. Där, någonstans, har ni det jag kallar för ”Leos slafs”.
Och Leo sköter inte sitt slafsande när han är ensam, så där lite skönt privat. Lite egentid, lite privat, man slafsar lite… nej. Leo slafsar när, hur och var han vill. Till exempel här om natten. Här följer en transkribering av vad som hände.
Jag: (sover)
Leo: SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS!
Jag: (vaknar)
Leo: SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS!
Jag: (trött som fan) Men Leo...
Leo: (paus) SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS!
Jag: (trött och irriterad) Men, Leo, för faan…
Leo: (paus) (tystare) SLAFS. (paus) SLAFS. (paus) SLAFS. (paus)
Jag: (skitpsykad) LEO! SLUTA!
(paus)
Leo: (jättetyst) slafs.
Varpå jag faktiskt inte kunde hålla mig utan började skratta. Till slut måste jag antingen ha vant mig eller slafset ha upphört för jag somnade.
Jag kommer aldrig att gilla slafsandet. Men jag gillar slafsaren.
/Jonas
torsdag 27 oktober 2011
onsdag 5 oktober 2011
Iphone - förlåt iPhone - vs resten av världen
Det är en telefon.
Först nu, ett år efter att jag blivit med iphone (och nej, jag tänker inte skriva sådär analt och riktigt med litet "i" och stort "P" – jag gjorde det i rubriken och det får räcka och ni som vill ha mer kan dra åt helvete) känner jag att jag till fullo behärskar denna apparat. Jag har nu mail, webb, kalender, nyheter, facebook, spotify, itunes, messenger, kamera, väckarklocka, GPS, reseplanerare, kompass(!), stämapparat(!!) och Ikea-katalogen samlat på ett enda litet och i fickformat utfört behändigt ställe.
Tanken på att gå tillbaka till en mobil som inte är en smartphone känns ungefär lika lockande som att leva i de civilisationer som släpade eller drog allt på medar när grannen hade uppfunnit hjulet. Eller att flåsa maten varm medan kompisen hade en sprakande brasa bredvid sig. Frågar någon om man vill det blir svaret något i stil med:
– Nej, jag tror inte det och frågar du en gång till så släpper det fullständigt i huvudet.
Men. Det är en telefon.
Dess lättillgänglighet och mångfacetterade användningsområden – som får glädjen att i vissa stunder närma sig kärlek – är både en välsignelse och en förbannelse. Hur lätt är det till exempel inte att på krogen, medan sällskapet är på toaletten eller köper nästa omgång, slingra upp Den Lille Fine ur fickan och, full av önskan att sprida gäck, gamman och – varför inte – munterhet, gå in på Facebook och skriva lite lustiga kommentarer. Gärna då balanserande på gränsen för vad som är okej. Gärna till och med ramla över det staketet. Gärna, om man ska vara helt ärlig, vara plump mot folk som man inte känner så värst väl för att deras namn är det som råkar ploppa upp först i uppdateringsraden.
Som sagt. Det är en telefon.
En telefonjävel som är som en helt madderfackinn universum. Ett helt kosmos där i bakfickan, endast en halv decimeter från stjärtöppningen och kanske just därför precis lagom mottaglig för det intellektuella bajs en människa (läs = jag) kan hinna häva ur sig under den tid det tar för en vän att resa sig och gå på muggen eller köpa mer alkohol.
Distansen mellan ”jag kanske borde skriva nåt kul när jag är full och sen skicka det” och ”nu skickar jag det” har krympt från 12 timmar förr till 12 sekunder idag. Känslan av uselhet och skam har sålunda på samma sätt dragits ut från 12 timmar förr till 12 dagar nu. Och så gnäller vi över bakfyllan och skyller på att vi har blivit äldre.
Hah!!!
Först nu, ett år efter att jag blivit med iphone (och nej, jag tänker inte skriva sådär analt och riktigt med litet "i" och stort "P" – jag gjorde det i rubriken och det får räcka och ni som vill ha mer kan dra åt helvete) känner jag att jag till fullo behärskar denna apparat. Jag har nu mail, webb, kalender, nyheter, facebook, spotify, itunes, messenger, kamera, väckarklocka, GPS, reseplanerare, kompass(!), stämapparat(!!) och Ikea-katalogen samlat på ett enda litet och i fickformat utfört behändigt ställe.
Tanken på att gå tillbaka till en mobil som inte är en smartphone känns ungefär lika lockande som att leva i de civilisationer som släpade eller drog allt på medar när grannen hade uppfunnit hjulet. Eller att flåsa maten varm medan kompisen hade en sprakande brasa bredvid sig. Frågar någon om man vill det blir svaret något i stil med:
– Nej, jag tror inte det och frågar du en gång till så släpper det fullständigt i huvudet.
Men. Det är en telefon.
Dess lättillgänglighet och mångfacetterade användningsområden – som får glädjen att i vissa stunder närma sig kärlek – är både en välsignelse och en förbannelse. Hur lätt är det till exempel inte att på krogen, medan sällskapet är på toaletten eller köper nästa omgång, slingra upp Den Lille Fine ur fickan och, full av önskan att sprida gäck, gamman och – varför inte – munterhet, gå in på Facebook och skriva lite lustiga kommentarer. Gärna då balanserande på gränsen för vad som är okej. Gärna till och med ramla över det staketet. Gärna, om man ska vara helt ärlig, vara plump mot folk som man inte känner så värst väl för att deras namn är det som råkar ploppa upp först i uppdateringsraden.
Som sagt. Det är en telefon.
En telefonjävel som är som en helt madderfackinn universum. Ett helt kosmos där i bakfickan, endast en halv decimeter från stjärtöppningen och kanske just därför precis lagom mottaglig för det intellektuella bajs en människa (läs = jag) kan hinna häva ur sig under den tid det tar för en vän att resa sig och gå på muggen eller köpa mer alkohol.
Distansen mellan ”jag kanske borde skriva nåt kul när jag är full och sen skicka det” och ”nu skickar jag det” har krympt från 12 timmar förr till 12 sekunder idag. Känslan av uselhet och skam har sålunda på samma sätt dragits ut från 12 timmar förr till 12 dagar nu. Och så gnäller vi över bakfyllan och skyller på att vi har blivit äldre.
Hah!!!
tisdag 4 oktober 2011
Hopplockade tankar från den senaste tiden
Tänk om måndag hade kommit en dag tidigare och istället legat där söndag nu ligger. Då hade man ju inte lipat. Måndagar är för människan vad slussen är för båten.
Borås innan klockan 7.30. Och då började jag ändå bara dagen 03.45 imorse med en frisk tur i Slottskogen på enhjuling, följt av en underbar frukost bestående av nypressade plommon, kruskakli i ändtarmen samt levertran för att dryga ut. Tog en blixtyoga vid Bollebygdsmotet och tryckte upp en lastbilschaffis mot mitträcket med mina bländande kundalini. Gränslade mitt vätgasdrivna batyskop och se: knappt två minuter senare stod jag orgastiskt uttömd i garaget på HB. Aah.
Oops. Fick, på ett informationsmöte för nyanställda, veta att jag tydligen är "Reinfeldts förlängda arm".
Kollar på böcker gör man i bokaffärer eller på bibliotek. På bokmässor minglar man, kändisspottar och blir full. Frågor på det?
Men, kropp, vakna inte efter bara fem timmars sömn på en söndagmorgon när man faktisk får sova ut!
Tydligen har swingerspartyn inte alls något med musik eller gungor att göra.
Snabb kalkylering: behöver jag eller behöver jag INTE skapa ett imperium och styra ett kungarike i ett av de mest avancerade strategispelen på Facebook, dvs spela Kingdoms of Camelot nu?
Krakow - stad i Polen eller pistollljud i serietidningen Spindelmannen?
Det här med att gå in på facebook och skriva "roliga" kommentarer till folk man inte känner jätteväl efter några glas vin - är det en så väldans bra idé, egentligen?
"Få Nobelprisen direkt i din mobil"...men, vänta nu, GP...det, va, nää... Det går väl inte?! Va?! Besked om vilka som fått Nobelpris, det kan man väl få, men inte Nobelprisen, va...? Du, GP?! Hallå? Va?!
Sen så undrar jag varför man klumpar ihop hjärt- och lungräddning. Högst oansvarigt då det väl ändå skiljer något mellan insatser bland dessa organ. Nä, här är det dags att någon sätter ned foten och stämmer i bäcken. Jag menar - vad får vi härnäst? Öron, näsa, benbrott? Tand- och gynvård? Tacka vet jag militärsjukvården förr. Då behövde man bara sprit och en såg.
Borås innan klockan 7.30. Och då började jag ändå bara dagen 03.45 imorse med en frisk tur i Slottskogen på enhjuling, följt av en underbar frukost bestående av nypressade plommon, kruskakli i ändtarmen samt levertran för att dryga ut. Tog en blixtyoga vid Bollebygdsmotet och tryckte upp en lastbilschaffis mot mitträcket med mina bländande kundalini. Gränslade mitt vätgasdrivna batyskop och se: knappt två minuter senare stod jag orgastiskt uttömd i garaget på HB. Aah.
Oops. Fick, på ett informationsmöte för nyanställda, veta att jag tydligen är "Reinfeldts förlängda arm".
Kollar på böcker gör man i bokaffärer eller på bibliotek. På bokmässor minglar man, kändisspottar och blir full. Frågor på det?
Men, kropp, vakna inte efter bara fem timmars sömn på en söndagmorgon när man faktisk får sova ut!
Tydligen har swingerspartyn inte alls något med musik eller gungor att göra.
Snabb kalkylering: behöver jag eller behöver jag INTE skapa ett imperium och styra ett kungarike i ett av de mest avancerade strategispelen på Facebook, dvs spela Kingdoms of Camelot nu?
Krakow - stad i Polen eller pistollljud i serietidningen Spindelmannen?
Det här med att gå in på facebook och skriva "roliga" kommentarer till folk man inte känner jätteväl efter några glas vin - är det en så väldans bra idé, egentligen?
"Få Nobelprisen direkt i din mobil"...men, vänta nu, GP...det, va, nää... Det går väl inte?! Va?! Besked om vilka som fått Nobelpris, det kan man väl få, men inte Nobelprisen, va...? Du, GP?! Hallå? Va?!
Sen så undrar jag varför man klumpar ihop hjärt- och lungräddning. Högst oansvarigt då det väl ändå skiljer något mellan insatser bland dessa organ. Nä, här är det dags att någon sätter ned foten och stämmer i bäcken. Jag menar - vad får vi härnäst? Öron, näsa, benbrott? Tand- och gynvård? Tacka vet jag militärsjukvården förr. Då behövde man bara sprit och en såg.
torsdag 21 april 2011
Snart vill jag inte vara med längre...
Jag har en blogg.
Jag borde skriva om politik.
Om sånt som är viktigt. Allmängiltigt. Som berör folk på det där stora sättet.
Om sånt som faktiskt påverkar folk i vardagen. Protestera och komma med syrliga kommentarer om hur dåliga vissa politiker är, till exempel. Eller försöka påverka makthavare genom att ställa dem till svars för allt de gör.
För världen ser ut som fan på många ställen och är orättvis, kall och grym mot sina invånare. VI är, faktiskt, som art, helt slut i huvudet ibland. Såväl i stor som i liten skala - globalt eller kommunalt, eller bara människor emellan.
Ett mantra som jag följer och dessutom ser bevis på dagligen är "ingenting slår verkligheten". Med det menar jag att ingenting, inget du kan tänka ut, hitta på eller fantisera fram slår den astronomiska dumhet, utstuderade grymhet eller lismande småaktighet som d a g l i g e n står att finna i allehanda sammanhang.
Sätt på tv:n, öppna tidningen eller gå ut på nätet och du har en sketch, roligare än något Monty Python någonsin skulle kunna drömma fram.
Så visst borde jag skriva om sånt. Det borde jag verkligen.
Men jag orkar inte.
Varför?
Jag är nämligen inte ett dugg bättre själv, har jag kommit på.
Jag har väldigt sällan lösningar på problemen. Jag vet inte hur man skulle ha gjort för att det skulle ha blivit bättre. Min grundfilosofi i livet går att sammanfatta på följande vis: "det löser sig". När det sen inte alltid gör det så sitter jag där och säger "men herregud, det fattar ni väl att om man gör så..."
Jag sitter ju med facit i hand. Jag är aldrig där INNAN och visar hur det bör gå till.
Emellertid: då vissa saker framkommit och för mig blivit kända, ämnar jag frångå min tidigare livsinsriktning och leverera en spådom med både allmänmänskligt och politiskt innehåll. Men först lite bakgrund:
Sala kommun tänker, som första kommun i Sverige, förbjuda tiggeri. Men man har, som tur är, skyndsamt lagt till en paragraf om att detta inte gäller påskkärringar. Påskkärringar kommer alltså fortfarande att få tigga i Sala. Vilket är bra. Visst, det låter återigen som om Monty Python varit framme, men vi ska inte dissa Sala kommun för den här fina gesten. Grattis till påskkärringarna.
Det är den andra biten - alltså själva förbudet - som gör mig lite bister i uppsynen.
För vad händer när man kriminaliserar tiggeri?
Jo, tiggarna blir brottslingar.
Och då...försvinner de?
Nej.
Skaffar de jobb?
Nja, det hade de nog gjort redan om det var så enkelt - hellre än att ligga på knä framför ett köpcentra 8 timmar i sträck med en mössa framför sig. Tyder inte direkt på lättja i min bok.
Man behöver ju inte heller vara spåman för att inse att det här kommer att starta en våg av liknande förbud i andra kommuner. Såpass kunning är man ju om den svenska folksjälen att så fort någon "vågar" vara "sanningssägare" och "sticka ut hakan" så följer den breda massan, pöbeln, fegisarna, de som bara lyder order...oj, hoppsan, jag gick visst lite för långt... Jag menar, så följer andra efter.
Vad man gör i Sala är att man sminkar över utslagen men botar inte sjukdomen.
VARFÖR finns det tiggare?
Fundera på det.
Beror det på att dessa tiggare utgör en del av de horder arbetslösa lycksökare som skor sig på den svenska välfärden utan att göra rätt för sig?
Eller kan det möjligen, kanske, eventuellt vara så att det beror det på att Sverige har blivit ett land där samhället inte längre tar hand om de svagaste och mest utsatta? Och att man, genom att förbjuda tiggeri, i realiteten bara sopar under mattan det man själv varit med om att skapa?
Detta kan ni också fundera på - om ni behöver det.
Men nu har det blivit dags att, som avslutning, leverera min spådom. Som ni har väntat!
Och här kommer den:
Att förbjuda tiggeri kommer inte att leda till att en enda människa får det bättre, vare sig i Sala eller i resten av världen.
Och den var gratis, från mig till er. Varsågod.
Jag borde skriva om politik.
Om sånt som är viktigt. Allmängiltigt. Som berör folk på det där stora sättet.
Om sånt som faktiskt påverkar folk i vardagen. Protestera och komma med syrliga kommentarer om hur dåliga vissa politiker är, till exempel. Eller försöka påverka makthavare genom att ställa dem till svars för allt de gör.
För världen ser ut som fan på många ställen och är orättvis, kall och grym mot sina invånare. VI är, faktiskt, som art, helt slut i huvudet ibland. Såväl i stor som i liten skala - globalt eller kommunalt, eller bara människor emellan.
Ett mantra som jag följer och dessutom ser bevis på dagligen är "ingenting slår verkligheten". Med det menar jag att ingenting, inget du kan tänka ut, hitta på eller fantisera fram slår den astronomiska dumhet, utstuderade grymhet eller lismande småaktighet som d a g l i g e n står att finna i allehanda sammanhang.
Sätt på tv:n, öppna tidningen eller gå ut på nätet och du har en sketch, roligare än något Monty Python någonsin skulle kunna drömma fram.
Så visst borde jag skriva om sånt. Det borde jag verkligen.
Men jag orkar inte.
Varför?
Jag är nämligen inte ett dugg bättre själv, har jag kommit på.
Jag har väldigt sällan lösningar på problemen. Jag vet inte hur man skulle ha gjort för att det skulle ha blivit bättre. Min grundfilosofi i livet går att sammanfatta på följande vis: "det löser sig". När det sen inte alltid gör det så sitter jag där och säger "men herregud, det fattar ni väl att om man gör så..."
Jag sitter ju med facit i hand. Jag är aldrig där INNAN och visar hur det bör gå till.
Emellertid: då vissa saker framkommit och för mig blivit kända, ämnar jag frångå min tidigare livsinsriktning och leverera en spådom med både allmänmänskligt och politiskt innehåll. Men först lite bakgrund:
Sala kommun tänker, som första kommun i Sverige, förbjuda tiggeri. Men man har, som tur är, skyndsamt lagt till en paragraf om att detta inte gäller påskkärringar. Påskkärringar kommer alltså fortfarande att få tigga i Sala. Vilket är bra. Visst, det låter återigen som om Monty Python varit framme, men vi ska inte dissa Sala kommun för den här fina gesten. Grattis till påskkärringarna.
Det är den andra biten - alltså själva förbudet - som gör mig lite bister i uppsynen.
För vad händer när man kriminaliserar tiggeri?
Jo, tiggarna blir brottslingar.
Och då...försvinner de?
Nej.
Skaffar de jobb?
Nja, det hade de nog gjort redan om det var så enkelt - hellre än att ligga på knä framför ett köpcentra 8 timmar i sträck med en mössa framför sig. Tyder inte direkt på lättja i min bok.
Man behöver ju inte heller vara spåman för att inse att det här kommer att starta en våg av liknande förbud i andra kommuner. Såpass kunning är man ju om den svenska folksjälen att så fort någon "vågar" vara "sanningssägare" och "sticka ut hakan" så följer den breda massan, pöbeln, fegisarna, de som bara lyder order...oj, hoppsan, jag gick visst lite för långt... Jag menar, så följer andra efter.
Vad man gör i Sala är att man sminkar över utslagen men botar inte sjukdomen.
VARFÖR finns det tiggare?
Fundera på det.
Beror det på att dessa tiggare utgör en del av de horder arbetslösa lycksökare som skor sig på den svenska välfärden utan att göra rätt för sig?
Eller kan det möjligen, kanske, eventuellt vara så att det beror det på att Sverige har blivit ett land där samhället inte längre tar hand om de svagaste och mest utsatta? Och att man, genom att förbjuda tiggeri, i realiteten bara sopar under mattan det man själv varit med om att skapa?
Detta kan ni också fundera på - om ni behöver det.
Men nu har det blivit dags att, som avslutning, leverera min spådom. Som ni har väntat!
Och här kommer den:
Att förbjuda tiggeri kommer inte att leda till att en enda människa får det bättre, vare sig i Sala eller i resten av världen.
Och den var gratis, från mig till er. Varsågod.
onsdag 30 mars 2011
En dikt för tidens mjuka
Det här med posei är himla viktigt.
Därför har jag valt att publicera en dikt som jag har valt att kalla just...
ORTSNAMN
Vem minns inte när det sved
När taglet tog som tåtar
Vem minns inte när det sved
Vem hörs inte när det blev
När örat svann i drivor
Vem hörs inte när det blev
Vem tallar i trots
När gran och kvist blir gröna
Vem tallar i trots
Vem handlar i pålar
När skogen står som storkbett
Vem handlar i pålar
Vem står med båda fötterna i kakburken
När fingrarna har tjocka dynor
Vem gör gener av sina spår
När folk är mest ute efter susen
Vem häller havre i håven
När vete är utan -nskap
JAG.
Minns när det sved.
Därför har jag valt att publicera en dikt som jag har valt att kalla just...
ORTSNAMN
Vem minns inte när det sved
När taglet tog som tåtar
Vem minns inte när det sved
Vem hörs inte när det blev
När örat svann i drivor
Vem hörs inte när det blev
Vem tallar i trots
När gran och kvist blir gröna
Vem tallar i trots
Vem handlar i pålar
När skogen står som storkbett
Vem handlar i pålar
Vem står med båda fötterna i kakburken
När fingrarna har tjocka dynor
Vem gör gener av sina spår
När folk är mest ute efter susen
Vem häller havre i håven
När vete är utan -nskap
JAG.
Minns när det sved.
torsdag 24 februari 2011
Den första löpen
Den första löpen som föll
När föll den?
Den första tanden som höll
När höll den?
Den första gossen som hävde
När hävde den?
Den sista gruvan är ännu ej stängd
När föll den?
Den första tanden som höll
När höll den?
Den första gossen som hävde
När hävde den?
Den sista gruvan är ännu ej stängd
Svedjebruk 18
Efter den succé och publikstorm som varit ett faktum sedan En ny grep publicerades, har jag beslutat att ge er en dikt till.
Den här heter Svedjebruk 18.
Vilda ångor av salt som lossnar ur din kroppshåla
Vilda ålar som gröper sig hemåt
Vilda lungor som gör björnar, björnar i flera våningar
Vilda apor som hämtar havre och som sen fullständigt vägrar att gå hem
Vilda skinkor som hänger bredvid många av samma sort
Vilda såser, nästan nakna, utan kostnad
Och sen finns det inget mer
Den här heter Svedjebruk 18.
Vilda ångor av salt som lossnar ur din kroppshåla
Vilda ålar som gröper sig hemåt
Vilda lungor som gör björnar, björnar i flera våningar
Vilda apor som hämtar havre och som sen fullständigt vägrar att gå hem
Vilda skinkor som hänger bredvid många av samma sort
Vilda såser, nästan nakna, utan kostnad
Och sen finns det inget mer
onsdag 23 februari 2011
En ny grep
Lille Platypus vaknade med ett ryck.
Hemma hade han somnat minst en gång för mycket och nu var det redan sent. Skulle han tvaga sig? Nej, det fick gå som det borde.
Med fingret stramt tävlade han ner till köket, där ångan sprack i en kaskad ur vattenkokaren. Ville han ha te? Jag.
Limpan var sval men gammal och mjölken dög. Hans ost böljade som en oas av möjligheter framför hans täcka läppar. Riset vallade, knäcken i tråget sam som jord ur en råk.
Nu var tid att skörda, andades han – tungt men gediget.
Inte utan möda fick han fram deg och kunde börja knåda. Det skulle smaka senare, men inte förrän hela allting var färdigt. Så lite kvar.
En, kanske två delar pastej, kvad han ystert – det var detsamma som ingen. Vem gick hit från början och verkligen? Så nära jul? Knaprandets visa lämnade hans bål.
Han var fadd, han var sedd, han var spak, han var ett hus i två delar av sand och kvarndamm.
Nu tog han tåget.
Hemma hade han somnat minst en gång för mycket och nu var det redan sent. Skulle han tvaga sig? Nej, det fick gå som det borde.
Med fingret stramt tävlade han ner till köket, där ångan sprack i en kaskad ur vattenkokaren. Ville han ha te? Jag.
Limpan var sval men gammal och mjölken dög. Hans ost böljade som en oas av möjligheter framför hans täcka läppar. Riset vallade, knäcken i tråget sam som jord ur en råk.
Nu var tid att skörda, andades han – tungt men gediget.
Inte utan möda fick han fram deg och kunde börja knåda. Det skulle smaka senare, men inte förrän hela allting var färdigt. Så lite kvar.
En, kanske två delar pastej, kvad han ystert – det var detsamma som ingen. Vem gick hit från början och verkligen? Så nära jul? Knaprandets visa lämnade hans bål.
Han var fadd, han var sedd, han var spak, han var ett hus i två delar av sand och kvarndamm.
Nu tog han tåget.
tisdag 28 september 2010
Snälla, gör så att jag blir hundra!
En reklam som har gått jääääävligt mycket öööverallt och som man är gaaaanska trött på är den där om att man ska bli hundra (dvs helt säker) på något om man ringer det där numret till den där nummerupplysningen.
Låt oss nu ponera att den här nummerupplysningen som utger sig för att ha svaren på allt du kan tänkas fråga verkligen har det också. VAD skulle vi då fråga? Vad är det vi vill bli hundra på? Vad är det för djupa, filosofiska spörsmål vi går och grunnar på? Vad är det vi bryr våra huvuden med i nattlampans sken?
Jo…
Ni vet den där gamla myten om att om alla kineser släppte sig samtidigt så skulle det bli jordbävning? Följande står att läsa på nummerupplysningens sida:
”Eftersom alla människor går runt å småfiser hela tiden och det inte blir jordbävning så skulle vi på (företagets namn – som jag inte får betalt för att visa upp i min blogg) kunna påstå att det inte blir någon skillnad om en miljard kineser fiser samtidigt heller. En jordbävning blir det när jordskorpans delar (flak) stöter ihop med varandra.”
Bra. Då var det uppklarat. Skönt. Det här går många och grunnar på, uppenbarligen, så det känns fint och bra att nummerupplysningsfirman tar sitt ansvar här.
Stefan Eriksson, moderat riksdagskandidat och kandidat till Linköpings kommunfullmäktige tycker också att det är viktigt att klargöra sin position i den här frågan. På sin blogg skriver han:
”Komikergänget Galenskaparna hade en sketch där någon frågade: "Om alla kineser släpper sig samtidigt, blir det jordbävning då?" Nu tror jag inte det är någon större risk för detta, men om vi betänker att en miljon svenskar skulle ställa bilen och ta cykeln, så skulle detta inte påverka miljöbalansen i världen ett dugg om samtidigt var hundrade kines eller indier skulle ställa cykeln och köpa sig en bil. Detta är ett viktigt perspektiv att ha med sig anser jag.
”Vi ska sträva efter att själva minska vår egen miljöpåverkan. Men för hela världen, som vi delar med 6 miljarder andra medmänniskor, är det än mer viktigt att vi med den kunskap vi har, kan exportera tjänster och produkter som hjälper andra länder att komma ikapp och som kan bidra till att minska deras miljöpåverkan.
”Miljöteknik, klimatarbete och ekonomisk utveckling hänger således ihop enligt mitt sätt att se det.”
I klimatarbetet, alltså att ta ansvar för miljön och effekterna av våra utsläpp, och i strävan efter att minska vår egen miljöpåverkan ingår alltså INTE att jobba för att så många som möjligt ska ställa bilen och ta cykeln, enligt denne Galenskapsälskande Linköpingsmoderat.
Jag kan tänka mig att han inte har riktigt klart för sig sambandet mellan orsak och verkan och han kanske skulle behöva bli lite mer upplyst. Ska tipsa honom om att ringa till den där nummerupplysningen och bli hundra.
Sen ska jag själv ringa dem och fråga hur fan vi ska bära oss åt med det där problemet vi har fått i Sverige. Det där problemet som handlar om att vi har misslyckats med att göra folk delaktiga i samhället och den demokratiska principen så till den milda grad att de i sin bitterhet tror att det enda de kan göra för att betyda någonting är att rösta på ett parti grundat ur BSS och nynaziströrelsen.
Att större delen av detta partis anhängare känner utanförskap och besvikelse för att de aldrig "fått vara med" eller känner att "samhället" skiter i dem, det är också ett problem.
Att de lägger sitt tänkande i händer och huvud på folk som d e f i n i t i v t inte är beredda att se alla medborgare i vårt land med lika ögon, det ser de inte, glömmer de bort eller blundar de för.
Att de tror att de ska få mer att säga till om ifall detta parti växer är tragiskt. Ett parti vars grundideologi bottnar i att folk har olika grundvärde och ska ha olika rättigheter beroende på varifrån de kommer, att vissa kulturer är "bättre" i vissa områden beroende på geografi - tror man att ett sådant parti kommer att ge Sverige guld och gröna skogar så är det fanimej inget mindre än stor jävla sorg!!!
Jag tänkte först att jag skulle tipsa alla som röstat på SD om att de kunde ringa det där numret och bli lite mer hundra på hur världen och verkligheten ser ut - men jag har ändrat mig.
Det är, förstår jag nu, jag och alla andra efterhandsförskräckta väljare, våra oförlösta politiker och, framför allt, vår svenska mediekår som behöver ställa oss på knä, lyfta luren och ringa kinespruttarnumret och hoppas att de ger ett bra svar på bönen som blir en fråga:
- Hur fan ska vi göra med Sverige nu?
Låt oss nu ponera att den här nummerupplysningen som utger sig för att ha svaren på allt du kan tänkas fråga verkligen har det också. VAD skulle vi då fråga? Vad är det vi vill bli hundra på? Vad är det för djupa, filosofiska spörsmål vi går och grunnar på? Vad är det vi bryr våra huvuden med i nattlampans sken?
Jo…
Ni vet den där gamla myten om att om alla kineser släppte sig samtidigt så skulle det bli jordbävning? Följande står att läsa på nummerupplysningens sida:
”Eftersom alla människor går runt å småfiser hela tiden och det inte blir jordbävning så skulle vi på (företagets namn – som jag inte får betalt för att visa upp i min blogg) kunna påstå att det inte blir någon skillnad om en miljard kineser fiser samtidigt heller. En jordbävning blir det när jordskorpans delar (flak) stöter ihop med varandra.”
Bra. Då var det uppklarat. Skönt. Det här går många och grunnar på, uppenbarligen, så det känns fint och bra att nummerupplysningsfirman tar sitt ansvar här.
Stefan Eriksson, moderat riksdagskandidat och kandidat till Linköpings kommunfullmäktige tycker också att det är viktigt att klargöra sin position i den här frågan. På sin blogg skriver han:
”Komikergänget Galenskaparna hade en sketch där någon frågade: "Om alla kineser släpper sig samtidigt, blir det jordbävning då?" Nu tror jag inte det är någon större risk för detta, men om vi betänker att en miljon svenskar skulle ställa bilen och ta cykeln, så skulle detta inte påverka miljöbalansen i världen ett dugg om samtidigt var hundrade kines eller indier skulle ställa cykeln och köpa sig en bil. Detta är ett viktigt perspektiv att ha med sig anser jag.
”Vi ska sträva efter att själva minska vår egen miljöpåverkan. Men för hela världen, som vi delar med 6 miljarder andra medmänniskor, är det än mer viktigt att vi med den kunskap vi har, kan exportera tjänster och produkter som hjälper andra länder att komma ikapp och som kan bidra till att minska deras miljöpåverkan.
”Miljöteknik, klimatarbete och ekonomisk utveckling hänger således ihop enligt mitt sätt att se det.”
I klimatarbetet, alltså att ta ansvar för miljön och effekterna av våra utsläpp, och i strävan efter att minska vår egen miljöpåverkan ingår alltså INTE att jobba för att så många som möjligt ska ställa bilen och ta cykeln, enligt denne Galenskapsälskande Linköpingsmoderat.
Jag kan tänka mig att han inte har riktigt klart för sig sambandet mellan orsak och verkan och han kanske skulle behöva bli lite mer upplyst. Ska tipsa honom om att ringa till den där nummerupplysningen och bli hundra.
Sen ska jag själv ringa dem och fråga hur fan vi ska bära oss åt med det där problemet vi har fått i Sverige. Det där problemet som handlar om att vi har misslyckats med att göra folk delaktiga i samhället och den demokratiska principen så till den milda grad att de i sin bitterhet tror att det enda de kan göra för att betyda någonting är att rösta på ett parti grundat ur BSS och nynaziströrelsen.
Att större delen av detta partis anhängare känner utanförskap och besvikelse för att de aldrig "fått vara med" eller känner att "samhället" skiter i dem, det är också ett problem.
Att de lägger sitt tänkande i händer och huvud på folk som d e f i n i t i v t inte är beredda att se alla medborgare i vårt land med lika ögon, det ser de inte, glömmer de bort eller blundar de för.
Att de tror att de ska få mer att säga till om ifall detta parti växer är tragiskt. Ett parti vars grundideologi bottnar i att folk har olika grundvärde och ska ha olika rättigheter beroende på varifrån de kommer, att vissa kulturer är "bättre" i vissa områden beroende på geografi - tror man att ett sådant parti kommer att ge Sverige guld och gröna skogar så är det fanimej inget mindre än stor jävla sorg!!!
Jag tänkte först att jag skulle tipsa alla som röstat på SD om att de kunde ringa det där numret och bli lite mer hundra på hur världen och verkligheten ser ut - men jag har ändrat mig.
Det är, förstår jag nu, jag och alla andra efterhandsförskräckta väljare, våra oförlösta politiker och, framför allt, vår svenska mediekår som behöver ställa oss på knä, lyfta luren och ringa kinespruttarnumret och hoppas att de ger ett bra svar på bönen som blir en fråga:
- Hur fan ska vi göra med Sverige nu?
onsdag 11 augusti 2010
”Du glömde din sten!”
Det är inte ofta man hör något man aldrig hört förut. Tyvärr. Men när det händer så händer det med besked. Eller nåt. Jaja, i vilket fall som helst, så här gick det till när jag idag fick höra något jag aldrig hört förut.
Jag släntrade över till Stadsteaterns servering för att handla lite medtagbar lunch i form av sallad (eftersom varje spår av sommarens grillmage måste utplånas till varje pris) och hamnade i en kort kö. När kunden som var före mig hade beställt klart fick han inte en flagga med nummer – som man kan få på vissa restauranger – utan en sten med siffran 80 på. Mhm, jaja. Ett inovativt grepp, lite kul så där. Killen tog sin plånbok, sina bestick och sitt glas med vatten och gick mot uteserveringen. Dock hade han i all hast glömt något på disken, så kassörskan ropade efter honom:
– Hallå, du glömde din sten!
Det tyckte jag lät så otroligt roligt att jag, som nu stod rakt framför kassörskan, skrattade henne rätt i ansiktet. Det kändes lite för osvenskt att bara skratta rakt ut på det där viset, så jag kände mig tvungen att snabbt självkommentera:
– Den meningen hör man ju inte så ofta!
Då skrattade hon också och svarade:
– Det beror på vilket umgänge man har, ska jag säga!
Jag småskrattade fram ett ”jahahaa”, beställde min mat, fick den och gick. Först då kom jag att tänka på hennes svar och fick plötsligt en massa bilder i skallen. Vad fan?!? Vilket umgänge har man där man får möjlighet att ropa meningen ”du glömde din sten”? Murare? Diamantsmugglare emellan? Om man är ett gäng testikelforskare? Kanske…
På vägen tillbaks till Konserthuset mötte jag för övrigt Peter Apelgren och stod i en kvart och pratade gamla Genesis med honom. När vi tog i hand gav han mig en komplimang för mina stora, sköna händer. Märkligt, men trevligt. Och något jag i och för sig hört förut, men väldigt sällan av vuxna män. Tack, Peter.
Jag släntrade över till Stadsteaterns servering för att handla lite medtagbar lunch i form av sallad (eftersom varje spår av sommarens grillmage måste utplånas till varje pris) och hamnade i en kort kö. När kunden som var före mig hade beställt klart fick han inte en flagga med nummer – som man kan få på vissa restauranger – utan en sten med siffran 80 på. Mhm, jaja. Ett inovativt grepp, lite kul så där. Killen tog sin plånbok, sina bestick och sitt glas med vatten och gick mot uteserveringen. Dock hade han i all hast glömt något på disken, så kassörskan ropade efter honom:
– Hallå, du glömde din sten!
Det tyckte jag lät så otroligt roligt att jag, som nu stod rakt framför kassörskan, skrattade henne rätt i ansiktet. Det kändes lite för osvenskt att bara skratta rakt ut på det där viset, så jag kände mig tvungen att snabbt självkommentera:
– Den meningen hör man ju inte så ofta!
Då skrattade hon också och svarade:
– Det beror på vilket umgänge man har, ska jag säga!
Jag småskrattade fram ett ”jahahaa”, beställde min mat, fick den och gick. Först då kom jag att tänka på hennes svar och fick plötsligt en massa bilder i skallen. Vad fan?!? Vilket umgänge har man där man får möjlighet att ropa meningen ”du glömde din sten”? Murare? Diamantsmugglare emellan? Om man är ett gäng testikelforskare? Kanske…
På vägen tillbaks till Konserthuset mötte jag för övrigt Peter Apelgren och stod i en kvart och pratade gamla Genesis med honom. När vi tog i hand gav han mig en komplimang för mina stora, sköna händer. Märkligt, men trevligt. Och något jag i och för sig hört förut, men väldigt sällan av vuxna män. Tack, Peter.
onsdag 14 juli 2010
Jag ger igen
För någon dag sedan spatserade jag på Kungsgatan i centrala Göteborg (ni som inte känner till den: det är en lång gata med en massa butiker) och blev antastad.
En fräck, ball, hipp liten ”dude” med solbrillor kommer gående mot mig och säger
- Tja, chefen, allt lugnt eller?
Jag tittar först oförstående på honom, sorterar hans utseende, försöker minnas. Vilket ställe har jag jobbat på där jag har haft anställda eller varit förman för någon? Sen inser jag att han givetvis menar detta som ett lite fräckt, inställsamt tillrop för att öppna upp mig och få mig att sänka garden. Jag noterar också plötsligt hans block. Han är försäljare.
Din lilla jävla sprätt, tänker jag och fortsätter gå, samtidigt som jag svarar ”Va?”. Killen faller in bredvid mig och fortsätter:
- Jo, jag sa ”tjena” och tänkte kolla med dig vad du har för el-abonnemang just nu?
- Varför undrar du det?
- Precis, det kan man ju fråga sig. Ha ha.
- Ja, det var det jag gjorde.
- Precis, ha ha, hur äre rå – har du nåt el-abonnemang eller?
Jag har inte slutat gå utan fortsätter, i jämnhöjd med domkyrkan med Den Lille Fräne bredvid mig. Jag har faktiskt ökat på stegen – men han är envis. Han småspringer faktiskt i sidled bredvid mig nu. Som en stressad krabba. Jag ler mot honom.
- Låt mig gissa: det spelar ingen som helst roll vilket abonnemang jag har för du har ett som är bättre, eller hur?
Den Lille fräne ler tillbaks, tror att jag gillar honom, känner kanske segervittring och blodsmak; han biter sig fast.
- Exakt precis så, faktiskt, du kan ju det här!
Han försöker lägga sig på en ny nivå, en kompisnivå, där vi båda vet att han säljer och jag köper något jag egentligen inte behöver, men är han bara tillräckligt charmig, fräck och ball så kommer jag att ge mig enkom på grund av detta.
- Vet du vad jag kan erbjuda dig, säger han och lägger all tyngd på Den Enda Mening som kommer att få mig att stanna och faktiskt lyssna: Vilket avtal du än har, alltså vilket som helst, så ligger det här priset alltid 15 procent under det lägsta bland konkurrenterna! Vad sägs om det? Inte så dumt, va?
Nu närmar vi oss Västra Hamngatan och övergångsstället. Jag gör ingen ansats till att stanna. Inte han heller och det gör mig mycket nöjd på ett kallt sätt.
- Det låter verkligen skitbra! utbrister jag, glatt överraskad. Hoppets låga tänds i hans ögon.
- Eller hur?! Du fattar ju själv, det innebär ju…
- Javisst, avbryter jag, det var det bästa el-erbjudande jag har hört faktiskt! Vet du vad, vi säger så här: du ger mig en broschyr som jag kan läsa igenom i lugn och ro och så återkommer jag när jag har läst igenom villkoren.
Leendet fladdrar plötsligt lite vilsnare. Ett lite hårdare drag kring ögonen på Fräne.
- Naa, fast, du vet, mannen, det här är då ett erbjudande som bara gäller om man tecknar det här och nu, av oss..!
- I gående tillstånd, i stress, mitt på gatan, utan möjlighet att i lugn och ro läsa igenom det, menar du?
(Kort paus, minskning på leendet)
- Aa, så kan man ju välja å se det…
- Nej, men då får det vara, du. Dessutom brukar jag inte köpa något av gatuförsäljare. Jag gör aldrig det, faktiskt. Hej på dej!
Och då stannar han av, utan ett ord, i höjd med SATS, på väg upp mot Södra Liden.
Hoppas du läser det här, snorvalp. Ha ha på dig själv. Jag vann. Gött så.
tisdag 13 juli 2010
Jag minns min barndoms monster och hur de brukade ta på mig
En grej som jag har funderat på ett tag...
I alla monsterfilmer är det ju alltid någon som varnar för faran, någon som har sett monstret, vampyren eller rymdvarelsen – men som inte blir tagen på allvar. De flesta idioter tror ju inte på den kloke varnaren utan skrattar och, ja, då går det ju som det går och alla dör – utom varnaren, som tack vare sin klarsynthet och klokhet överlever.
Jag har alltid tänkt att jag är som varnaren, att jag skulle vara den som ”fattade” och som klarade mig. Men tänk om det inte är så?
Tänk om man själv är idioten som säger ”det finns inga monster” och går fram till skåpet/grottan/skjulet och sen blir dödad?!? Hur benägen skulle du själv vara att tro på din 5-åring om han/hon kom in till dig mitt i natten och sa ”det står en dinosaurie i trädgården” eller ”det ligger ett troll under sängen”?
Det hela är naturligtvis dramaturgiskt uträknat; det ska vara just på detta vis. Hur kul skulle en film vara om man identifierade sig med den vanlige poliskonstapeln som blir slaktad fem minuter in i filmen? Så jag är, naturligtvis, varnaren. Fast – jag har ju aldrig varit varnaren när det verkligen gällt.
När något av mina barn har väckt mig på natten för att de är rädda för något som de tror finns under sängen, eller tror sig se eller höra någon i rummets bortersta hörn – då går pappsen dit som en riddare. En riddare i kallingar och med påsar under ögonen, i och för sig, men ändå.
Och gissa om jag hade stendött om varulven verkligen varit där!?! Och hur korkad hade jag inte känt mig då?!? Läge för jordens största "M'allååå?!?"!
I alla monsterfilmer är det ju alltid någon som varnar för faran, någon som har sett monstret, vampyren eller rymdvarelsen – men som inte blir tagen på allvar. De flesta idioter tror ju inte på den kloke varnaren utan skrattar och, ja, då går det ju som det går och alla dör – utom varnaren, som tack vare sin klarsynthet och klokhet överlever.
Jag har alltid tänkt att jag är som varnaren, att jag skulle vara den som ”fattade” och som klarade mig. Men tänk om det inte är så?
Tänk om man själv är idioten som säger ”det finns inga monster” och går fram till skåpet/grottan/skjulet och sen blir dödad?!? Hur benägen skulle du själv vara att tro på din 5-åring om han/hon kom in till dig mitt i natten och sa ”det står en dinosaurie i trädgården” eller ”det ligger ett troll under sängen”?
Det hela är naturligtvis dramaturgiskt uträknat; det ska vara just på detta vis. Hur kul skulle en film vara om man identifierade sig med den vanlige poliskonstapeln som blir slaktad fem minuter in i filmen? Så jag är, naturligtvis, varnaren. Fast – jag har ju aldrig varit varnaren när det verkligen gällt.
När något av mina barn har väckt mig på natten för att de är rädda för något som de tror finns under sängen, eller tror sig se eller höra någon i rummets bortersta hörn – då går pappsen dit som en riddare. En riddare i kallingar och med påsar under ögonen, i och för sig, men ändå.
Och gissa om jag hade stendött om varulven verkligen varit där!?! Och hur korkad hade jag inte känt mig då?!? Läge för jordens största "M'allååå?!?"!
Det här får naturligtvis inte gå oåtgärdat. Det går inte att dels vara den kloke hjälten och samtidigt gå halvnaken rätt in i monstrets lya. Följdaktligen finns det bara ett riktigt sätt att reagera på nästa gång barnen ropar mitt i natten:
- Nej, jag kommer inte, är du inte klok? Tycker du verkligen att det är logiskt att pappa ska slitas i stycken av rakknivsvassa klor och sågtandade käftar bara för att du inte kan sova? Antingen finns det inget monster och då är det ju ingen fara eller så gör det det och då är det kört i vilket fall som helst. Sov nu! Nattinatt!
Kort sagt: jag tror inte på monster - men jag är jävligt rädd för dem.
måndag 7 juni 2010
Litet lustigt det här med fakturor.
Ja, inte lustigt ”ha ha” utan lustigt som i ”intressant”. Närmare bestämt: hur olika appliceras icke reglerna mellan hög och låg, mellan stor och liten eller mellan, för att tala klarspråk, myndighet och person?
Jag utförde tidigare i vår ett jobb åt en stadsdelsnämnd i Göteborg, ett tämligen välbetalt jobb ska tilläggas. Detta jobb gjorde jag via min firma och betalningen skedde genom att jag fakturerade SDN. Efter en ekonomiskt ansträngd vår och en i ärlighetens namn jävligt tom kassa kände jag att det vore bra om dessa pengar kom in ganska snabbt. Sålunda satte jag som betalningsvillkor: 14 dagar från fakturans datum.
Detta är ingen ovanlig längd på betalningstid. Min revisor har den, många företag jag får fakturor från har den och jag själv brukar ha den och det brukar aldrig vara några problem. Jag VET naturligtvis att den vanligaste tiden är 30 dagar, tro inget annat. Men jag vet också att kommer det en faktura med 14 dagars betalningsvillkor så inte fan ringer jag och ber att få det ändrat till 30. Nej, jag betalar.
I alla fall, detta var vad som hände:
Efter 17 dagar (kom ihåg min ansträngda ekonomi!) ringde jag upp Fru X på ekonomiavdelningen på SDN. Hon lät meddela att det varit något strul med betalningen av fakturor den senaste tiden, men nu höll hon min faktura i handen och den skulle skickas iväg omgående så att jag hade mina pengar om två dagar! Underbart, tack så mycket, case closed.
Trodde jag.
Efter ytterligare tio dagar tittar jag in på mitt firmakonto. Eko-ko-ko-ko-ko-ko… Pengarna hade INTE kommit in. UPPRÖRD (jag hittar inget bättre, barntillåtet ord) skickar jag ett mail till SDN, bifogar fakturan och beskriver också förseningen samt att jag nu VÄLDIGT GÄRNA VILL HA MINA PENGAR, TACK. Jag redovisar här svaret:
”Det var mig du pratade med om fakturan. Kommunen har 30 dagar på sina fakturor och jag kan se att fakturan ligger med förfallodatum 4/6 2010, så du kommer att få dina pengar idag. Om du har några frågor kan du ringa mig.”
Ursäkta?
Förfallodatum 4/6?
Eh, nejnejnejnejnejnej. Fakturadatumet var den 3/5 och betalningsvillkoret 14 dagar, vilket ger oss förfallodatumet den 17/5. Och dessutom ringde jag ju den 20 maj och fick veta att den skulle betalas omgående, två bankdagar senare. Hur kan det komma sig att vi tolkar detta så olika så att SDN får det hela till ”förfallodatum 4/6”? Dessutom: hade det i så fall inte varit på sin plats att ringa eller maila mig och säga just detta, att kanske be mig skicka en ny faktura med 30 dagars betalningskrav? ”Kommunen har 30 dagar på sina fakturor”. Jaha? Men den här fakturan – från MIG till ER, för ett jobb som JAG har utfört åt ER – hade 14 dagar.
Låt oss sprida ljus över problematiken genom att tänka oss det motsatta förhållandet: jag får en faktura från min stadsdelsnämnd för barnomsorg, en faktura som då, givetvis, är ställd på 30 dagar. Är det okej om jag då säger till SDN att de får vänta, eftersom jag har som policy att alltid betala mina fakturor efter 60 dagar? Nej. Självklart inte. För det bestämmer inte jag. Jag har som konsument av tjänsten barnomsorg godtagit kraven på betalning (i det här fallet 30 dagar efter fakturadatum). Köper jag inte det så dras min barnomsorg in. Eller, för att använda en mer spridd vokabulär: jag är stenrökt.
Jag kan inte heller be bilverkstaden reparera min bil i maj månad och sedan säga till dem: ”Ni gjorde ett bra jobb. Förresten, jag tänker betala er i november.”
Det är inte första gången detta händer mig och SDN är inte ensamma om att ha den här attityden. Det ju så att man som medborgare alltid befinner sig i underläge gentemot en så stor organisation som en kommun, stadsdelsnämnd eller ett icke vinstdrivande företag med uppdrag från staten som till exempel Sveriges Radio. En bekant som jag berättade den här historien för (som för övrigt själv sitter på ett STORT företag och betalar fakturor – det datum som står på dem!) använde ordet ”maktmissbruk”.
Jag har heller aldrig (!) mötts av någon ursäkt från stenkolosserna när de inte betalat i tid. Aldrig. Och, fan, ju mer jag tänker på just DET, desto mer upprörd blir jag! Varför i HELVETE ska det vara okej för en stor organisation att bara ta sig rätten att bestämma över mig bara för att de betalar mig? Jag är INTE deras anställde – jag och mina tjänster köps in. Och ska betalas när JAG så önskar, god damn it!
Pust.
Ja, ja, ja, jag vet att detta är i-landsproblem, nu när vi har olja som sprutar ut i havet och ett land som bordar förnödenhetstransporter och skjuter ihjäl hjälparbetare. Spik i foten, för att använda ett gammalt känt citat. Men var ska sleven vara om inte i grytan? Vad nu det betyder…
Med hopp om snar bättring,
Jonas Slättung
Ja, inte lustigt ”ha ha” utan lustigt som i ”intressant”. Närmare bestämt: hur olika appliceras icke reglerna mellan hög och låg, mellan stor och liten eller mellan, för att tala klarspråk, myndighet och person?
Jag utförde tidigare i vår ett jobb åt en stadsdelsnämnd i Göteborg, ett tämligen välbetalt jobb ska tilläggas. Detta jobb gjorde jag via min firma och betalningen skedde genom att jag fakturerade SDN. Efter en ekonomiskt ansträngd vår och en i ärlighetens namn jävligt tom kassa kände jag att det vore bra om dessa pengar kom in ganska snabbt. Sålunda satte jag som betalningsvillkor: 14 dagar från fakturans datum.Detta är ingen ovanlig längd på betalningstid. Min revisor har den, många företag jag får fakturor från har den och jag själv brukar ha den och det brukar aldrig vara några problem. Jag VET naturligtvis att den vanligaste tiden är 30 dagar, tro inget annat. Men jag vet också att kommer det en faktura med 14 dagars betalningsvillkor så inte fan ringer jag och ber att få det ändrat till 30. Nej, jag betalar.
I alla fall, detta var vad som hände:
Efter 17 dagar (kom ihåg min ansträngda ekonomi!) ringde jag upp Fru X på ekonomiavdelningen på SDN. Hon lät meddela att det varit något strul med betalningen av fakturor den senaste tiden, men nu höll hon min faktura i handen och den skulle skickas iväg omgående så att jag hade mina pengar om två dagar! Underbart, tack så mycket, case closed.
Trodde jag.
Efter ytterligare tio dagar tittar jag in på mitt firmakonto. Eko-ko-ko-ko-ko-ko… Pengarna hade INTE kommit in. UPPRÖRD (jag hittar inget bättre, barntillåtet ord) skickar jag ett mail till SDN, bifogar fakturan och beskriver också förseningen samt att jag nu VÄLDIGT GÄRNA VILL HA MINA PENGAR, TACK. Jag redovisar här svaret:
”Det var mig du pratade med om fakturan. Kommunen har 30 dagar på sina fakturor och jag kan se att fakturan ligger med förfallodatum 4/6 2010, så du kommer att få dina pengar idag. Om du har några frågor kan du ringa mig.”
Ursäkta?
Förfallodatum 4/6?
Eh, nejnejnejnejnejnej. Fakturadatumet var den 3/5 och betalningsvillkoret 14 dagar, vilket ger oss förfallodatumet den 17/5. Och dessutom ringde jag ju den 20 maj och fick veta att den skulle betalas omgående, två bankdagar senare. Hur kan det komma sig att vi tolkar detta så olika så att SDN får det hela till ”förfallodatum 4/6”? Dessutom: hade det i så fall inte varit på sin plats att ringa eller maila mig och säga just detta, att kanske be mig skicka en ny faktura med 30 dagars betalningskrav? ”Kommunen har 30 dagar på sina fakturor”. Jaha? Men den här fakturan – från MIG till ER, för ett jobb som JAG har utfört åt ER – hade 14 dagar.
Låt oss sprida ljus över problematiken genom att tänka oss det motsatta förhållandet: jag får en faktura från min stadsdelsnämnd för barnomsorg, en faktura som då, givetvis, är ställd på 30 dagar. Är det okej om jag då säger till SDN att de får vänta, eftersom jag har som policy att alltid betala mina fakturor efter 60 dagar? Nej. Självklart inte. För det bestämmer inte jag. Jag har som konsument av tjänsten barnomsorg godtagit kraven på betalning (i det här fallet 30 dagar efter fakturadatum). Köper jag inte det så dras min barnomsorg in. Eller, för att använda en mer spridd vokabulär: jag är stenrökt.
Jag kan inte heller be bilverkstaden reparera min bil i maj månad och sedan säga till dem: ”Ni gjorde ett bra jobb. Förresten, jag tänker betala er i november.”
Det är inte första gången detta händer mig och SDN är inte ensamma om att ha den här attityden. Det ju så att man som medborgare alltid befinner sig i underläge gentemot en så stor organisation som en kommun, stadsdelsnämnd eller ett icke vinstdrivande företag med uppdrag från staten som till exempel Sveriges Radio. En bekant som jag berättade den här historien för (som för övrigt själv sitter på ett STORT företag och betalar fakturor – det datum som står på dem!) använde ordet ”maktmissbruk”.
Jag har heller aldrig (!) mötts av någon ursäkt från stenkolosserna när de inte betalat i tid. Aldrig. Och, fan, ju mer jag tänker på just DET, desto mer upprörd blir jag! Varför i HELVETE ska det vara okej för en stor organisation att bara ta sig rätten att bestämma över mig bara för att de betalar mig? Jag är INTE deras anställde – jag och mina tjänster köps in. Och ska betalas när JAG så önskar, god damn it!
Pust.
Ja, ja, ja, jag vet att detta är i-landsproblem, nu när vi har olja som sprutar ut i havet och ett land som bordar förnödenhetstransporter och skjuter ihjäl hjälparbetare. Spik i foten, för att använda ett gammalt känt citat. Men var ska sleven vara om inte i grytan? Vad nu det betyder…
Med hopp om snar bättring,
Jonas Slättung
torsdag 27 maj 2010
Computer god
Jag är inte religiös av mig i den bemärkelsen att jag tror på Gud (men uppenbarligen tillräckligt mycket för att stava det med stort ”g”, ser jag efter en andra genomläsning); går inte i kyrkan, läser inte bibeln eller någon annan helig skrift. Inte heller ber jag någonsin till Gud. Men det ska bli ändring på det nu.
Jag har nämligen en brinnande önskan, något jag vill att Gud ska rätta till eftersom det verkar gå långsamt för mänskligheten att ta det här viktiga steget på eget bevåg. Och dessutom är detta en önskan som ger lindring åt hela vår art – det är alltså ej blott för egen snöd vinnings skull jag kommer att kasta mig framstupa på bönemattan.
Vi lider alla av samma problem, rik som fattig, hög som låg: vi kan inte svara våra datorer.
Varje gång en dator segar, inte gör som man vill, ändrar typsnitt, flyttar markören eller ger felmeddelanden på något som man v e t ska fungera – då ska man också kunna kommunicera sitt glödgande hat till sagda maskin. OCH (och det här är det viktiga i sammanhanget) den ska ta illa upp när den får ens kommentar så att den också känner samma jääävla frustration som, ja, varför inte till exempel, JAG känner i stort sett dagligen.
Så det jag nu kommer att be Gud om är att han/hon/den/det uppfinner datorn som kan ta emot, förstå och bli kränkt över svar och kommentarer. Jag kommer att lägga all min ekumeniska energi på detta.
Så om ni undrar varför det kanske dröjer lite extra mellan inläggen här så är det därför.
Jag ber. All min lediga tid går åt till detta.
Stör mig inte, för nu börjar jag.
Jag har nämligen en brinnande önskan, något jag vill att Gud ska rätta till eftersom det verkar gå långsamt för mänskligheten att ta det här viktiga steget på eget bevåg. Och dessutom är detta en önskan som ger lindring åt hela vår art – det är alltså ej blott för egen snöd vinnings skull jag kommer att kasta mig framstupa på bönemattan.
Vi lider alla av samma problem, rik som fattig, hög som låg: vi kan inte svara våra datorer.
Varje gång en dator segar, inte gör som man vill, ändrar typsnitt, flyttar markören eller ger felmeddelanden på något som man v e t ska fungera – då ska man också kunna kommunicera sitt glödgande hat till sagda maskin. OCH (och det här är det viktiga i sammanhanget) den ska ta illa upp när den får ens kommentar så att den också känner samma jääävla frustration som, ja, varför inte till exempel, JAG känner i stort sett dagligen.
Så det jag nu kommer att be Gud om är att han/hon/den/det uppfinner datorn som kan ta emot, förstå och bli kränkt över svar och kommentarer. Jag kommer att lägga all min ekumeniska energi på detta.
Så om ni undrar varför det kanske dröjer lite extra mellan inläggen här så är det därför.
Jag ber. All min lediga tid går åt till detta.
Stör mig inte, för nu börjar jag.
torsdag 13 maj 2010
Eugen Plym-Forshell
Under min ungdoms tv-tittande studsade jag ofta till när eftertexterna till något program rullade. Där, bland alla Karlsson, Lindström och Lundmarkare fanns nämligen, allt som oftast, Eugen Plym-Forshell.
Eugen Plym-Forshell. Detta namn har etsat sig fast i mitt medvetande så att jag vid otaliga tillfällen genom livet kommit på mig själv med att tänka, säga eller skriva: ”Eugen Plym-Forshell”.
Den här texten kommer inte att handla om själva E.P.F. som person. Jag är inte intresserad av honom. Inte egentligen. Jag är mer intresserad av hur mitt eget psyke fungerar när jag efter trettio år uppenbarligen känner ett behov att skriva den här texten. Kanske gör jag detta som någon form av exorcism; vill jag bli Eugen Plym-Forshellfri?
Dock måste väl någon form av berättelse om mannen bakom namnet erbjudas. Men: inget som inte vem som helst kan ta reda på genom att göra som jag har gjort: googla.
Det viktigaste som då dyker upp är ett presentationshäfte av anställda på Kanal 1 från 1988. Hurra! Äntligen får jag se hur mannen bakom namnet ser ut! Men… jag blir något besviken. Eugen Plym-Forshell ser ju helt…vanlig ut. Han har till exempel ingen plym på sig. Självklart inte, men…ändå. Vilken makt ligger det inte i ett namn!!!
Här står också vad herr Plym-Forshell faktiskt jobbade med på SVT: han var producent på dokumentäravdelningen.
Skulle Eugen Plym-Forshell få syn på den här texten skulle han kanske bli orolig, eller rent av förbannad.
- Har jag fått en stalker på halsen? skulle han kanske tänka. Står den här människan utanför mitt hem och filmar mig och de mina?
Nej, Eugen, var lugn. Inget sådant. Jag är fullständigt normal. Det vill säga, om man inte räknar det faktum att jag skrivit den här texten – vilket ju i sig har något mentalt otillfredsställande över sig.
- Gör han sig lustig över mitt namn? kanske nästa uppretade tanke skulle bli i Eugens huvud. Igen blir svaret ”nej”. Absolut inte. Själv heter jag Jonas Slättung och har fått heta Slätpung, Fittpung, Slappung och en uppsjö andra påhittiga skojigheter – så jag skämtar ogärna om andras namn.
Som sagt: det här handlar om en barndomsfascination för ett namn som i vuxen ålder, i brist på vettigare – men tråkigare – saker att göra (som att städa, tvätta fönster eller diska), lett till den här texten.
Men, okej, Eugen Plym-Forshell är inte direkt ett standardnamn.
Vi har till att börja med Eugen. Ett gammalt prinsnamn, men ett inte särskilt vanligt förekommande sådant. Låter dessutom rätt likt ”fotogen”, vilket den lille Eugen säkert fått höra till leda på förmodligen fler än en skolgård. Kort sagt: heter man Eugen har man redan där fått kastmärket. ”Grattis, min son, du heter nu Eugen. Lev upp till det eller käka dynga resten av ditt liv.”
Sen kommer dubbelefternamnet Plym-Forshell. Det finns ett gäng som heter det, och Lars och Gunnar dyker upp på nätet som framstående släktmedlemmar.
Plym? Ja, här har jag återigen fått lita till google. August Plym startade 1893 Stockholms Båtbyggeri, som var ett av Sveriges första aktiebolag. Men han hette ju bara Plym.
Forshell då? Till att börja med: ska det uttalas ”Forsell” eller ”Fors-häll”? Vem vet? Vem ska jag fråga?
Ah, jag skiter i släktforskningen – jag är ju mest intresserad av Eugen Plym-Forshell som namn och inte personen och hans släkt.
Tillbaka till Kanal 1-häftet från -88.
Jag märker plötsligt en mycket intressant sak. Visst är det så att Eugens namn ligger lite utanför det vanliga, men… en titt i häftet visar att det inte direkt är ett tvärsnitt av befolkningens efternamn som ryms där. Vi har Villius, Fogelmarck och Nilars. Bruks, Lux och Blixt. Där finns adelsdamerna von Preen, von Schwerin, von Greyerz och Hamilton.
Många är också de som, likt Eugen P-F, hålls med dubbelnamn – och då heller inga Svensson-Lundströmare, direkt: Daniels-Hjelm, Heed-Schollaert, Jernberg-Gröhn, Kings-Arrheniu och Fürst-Rozkalns.
Sen har vi de som nästan förtjänar egna blogginlägg: Loveman (!), Öhlen, Ädel, Gemicke, Hemstad och Virke.
Och så givetvis, sist men inte minst, kändisarna Melander, Furuhagen, Swahn och Weise (plus några till).
Så, så mycket sticker ”Eugen Plym-Forshell” inte ut i den här samlingen.
Ytterligare en sak (visserligen ett sidospår, men ändå) som fångar mitt öga är att SVT i Stockholm vid den här tiden (1988 inte -68, kom ihåg det) hade åtta (8) anställda tecknare. Häftigt eller fullständigt galet? Jag vet inte.
Men tillbaks till saken.
Det mänskliga psyket är en fantastiskt skapelse. Hos vissa av oss trycker det ned vitala funktioner som andra av oss ser som livsnödvändiga. Hit räknas bland annat att städa, gå ut och gå, umgås med vänner och laga mat åt sina barn.
Istället skriver vi i stort sett meningslösa texter om namn på forntida producenter på SVT.
Hoppas att du, Eugen Plym-Forshell, inte tagit illa vid dig av denna text. Den har, som jag redan sagt, egentligen inget med dig att göra utan beskriver bara en fascination för ditt namn.
Har du problem med detta så är du välkommen att skriva något om mitt namn och lägga ut på nätet.
I all välmening,
Jonas Slättung
Eugen Plym-Forshell. Detta namn har etsat sig fast i mitt medvetande så att jag vid otaliga tillfällen genom livet kommit på mig själv med att tänka, säga eller skriva: ”Eugen Plym-Forshell”.
Den här texten kommer inte att handla om själva E.P.F. som person. Jag är inte intresserad av honom. Inte egentligen. Jag är mer intresserad av hur mitt eget psyke fungerar när jag efter trettio år uppenbarligen känner ett behov att skriva den här texten. Kanske gör jag detta som någon form av exorcism; vill jag bli Eugen Plym-Forshellfri?
Dock måste väl någon form av berättelse om mannen bakom namnet erbjudas. Men: inget som inte vem som helst kan ta reda på genom att göra som jag har gjort: googla.
Det viktigaste som då dyker upp är ett presentationshäfte av anställda på Kanal 1 från 1988. Hurra! Äntligen får jag se hur mannen bakom namnet ser ut! Men… jag blir något besviken. Eugen Plym-Forshell ser ju helt…vanlig ut. Han har till exempel ingen plym på sig. Självklart inte, men…ändå. Vilken makt ligger det inte i ett namn!!!
Här står också vad herr Plym-Forshell faktiskt jobbade med på SVT: han var producent på dokumentäravdelningen.
Skulle Eugen Plym-Forshell få syn på den här texten skulle han kanske bli orolig, eller rent av förbannad.- Har jag fått en stalker på halsen? skulle han kanske tänka. Står den här människan utanför mitt hem och filmar mig och de mina?
Nej, Eugen, var lugn. Inget sådant. Jag är fullständigt normal. Det vill säga, om man inte räknar det faktum att jag skrivit den här texten – vilket ju i sig har något mentalt otillfredsställande över sig.
- Gör han sig lustig över mitt namn? kanske nästa uppretade tanke skulle bli i Eugens huvud. Igen blir svaret ”nej”. Absolut inte. Själv heter jag Jonas Slättung och har fått heta Slätpung, Fittpung, Slappung och en uppsjö andra påhittiga skojigheter – så jag skämtar ogärna om andras namn.
Som sagt: det här handlar om en barndomsfascination för ett namn som i vuxen ålder, i brist på vettigare – men tråkigare – saker att göra (som att städa, tvätta fönster eller diska), lett till den här texten.
Men, okej, Eugen Plym-Forshell är inte direkt ett standardnamn.
Vi har till att börja med Eugen. Ett gammalt prinsnamn, men ett inte särskilt vanligt förekommande sådant. Låter dessutom rätt likt ”fotogen”, vilket den lille Eugen säkert fått höra till leda på förmodligen fler än en skolgård. Kort sagt: heter man Eugen har man redan där fått kastmärket. ”Grattis, min son, du heter nu Eugen. Lev upp till det eller käka dynga resten av ditt liv.”
Sen kommer dubbelefternamnet Plym-Forshell. Det finns ett gäng som heter det, och Lars och Gunnar dyker upp på nätet som framstående släktmedlemmar.
Plym? Ja, här har jag återigen fått lita till google. August Plym startade 1893 Stockholms Båtbyggeri, som var ett av Sveriges första aktiebolag. Men han hette ju bara Plym.
Forshell då? Till att börja med: ska det uttalas ”Forsell” eller ”Fors-häll”? Vem vet? Vem ska jag fråga?
Ah, jag skiter i släktforskningen – jag är ju mest intresserad av Eugen Plym-Forshell som namn och inte personen och hans släkt.
Tillbaka till Kanal 1-häftet från -88.
Jag märker plötsligt en mycket intressant sak. Visst är det så att Eugens namn ligger lite utanför det vanliga, men… en titt i häftet visar att det inte direkt är ett tvärsnitt av befolkningens efternamn som ryms där. Vi har Villius, Fogelmarck och Nilars. Bruks, Lux och Blixt. Där finns adelsdamerna von Preen, von Schwerin, von Greyerz och Hamilton.
Många är också de som, likt Eugen P-F, hålls med dubbelnamn – och då heller inga Svensson-Lundströmare, direkt: Daniels-Hjelm, Heed-Schollaert, Jernberg-Gröhn, Kings-Arrheniu och Fürst-Rozkalns.
Sen har vi de som nästan förtjänar egna blogginlägg: Loveman (!), Öhlen, Ädel, Gemicke, Hemstad och Virke.
Och så givetvis, sist men inte minst, kändisarna Melander, Furuhagen, Swahn och Weise (plus några till).
Så, så mycket sticker ”Eugen Plym-Forshell” inte ut i den här samlingen.
Ytterligare en sak (visserligen ett sidospår, men ändå) som fångar mitt öga är att SVT i Stockholm vid den här tiden (1988 inte -68, kom ihåg det) hade åtta (8) anställda tecknare. Häftigt eller fullständigt galet? Jag vet inte.
Men tillbaks till saken.
Det mänskliga psyket är en fantastiskt skapelse. Hos vissa av oss trycker det ned vitala funktioner som andra av oss ser som livsnödvändiga. Hit räknas bland annat att städa, gå ut och gå, umgås med vänner och laga mat åt sina barn.
Istället skriver vi i stort sett meningslösa texter om namn på forntida producenter på SVT.
Hoppas att du, Eugen Plym-Forshell, inte tagit illa vid dig av denna text. Den har, som jag redan sagt, egentligen inget med dig att göra utan beskriver bara en fascination för ditt namn.
Har du problem med detta så är du välkommen att skriva något om mitt namn och lägga ut på nätet.
I all välmening,
Jonas Slättung
tisdag 20 april 2010
Jo, jag tänkte på en sak:
Eftersom jag under en längre tid (fram tills alldeles nyligen, faktiskt) varit vikarierande reporter på SVT har jag fråntagits rätten att ha en ÅSIKT.
Eller, nja, det är inte h e l t sant. Man f å r ha en ÅSIKT även som anställd på SVT - man ska bara vara lite försiktig med hur och var man uttrycker den. Till exempel så ses det med inte helt igenom blåklockeblida ögon på om man går med i olika facebook-grupper av typen "Stoppa biltullarna i Göteborg", "'Jahadå' till SD i riksdagen" eller "Jag gillar knark mer än mina föräldrar".
Jag är, måste jag väl skjuta in här, inte medlem i NÅGON av dessa grupper och är, åtminstone i det sista fallet, väldigt osäker på om de överhuvudtaget finns.
Det här med att man ska vara försiktig med att visa upp sin ÅSIKT har naturligtvis att göra med SVT:s roll som objektiv och samhällskritisk kommentator. Det går ju inte att täcka, låt oss säga, ett nära förestående val på ett någorlunda opartiskt sätt om man har medarbetare som har en ÅSIKT eftersom det då finns risk att just denna ÅSIKT lyser igenom i det arbete som medarbetaren utför.
Så nu har jag inte haft en endaste ÅSIKT på några månader. När någon frågat mig om något har jag svarat:
- Det har jag ingen åsikt om. Jag kan inte ha det, jag jobbar ju för SVT.
Det här, har jag upptäckt, är en väldigt skön hållning att inta. På alla möjliga plan.
Häromveckan frågade till exempel en av kottarna vad vi skulle äta till middag. Jag svarade att jag inte hade någon ÅSIKT om det, höll ståndaktigt fast vid den linjen och till sist blev barnen tvungna att gå ut och köpa pizza. Gott och mysigt för hela familjen!
I februari blev jag stoppad av polisen på E6 mellan Göteborg och Varberg, eftersom jag kört 143 på en 110-sträcka. Naturligtvis hade jag inte heller här någon ÅSIKT; inte om hastigheten, inte om väglaget och d e f i n i t i v t inte om mitt körkort. Den konversationen borde man ha spelat in.
För någon dag sedan, precis innan mitt engagemang hos public service-företaget upphörde (för den här gången) låg jag och Älsklingen inbegripna i en mycket trevlig kärleksakt. Allt gick som på räls ända tills hon frågade mig om det var skönt.
- Det, sa jag sakligt och infomativt, kan jag tyvärr inte uttala mig om, eftersom jag inte har någon ÅSIKT i frågan. Jag jobbar för SVT.
Eftersom jag under en längre tid (fram tills alldeles nyligen, faktiskt) varit vikarierande reporter på SVT har jag fråntagits rätten att ha en ÅSIKT.
Eller, nja, det är inte h e l t sant. Man f å r ha en ÅSIKT även som anställd på SVT - man ska bara vara lite försiktig med hur och var man uttrycker den. Till exempel så ses det med inte helt igenom blåklockeblida ögon på om man går med i olika facebook-grupper av typen "Stoppa biltullarna i Göteborg", "'Jahadå' till SD i riksdagen" eller "Jag gillar knark mer än mina föräldrar".
Jag är, måste jag väl skjuta in här, inte medlem i NÅGON av dessa grupper och är, åtminstone i det sista fallet, väldigt osäker på om de överhuvudtaget finns.
Det här med att man ska vara försiktig med att visa upp sin ÅSIKT har naturligtvis att göra med SVT:s roll som objektiv och samhällskritisk kommentator. Det går ju inte att täcka, låt oss säga, ett nära förestående val på ett någorlunda opartiskt sätt om man har medarbetare som har en ÅSIKT eftersom det då finns risk att just denna ÅSIKT lyser igenom i det arbete som medarbetaren utför.
Så nu har jag inte haft en endaste ÅSIKT på några månader. När någon frågat mig om något har jag svarat:
- Det har jag ingen åsikt om. Jag kan inte ha det, jag jobbar ju för SVT.
Det här, har jag upptäckt, är en väldigt skön hållning att inta. På alla möjliga plan.
Häromveckan frågade till exempel en av kottarna vad vi skulle äta till middag. Jag svarade att jag inte hade någon ÅSIKT om det, höll ståndaktigt fast vid den linjen och till sist blev barnen tvungna att gå ut och köpa pizza. Gott och mysigt för hela familjen!
I februari blev jag stoppad av polisen på E6 mellan Göteborg och Varberg, eftersom jag kört 143 på en 110-sträcka. Naturligtvis hade jag inte heller här någon ÅSIKT; inte om hastigheten, inte om väglaget och d e f i n i t i v t inte om mitt körkort. Den konversationen borde man ha spelat in.
För någon dag sedan, precis innan mitt engagemang hos public service-företaget upphörde (för den här gången) låg jag och Älsklingen inbegripna i en mycket trevlig kärleksakt. Allt gick som på räls ända tills hon frågade mig om det var skönt.
- Det, sa jag sakligt och infomativt, kan jag tyvärr inte uttala mig om, eftersom jag inte har någon ÅSIKT i frågan. Jag jobbar för SVT.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)