En ny grep

Lille Platypus vaknade med ett ryck.
Hemma hade han somnat minst en gång för mycket och nu var det redan sent. Skulle han tvaga sig? Nej, det fick gå som det borde.
Med fingret stramt tävlade han ner till köket, där ångan sprack i en kaskad ur vattenkokaren. Ville han ha te? Jag.
Limpan var sval men gammal och mjölken dög. Hans ost böljade som en oas av möjligheter framför hans täcka läppar. Riset vallade, knäcken i tråget sam som jord ur en råk.
Nu var tid att skörda, andades han – tungt men gediget.
Inte utan möda fick han fram deg och kunde börja knåda. Det skulle smaka senare, men inte förrän hela allting var färdigt. Så lite kvar.
En, kanske två delar pastej, kvad han ystert – det var detsamma som ingen. Vem gick hit från början och verkligen? Så nära jul? Knaprandets visa lämnade hans bål.
Han var fadd, han var sedd, han var spak, han var ett hus i två delar av sand och kvarndamm.
Nu tog han tåget.