Jo, jag tänkte på en sak:
Eftersom jag under en längre tid (fram tills alldeles nyligen, faktiskt) varit vikarierande reporter på SVT har jag fråntagits rätten att ha en ÅSIKT.
Eller, nja, det är inte h e l t sant. Man f å r ha en ÅSIKT även som anställd på SVT - man ska bara vara lite försiktig med hur och var man uttrycker den. Till exempel så ses det med inte helt igenom blåklockeblida ögon på om man går med i olika facebook-grupper av typen "Stoppa biltullarna i Göteborg", "'Jahadå' till SD i riksdagen" eller "Jag gillar knark mer än mina föräldrar".
Jag är, måste jag väl skjuta in här, inte medlem i NÅGON av dessa grupper och är, åtminstone i det sista fallet, väldigt osäker på om de överhuvudtaget finns.
Det här med att man ska vara försiktig med att visa upp sin ÅSIKT har naturligtvis att göra med SVT:s roll som objektiv och samhällskritisk kommentator. Det går ju inte att täcka, låt oss säga, ett nära förestående val på ett någorlunda opartiskt sätt om man har medarbetare som har en ÅSIKT eftersom det då finns risk att just denna ÅSIKT lyser igenom i det arbete som medarbetaren utför.
Så nu har jag inte haft en endaste ÅSIKT på några månader. När någon frågat mig om något har jag svarat:
- Det har jag ingen åsikt om. Jag kan inte ha det, jag jobbar ju för SVT.
Det här, har jag upptäckt, är en väldigt skön hållning att inta. På alla möjliga plan.
Häromveckan frågade till exempel en av kottarna vad vi skulle äta till middag. Jag svarade att jag inte hade någon ÅSIKT om det, höll ståndaktigt fast vid den linjen och till sist blev barnen tvungna att gå ut och köpa pizza. Gott och mysigt för hela familjen!
I februari blev jag stoppad av polisen på E6 mellan Göteborg och Varberg, eftersom jag kört 143 på en 110-sträcka. Naturligtvis hade jag inte heller här någon ÅSIKT; inte om hastigheten, inte om väglaget och d e f i n i t i v t inte om mitt körkort. Den konversationen borde man ha spelat in.
För någon dag sedan, precis innan mitt engagemang hos public service-företaget upphörde (för den här gången) låg jag och Älsklingen inbegripna i en mycket trevlig kärleksakt. Allt gick som på räls ända tills hon frågade mig om det var skönt.
- Det, sa jag sakligt och infomativt, kan jag tyvärr inte uttala mig om, eftersom jag inte har någon ÅSIKT i frågan. Jag jobbar för SVT.
fredag 9 april 2010
Det osar sex och kättja
Har precis varit och gjort ett inslag om Den Svenska Synden för Västnytt. En ny utställning på detta tema öppnar portarna i morgon på Nostalgicum, vet ni var det ligger? Nej, det gör ni inte, men det ligger i Gamlestan i Göteborg. Skit samma, jag länkar till inslaget så kan ni se det nu:
Erkänn att hormonerna börjar leva lopppan! Va? Hörni? Va? Eller hur? Va? Erkänn då! Era liderliga bestar!!!
Erkänn att hormonerna börjar leva lopppan! Va? Hörni? Va? Eller hur? Va? Erkänn då! Era liderliga bestar!!!
måndag 1 mars 2010
Solen lyser lika över fattiga och rika - men jag tycker mig ändå ha noterat vissa skillnader
Idag har jag börjat mitt nya liv som rik.
Jag tänkte att det är ju inget kul att vara fattig, det verkar roligare att ha mycket pengar för då kan man köpa saker och så där. Så jag tänkte, ah, va fan, jag börjar leva som en rik, så får det där med pengarna lösa sig efter vägen.
Mathållningen är viktig.
Inget signalerar ”jag är tät som en organsmugglande alban” bättre än vad du äter.
Så idag gick jag ut stenhårt. På menyn stod honungsgödd blåvalsunge a’la maison, serverad på en bädd av vitryska adoptivbarn.
Till detta drack jag en Chardonnay från -72, lite brysk i eftersmaken men i övrigt spelbar.
Min husslav Rondo bar mig sen runt lägenheten i sin egendesignade enmansbärstol och efter detta fick jag vila mina trötta fötter på hans krumpiskade rygg.
Kort sagt: en bra start på mitt nya liv som rik.
Jag tänkte att det är ju inget kul att vara fattig, det verkar roligare att ha mycket pengar för då kan man köpa saker och så där. Så jag tänkte, ah, va fan, jag börjar leva som en rik, så får det där med pengarna lösa sig efter vägen.
Mathållningen är viktig.
Inget signalerar ”jag är tät som en organsmugglande alban” bättre än vad du äter.
Så idag gick jag ut stenhårt. På menyn stod honungsgödd blåvalsunge a’la maison, serverad på en bädd av vitryska adoptivbarn.
Till detta drack jag en Chardonnay från -72, lite brysk i eftersmaken men i övrigt spelbar.
Min husslav Rondo bar mig sen runt lägenheten i sin egendesignade enmansbärstol och efter detta fick jag vila mina trötta fötter på hans krumpiskade rygg.
Kort sagt: en bra start på mitt nya liv som rik.
tisdag 2 februari 2010
Skriet från vildmannen
Att du inte skäms!
Sitter du här och läser blogg på arbetstid?!
Vad ska chefen säga?
Själv sitter jag hemma med sjuka barn och kokar te, brer mackor och, ja, skriver blogg. Livet runt de 40 innehåller betydligt mer VAB än VIP och har dessutom en irriterande ovana att alltid påminna en om detta.
Men!
Idag har jag skrivit en ny låt! Det var ett tag sen. Det har liksom vatt lite vakuum i skallen sen vi släppte Sockiplastskivan. Skrev en hel del under tiden vi höll på med den (alltså, även icke-barnlåtar), men sen var det som att luften bara gick ur.
Men nu verkar gnistan ha återkommit. Peppar, peppar ta i trä.
Ja, så att sitta här och blogga, det har jag då rakt inte tid med!
Sitter du här och läser blogg på arbetstid?!
Vad ska chefen säga?
Själv sitter jag hemma med sjuka barn och kokar te, brer mackor och, ja, skriver blogg. Livet runt de 40 innehåller betydligt mer VAB än VIP och har dessutom en irriterande ovana att alltid påminna en om detta.
Men!
Idag har jag skrivit en ny låt! Det var ett tag sen. Det har liksom vatt lite vakuum i skallen sen vi släppte Sockiplastskivan. Skrev en hel del under tiden vi höll på med den (alltså, även icke-barnlåtar), men sen var det som att luften bara gick ur.
Men nu verkar gnistan ha återkommit. Peppar, peppar ta i trä.
Ja, så att sitta här och blogga, det har jag då rakt inte tid med!
lördag 9 januari 2010
Jonas Slättung häver ur sig
- Nu är det snart sommar!
Det brukar "min" närbutiksägare säga så fort vi kommit över nyårspuckeln. Jag hatar honom.
Folk som, antingen på skoj eller i ren desperation, häver ur sig såna saker, fraser som "nu går vi mot ljusare tider", "våren är inte långt borta" eller "nu blir dagarna längre och längre" - de förstör för mig!
Låt mig njuta ifred av vintern! Den kalla, mörka, outvädrade, instängda vintern! Ni vet, den som ALLTID kommer till vårt land - vad vi än gör.
Jag ska berätta en hemlighet för er: Jag gillar när det mörknar. Jag gillar hösten och vintern. Jag gillar när det regnar och ännu mer när det snöar. Visst, jag gnäller över det, som alla andra, men i hemlighet gnuggar jag mina blåsfrusna knogar i återhållen extas.
Det är i vintertider som karraktären prövas! Hur svårt är det att vara glad och lycklig på våren? Eller sommaren? Ärligt talat? Det är ju fan bara att gå ut så flinar man!
Försök skratta dig igenom november i Göteborg - när du har gjort DET kan du självgott dunka dig i ryggen och springa runt på stan med Destiny's Child-trycket "I'm a survivor" på din t-shirt!
Och kom nu inte med "ja det är klart man gillar vintern julen är ju så fin"-ramsan! Julen varar några dagar och är, i ärlighetens namn, rätt fjollig. Det jag pratar om är monstertrucksvintern, den när hormonerna och D-vitaminet lämmeltågar ur sin kropp. Orchvintern, när din prestationsförmåga ligger och lipar i botten på ett nyss tömt glas med ljummen glögg. Blåshålsvintern som ger dig ungefär lika mycket tillfredställelse som ett samlag med Pomperipossa i mitten av en pimpelvak med hungriga valrossar fastbitna i röven.
Så ge fan i alla muntra tillrop! Säg efter mig:
Visst, det är vinter - men hur bra är du själv då?
Det brukar "min" närbutiksägare säga så fort vi kommit över nyårspuckeln. Jag hatar honom.
Folk som, antingen på skoj eller i ren desperation, häver ur sig såna saker, fraser som "nu går vi mot ljusare tider", "våren är inte långt borta" eller "nu blir dagarna längre och längre" - de förstör för mig!
Låt mig njuta ifred av vintern! Den kalla, mörka, outvädrade, instängda vintern! Ni vet, den som ALLTID kommer till vårt land - vad vi än gör.
Jag ska berätta en hemlighet för er: Jag gillar när det mörknar. Jag gillar hösten och vintern. Jag gillar när det regnar och ännu mer när det snöar. Visst, jag gnäller över det, som alla andra, men i hemlighet gnuggar jag mina blåsfrusna knogar i återhållen extas.
Det är i vintertider som karraktären prövas! Hur svårt är det att vara glad och lycklig på våren? Eller sommaren? Ärligt talat? Det är ju fan bara att gå ut så flinar man!
Försök skratta dig igenom november i Göteborg - när du har gjort DET kan du självgott dunka dig i ryggen och springa runt på stan med Destiny's Child-trycket "I'm a survivor" på din t-shirt!
Och kom nu inte med "ja det är klart man gillar vintern julen är ju så fin"-ramsan! Julen varar några dagar och är, i ärlighetens namn, rätt fjollig. Det jag pratar om är monstertrucksvintern, den när hormonerna och D-vitaminet lämmeltågar ur sin kropp. Orchvintern, när din prestationsförmåga ligger och lipar i botten på ett nyss tömt glas med ljummen glögg. Blåshålsvintern som ger dig ungefär lika mycket tillfredställelse som ett samlag med Pomperipossa i mitten av en pimpelvak med hungriga valrossar fastbitna i röven.
Så ge fan i alla muntra tillrop! Säg efter mig:
Visst, det är vinter - men hur bra är du själv då?
söndag 22 november 2009
Samlag, medikamenter och populärmusik
En rockbiografi måste drypa av sex, droger och rock’n’roll.
Tydligen.
Det är i alla fall så 90 % av dem saluförs via texten på baksidan eller i annonser.
Upprinnelsen till dagens text är mitt inköp av Slash och Anthony Bozzas bok med det inte alltför hemliga namnet Slash. Den handlar nämligen om Slash, före detta gitarrist i Guns N’Roses, och hans vilda liv och leverne. Det trodde ni inte, va?
Har man, som jag, läst The Dirt, White Line Fever och en radda andra rockbiografier så vet man ungefär vad man har att vänta sig. Och man får precis det:
Slash är liten, Slash blir större, Slash är bråkig i skolan, Slash knullar tjejer, Slash håller på med droger, Slash är kriminell, Slash börjar spela gitarr, Slash knullar mer tjejer, Slash tar mer droger, Slash bildar ”det stora bandet”, Slash blir känd, Slash knullar jättemånga tjejer och tar jättemycket droger, Slash dör nästan, Slash lugnar ner sig och Slash mår bra i livet just nu. Snipp, snapp, snut – så var sagan slut.
Det här är tantsnusk – för män och kvinnor i vuxen ålder som vill läsa om sånt de aldrig riktigt fått leva ut själva. Gubbsnusk, kanske. Fan, jag om någon tillhör väl målgruppen.
Och ändå, ändå, lik förbannat, (eller kanske just därför) kan jag inte sluta läsa bokjäveln. För det är ju så spännande! Vad sa Axl egentligen när de spelade in Paradise City? Hur gjorde Duff när de var tvungna att tvinga till sig sitt första gage? Man kan inte sluta läsa förrän man fått svar på dessa och många andra frågor.
Slash verkar vara en trevlig person – rockvild och lössläppt, javisst – men vettigare och med mer känsla för hyfs än större delen av Mötley Crüe, lugnare och snällare än Lemmy och mer genuin och okonstlad än de flesta andra musiker på samma nivå.
Men trots alla festliga, galna och vilda historier vi får ta del av så hittar jag inte riktigt fram till den riktige Slash. För, som han själv – eller, i vart fall, hans spökskrivare – skriver i boken: ”Jag (…) lyckades inte sätta ord på mina känslor på ett konstruktivt sätt, men gitarren gav mig en emotionell klarsynthet.”
Så här har vi alltså ett gäng galna episoder i mer eller mindre kronologisk ordning som vi har läst förut på mer än ett ställe – låt vara med andra namn på huvudpersonerna.
Dessutom är boken dåligt översatt, med saknade ord och direkt översatta uttryck (”make it” ska inte ska översättas med ”göra det” i musikkarriärsammanhang!).
Så därför tycker jag att man kan skita i att läsa den här boken.
Istället kan man, om man vill förstå Slash, lyssna på låtarna med Guns N’Roses, Slash’s Snakepit och Velvet Revolver. Där framträder en mer äkta bild personen, en person som är synonym med varenda ton han spelar.
Höj eller stäng av!
Tydligen.
Det är i alla fall så 90 % av dem saluförs via texten på baksidan eller i annonser.
Upprinnelsen till dagens text är mitt inköp av Slash och Anthony Bozzas bok med det inte alltför hemliga namnet Slash. Den handlar nämligen om Slash, före detta gitarrist i Guns N’Roses, och hans vilda liv och leverne. Det trodde ni inte, va?
Har man, som jag, läst The Dirt, White Line Fever och en radda andra rockbiografier så vet man ungefär vad man har att vänta sig. Och man får precis det:
Slash är liten, Slash blir större, Slash är bråkig i skolan, Slash knullar tjejer, Slash håller på med droger, Slash är kriminell, Slash börjar spela gitarr, Slash knullar mer tjejer, Slash tar mer droger, Slash bildar ”det stora bandet”, Slash blir känd, Slash knullar jättemånga tjejer och tar jättemycket droger, Slash dör nästan, Slash lugnar ner sig och Slash mår bra i livet just nu. Snipp, snapp, snut – så var sagan slut.
Det här är tantsnusk – för män och kvinnor i vuxen ålder som vill läsa om sånt de aldrig riktigt fått leva ut själva. Gubbsnusk, kanske. Fan, jag om någon tillhör väl målgruppen.
Och ändå, ändå, lik förbannat, (eller kanske just därför) kan jag inte sluta läsa bokjäveln. För det är ju så spännande! Vad sa Axl egentligen när de spelade in Paradise City? Hur gjorde Duff när de var tvungna att tvinga till sig sitt första gage? Man kan inte sluta läsa förrän man fått svar på dessa och många andra frågor.
Slash verkar vara en trevlig person – rockvild och lössläppt, javisst – men vettigare och med mer känsla för hyfs än större delen av Mötley Crüe, lugnare och snällare än Lemmy och mer genuin och okonstlad än de flesta andra musiker på samma nivå.
Men trots alla festliga, galna och vilda historier vi får ta del av så hittar jag inte riktigt fram till den riktige Slash. För, som han själv – eller, i vart fall, hans spökskrivare – skriver i boken: ”Jag (…) lyckades inte sätta ord på mina känslor på ett konstruktivt sätt, men gitarren gav mig en emotionell klarsynthet.”
Så här har vi alltså ett gäng galna episoder i mer eller mindre kronologisk ordning som vi har läst förut på mer än ett ställe – låt vara med andra namn på huvudpersonerna.
Dessutom är boken dåligt översatt, med saknade ord och direkt översatta uttryck (”make it” ska inte ska översättas med ”göra det” i musikkarriärsammanhang!).
Så därför tycker jag att man kan skita i att läsa den här boken.
Istället kan man, om man vill förstå Slash, lyssna på låtarna med Guns N’Roses, Slash’s Snakepit och Velvet Revolver. Där framträder en mer äkta bild personen, en person som är synonym med varenda ton han spelar.
Höj eller stäng av!
Etiketter:
biografi,
droger,
Guns N'Roses,
rock,
rockbiografi,
sex,
Slash
söndag 15 november 2009
Scroque
Om tvättstugor och Onda Datum
Ursäkta min frånvaro, mina damer och herrar.
Jag har helt enkelt inte haft tid att skriva här på ett tag. Orsaken är givetvis att jag lever ett rikt, dödspännande och intellektuellt stimulerande liv i övrigt, vilket gör att små petitesser – som till exempel att tillfredsställa er, läsarnas, aldrig sinande törst efter mer mustiga melodier ur min på gränsen till bibliskt rymliga fatabur – helt enkelt måste få ge vika.
Men – nog om er nu, låt oss prata mer om mig.
Idag är det söndag den 15 november 2009. Den kalendermedvetne förstår då genast att det, för två dagar sedan, var fredagen den 13:e.
Jag jobbade hemifrån och kunde sålunda ta hand om tvätten samtidigt. Direkt efter att jag skickat kottarna till skolan gick jag alltså ner för att se om det fanns någon ledig tid. På morgnarna och mitt på dagen brukar det vara rätt lätt att kunna klämma in sig. Något hål måste det ju finnas, tänkte jag och släntrade ner i källaren.
Döm om min förvåning.
Det fanns bara lediga tider! Inget lås på nån enda tid!?!
Jätteglad blev jag. Satte upp mitt lås på första tiden gjorde jag. Hämtade tvätten och satte igång gjorde jag också. Gick upp och satte mig framför datorn för att börja jobba gjorde jag sedan.
Sen gick klockan och de två första maskinerna blev klara och hängdes (av mig) till tork. I med två nya. På väg upp till lägenheten sneglade jag mot låstavlan för att se om någon ytterligare tvättgäst tillkommit. Nähä.
Jag ska nu ta en genväg i berättelsen för att snabbare komma till poängen.
När min tvättid var över satte jag även upp nästföljande pass, tvättade hela detta och satte upp nästa igen. Och igen. Och igen. Det slutade med att jag (som hade en JÄTTE TVÄTTHÖG) använde ALLA tvättiderna den dagen.
Jag hör nu ett kollektivt ”Och?” susa genom cyberrymden mot mig från läsarna.
Jo, så här:
Att en hel dag är helt fri från bokade tvättider – det HÄNDER liksom inte i mitt hus.
Detta var ett stort mysterium för mig. Ända tills jag kom ihåg datumet. Fredagen den 13:e.
Jag tror att den enda orsaken till att jag kunde tvätta helt ensam den dagen var att ingen annan vågade. Folk är mer skrockfulla än man tror. Man går inte ner och tvättar sin favorit tröja fredagen den 13:e, för då krymper den, blir rosafärgad eller nåt annat.
Vad jag upplevde var helt enkelt en trappuppgång i skräck. Det tysta skriet när rädslan för det okända sipprar ut genom folks porer som en ärtsoppegul Londondimma och lindar sig om själen som en svulten pytonorm, galet muterad till enorma proportioner och lagd under vansinniga vetenskapsmäns sjuka skalpeller för en frankensteinifiering som endast leder till smärta – en smärta som måste delas precis lika mellan offer och förövare för att ens vara uthärdlig.
Ja, eller så jobbade folk på dan och hade fredagsmys på kvällen, vad vet jag?
Okej ha det bra hej!
Ursäkta min frånvaro, mina damer och herrar.
Jag har helt enkelt inte haft tid att skriva här på ett tag. Orsaken är givetvis att jag lever ett rikt, dödspännande och intellektuellt stimulerande liv i övrigt, vilket gör att små petitesser – som till exempel att tillfredsställa er, läsarnas, aldrig sinande törst efter mer mustiga melodier ur min på gränsen till bibliskt rymliga fatabur – helt enkelt måste få ge vika.
Men – nog om er nu, låt oss prata mer om mig.
Idag är det söndag den 15 november 2009. Den kalendermedvetne förstår då genast att det, för två dagar sedan, var fredagen den 13:e.
Jag jobbade hemifrån och kunde sålunda ta hand om tvätten samtidigt. Direkt efter att jag skickat kottarna till skolan gick jag alltså ner för att se om det fanns någon ledig tid. På morgnarna och mitt på dagen brukar det vara rätt lätt att kunna klämma in sig. Något hål måste det ju finnas, tänkte jag och släntrade ner i källaren.
Döm om min förvåning.
Det fanns bara lediga tider! Inget lås på nån enda tid!?!
Jätteglad blev jag. Satte upp mitt lås på första tiden gjorde jag. Hämtade tvätten och satte igång gjorde jag också. Gick upp och satte mig framför datorn för att börja jobba gjorde jag sedan.
Sen gick klockan och de två första maskinerna blev klara och hängdes (av mig) till tork. I med två nya. På väg upp till lägenheten sneglade jag mot låstavlan för att se om någon ytterligare tvättgäst tillkommit. Nähä.
Jag ska nu ta en genväg i berättelsen för att snabbare komma till poängen.
När min tvättid var över satte jag även upp nästföljande pass, tvättade hela detta och satte upp nästa igen. Och igen. Och igen. Det slutade med att jag (som hade en JÄTTE TVÄTTHÖG) använde ALLA tvättiderna den dagen.
Jag hör nu ett kollektivt ”Och?” susa genom cyberrymden mot mig från läsarna.
Jo, så här:
Att en hel dag är helt fri från bokade tvättider – det HÄNDER liksom inte i mitt hus.
Detta var ett stort mysterium för mig. Ända tills jag kom ihåg datumet. Fredagen den 13:e.
Jag tror att den enda orsaken till att jag kunde tvätta helt ensam den dagen var att ingen annan vågade. Folk är mer skrockfulla än man tror. Man går inte ner och tvättar sin favorit tröja fredagen den 13:e, för då krymper den, blir rosafärgad eller nåt annat.
Vad jag upplevde var helt enkelt en trappuppgång i skräck. Det tysta skriet när rädslan för det okända sipprar ut genom folks porer som en ärtsoppegul Londondimma och lindar sig om själen som en svulten pytonorm, galet muterad till enorma proportioner och lagd under vansinniga vetenskapsmäns sjuka skalpeller för en frankensteinifiering som endast leder till smärta – en smärta som måste delas precis lika mellan offer och förövare för att ens vara uthärdlig.
Ja, eller så jobbade folk på dan och hade fredagsmys på kvällen, vad vet jag?
Okej ha det bra hej!
Etiketter:
13:e,
fredag,
fredagen den 13:e,
fredagen den trettonde,
ondska,
skrock,
skräck,
tvättstuga
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)