Computer god

Jag är inte religiös av mig i den bemärkelsen att jag tror på Gud (men uppenbarligen tillräckligt mycket för att stava det med stort ”g”, ser jag efter en andra genomläsning); går inte i kyrkan, läser inte bibeln eller någon annan helig skrift. Inte heller ber jag någonsin till Gud. Men det ska bli ändring på det nu.

Jag har nämligen en brinnande önskan, något jag vill att Gud ska rätta till eftersom det verkar gå långsamt för mänskligheten att ta det här viktiga steget på eget bevåg. Och dessutom är detta en önskan som ger lindring åt hela vår art – det är alltså ej blott för egen snöd vinnings skull jag kommer att kasta mig framstupa på bönemattan.

Vi lider alla av samma problem, rik som fattig, hög som låg: vi kan inte svara våra datorer.

Varje gång en dator segar, inte gör som man vill, ändrar typsnitt, flyttar markören eller ger felmeddelanden på något som man v e t ska fungera – då ska man också kunna kommunicera sitt glödgande hat till sagda maskin. OCH (och det här är det viktiga i sammanhanget) den ska ta illa upp när den får ens kommentar så att den också känner samma jääävla frustration som, ja, varför inte till exempel, JAG känner i stort sett dagligen.

Så det jag nu kommer att be Gud om är att han/hon/den/det uppfinner datorn som kan ta emot, förstå och bli kränkt över svar och kommentarer. Jag kommer att lägga all min ekumeniska energi på detta.
Så om ni undrar varför det kanske dröjer lite extra mellan inläggen här så är det därför.
Jag ber. All min lediga tid går åt till detta.

Stör mig inte, för nu börjar jag.

Eugen Plym-Forshell

Under min ungdoms tv-tittande studsade jag ofta till när eftertexterna till något program rullade. Där, bland alla Karlsson, Lindström och Lundmarkare fanns nämligen, allt som oftast, Eugen Plym-Forshell.
Eugen Plym-Forshell. Detta namn har etsat sig fast i mitt medvetande så att jag vid otaliga tillfällen genom livet kommit på mig själv med att tänka, säga eller skriva: ”Eugen Plym-Forshell”.

Den här texten kommer inte att handla om själva E.P.F. som person. Jag är inte intresserad av honom. Inte egentligen. Jag är mer intresserad av hur mitt eget psyke fungerar när jag efter trettio år uppenbarligen känner ett behov att skriva den här texten. Kanske gör jag detta som någon form av exorcism; vill jag bli Eugen Plym-Forshellfri?

Dock måste väl någon form av berättelse om mannen bakom namnet erbjudas. Men: inget som inte vem som helst kan ta reda på genom att göra som jag har gjort: googla.
Det viktigaste som då dyker upp är ett presentationshäfte av anställda på Kanal 1 från 1988. Hurra! Äntligen får jag se hur mannen bakom namnet ser ut! Men… jag blir något besviken. Eugen Plym-Forshell ser ju helt…vanlig ut. Han har till exempel ingen plym på sig. Självklart inte, men…ändå. Vilken makt ligger det inte i ett namn!!!
Här står också vad herr Plym-Forshell faktiskt jobbade med på SVT: han var producent på dokumentäravdelningen.

Skulle Eugen Plym-Forshell få syn på den här texten skulle han kanske bli orolig, eller rent av förbannad.
- Har jag fått en stalker på halsen? skulle han kanske tänka. Står den här människan utanför mitt hem och filmar mig och de mina?
Nej, Eugen, var lugn. Inget sådant. Jag är fullständigt normal. Det vill säga, om man inte räknar det faktum att jag skrivit den här texten – vilket ju i sig har något mentalt otillfredsställande över sig.
- Gör han sig lustig över mitt namn? kanske nästa uppretade tanke skulle bli i Eugens huvud. Igen blir svaret ”nej”. Absolut inte. Själv heter jag Jonas Slättung och har fått heta Slätpung, Fittpung, Slappung och en uppsjö andra påhittiga skojigheter – så jag skämtar ogärna om andras namn.
Som sagt: det här handlar om en barndomsfascination för ett namn som i vuxen ålder, i brist på vettigare – men tråkigare – saker att göra (som att städa, tvätta fönster eller diska), lett till den här texten.

Men, okej, Eugen Plym-Forshell är inte direkt ett standardnamn.
Vi har till att börja med Eugen. Ett gammalt prinsnamn, men ett inte särskilt vanligt förekommande sådant. Låter dessutom rätt likt ”fotogen”, vilket den lille Eugen säkert fått höra till leda på förmodligen fler än en skolgård. Kort sagt: heter man Eugen har man redan där fått kastmärket. ”Grattis, min son, du heter nu Eugen. Lev upp till det eller käka dynga resten av ditt liv.”
Sen kommer dubbelefternamnet Plym-Forshell. Det finns ett gäng som heter det, och Lars och Gunnar dyker upp på nätet som framstående släktmedlemmar.
Plym? Ja, här har jag återigen fått lita till google. August Plym startade 1893 Stockholms Båtbyggeri, som var ett av Sveriges första aktiebolag. Men han hette ju bara Plym.
Forshell då? Till att börja med: ska det uttalas ”Forsell” eller ”Fors-häll”? Vem vet? Vem ska jag fråga?
Ah, jag skiter i släktforskningen – jag är ju mest intresserad av Eugen Plym-Forshell som namn och inte personen och hans släkt.

Tillbaka till Kanal 1-häftet från -88.
Jag märker plötsligt en mycket intressant sak. Visst är det så att Eugens namn ligger lite utanför det vanliga, men… en titt i häftet visar att det inte direkt är ett tvärsnitt av befolkningens efternamn som ryms där. Vi har Villius, Fogelmarck och Nilars. Bruks, Lux och Blixt. Där finns adelsdamerna von Preen, von Schwerin, von Greyerz och Hamilton.
Många är också de som, likt Eugen P-F, hålls med dubbelnamn – och då heller inga Svensson-Lundströmare, direkt: Daniels-Hjelm, Heed-Schollaert, Jernberg-Gröhn, Kings-Arrheniu och Fürst-Rozkalns.
Sen har vi de som nästan förtjänar egna blogginlägg: Loveman (!), Öhlen, Ädel, Gemicke, Hemstad och Virke.
Och så givetvis, sist men inte minst, kändisarna Melander, Furuhagen, Swahn och Weise (plus några till).
Så, så mycket sticker ”Eugen Plym-Forshell” inte ut i den här samlingen.

Ytterligare en sak (visserligen ett sidospår, men ändå) som fångar mitt öga är att SVT i Stockholm vid den här tiden (1988 inte -68, kom ihåg det) hade åtta (8) anställda tecknare. Häftigt eller fullständigt galet? Jag vet inte.

Men tillbaks till saken.

Det mänskliga psyket är en fantastiskt skapelse. Hos vissa av oss trycker det ned vitala funktioner som andra av oss ser som livsnödvändiga. Hit räknas bland annat att städa, gå ut och gå, umgås med vänner och laga mat åt sina barn.
Istället skriver vi i stort sett meningslösa texter om namn på forntida producenter på SVT.

Hoppas att du, Eugen Plym-Forshell, inte tagit illa vid dig av denna text. Den har, som jag redan sagt, egentligen inget med dig att göra utan beskriver bara en fascination för ditt namn.
Har du problem med detta så är du välkommen att skriva något om mitt namn och lägga ut på nätet.

I all välmening,

Jonas Slättung

Jo, jag tänkte på en sak:

Eftersom jag under en längre tid (fram tills alldeles nyligen, faktiskt) varit vikarierande reporter på SVT har jag fråntagits rätten att ha en ÅSIKT.
Eller, nja, det är inte h e l t sant. Man f å r ha en ÅSIKT även som anställd på SVT - man ska bara vara lite försiktig med hur och var man uttrycker den. Till exempel så ses det med inte helt igenom blåklockeblida ögon på om man går med i olika facebook-grupper av typen "Stoppa biltullarna i Göteborg", "'Jahadå' till SD i riksdagen" eller "Jag gillar knark mer än mina föräldrar".
Jag är, måste jag väl skjuta in här, inte medlem i NÅGON av dessa grupper och är, åtminstone i det sista fallet, väldigt osäker på om de överhuvudtaget finns.

Det här med att man ska vara försiktig med att visa upp sin ÅSIKT har naturligtvis att göra med SVT:s roll som objektiv och samhällskritisk kommentator. Det går ju inte att täcka, låt oss säga, ett nära förestående val på ett någorlunda opartiskt sätt om man har medarbetare som har en ÅSIKT eftersom det då finns risk att just denna ÅSIKT lyser igenom i det arbete som medarbetaren utför.

Så nu har jag inte haft en endaste ÅSIKT på några månader. När någon frågat mig om något har jag svarat:
- Det har jag ingen åsikt om. Jag kan inte ha det, jag jobbar ju för SVT.
Det här, har jag upptäckt, är en väldigt skön hållning att inta. På alla möjliga plan.
Häromveckan frågade till exempel en av kottarna vad vi skulle äta till middag. Jag svarade att jag inte hade någon ÅSIKT om det, höll ståndaktigt fast vid den linjen och till sist blev barnen tvungna att gå ut och köpa pizza. Gott och mysigt för hela familjen!

I februari blev jag stoppad av polisen på E6 mellan Göteborg och Varberg, eftersom jag kört 143 på en 110-sträcka. Naturligtvis hade jag inte heller här någon ÅSIKT; inte om hastigheten, inte om väglaget och d e f i n i t i v t inte om mitt körkort. Den konversationen borde man ha spelat in.

För någon dag sedan, precis innan mitt engagemang hos public service-företaget upphörde (för den här gången) låg jag och Älsklingen inbegripna i en mycket trevlig kärleksakt. Allt gick som på räls ända tills hon frågade mig om det var skönt.
- Det, sa jag sakligt och infomativt, kan jag tyvärr inte uttala mig om, eftersom jag inte har någon ÅSIKT i frågan. Jag jobbar för SVT.

Det osar sex och kättja

Har precis varit och gjort ett inslag om Den Svenska Synden för Västnytt. En ny utställning på detta tema öppnar portarna i morgon på Nostalgicum, vet ni var det ligger? Nej, det gör ni inte, men det ligger i Gamlestan i Göteborg. Skit samma, jag länkar till inslaget så kan ni se det nu:



Erkänn att hormonerna börjar leva lopppan! Va? Hörni? Va? Eller hur? Va? Erkänn då! Era liderliga bestar!!!

Solen lyser lika över fattiga och rika - men jag tycker mig ändå ha noterat vissa skillnader

Idag har jag börjat mitt nya liv som rik.
Jag tänkte att det är ju inget kul att vara fattig, det verkar roligare att ha mycket pengar för då kan man köpa saker och så där. Så jag tänkte, ah, va fan, jag börjar leva som en rik, så får det där med pengarna lösa sig efter vägen.
Mathållningen är viktig.
Inget signalerar ”jag är tät som en organsmugglande alban” bättre än vad du äter.
Så idag gick jag ut stenhårt. På menyn stod honungsgödd blåvalsunge a’la maison, serverad på en bädd av vitryska adoptivbarn.
Till detta drack jag en Chardonnay från -72, lite brysk i eftersmaken men i övrigt spelbar.
Min husslav Rondo bar mig sen runt lägenheten i sin egendesignade enmansbärstol och efter detta fick jag vila mina trötta fötter på hans krumpiskade rygg.
Kort sagt: en bra start på mitt nya liv som rik.

Skriet från vildmannen

Att du inte skäms!
Sitter du här och läser blogg på arbetstid?!
Vad ska chefen säga?

Själv sitter jag hemma med sjuka barn och kokar te, brer mackor och, ja, skriver blogg. Livet runt de 40 innehåller betydligt mer VAB än VIP och har dessutom en irriterande ovana att alltid påminna en om detta.

Men!

Idag har jag skrivit en ny låt! Det var ett tag sen. Det har liksom vatt lite vakuum i skallen sen vi släppte Sockiplastskivan. Skrev en hel del under tiden vi höll på med den (alltså, även icke-barnlåtar), men sen var det som att luften bara gick ur.
Men nu verkar gnistan ha återkommit. Peppar, peppar ta i trä.

Ja, så att sitta här och blogga, det har jag då rakt inte tid med!

Jonas Slättung häver ur sig

- Nu är det snart sommar!
Det brukar "min" närbutiksägare säga så fort vi kommit över nyårspuckeln. Jag hatar honom.
Folk som, antingen på skoj eller i ren desperation, häver ur sig såna saker, fraser som "nu går vi mot ljusare tider", "våren är inte långt borta" eller "nu blir dagarna längre och längre" - de förstör för mig!
Låt mig njuta ifred av vintern! Den kalla, mörka, outvädrade, instängda vintern! Ni vet, den som ALLTID kommer till vårt land - vad vi än gör.
Jag ska berätta en hemlighet för er: Jag gillar när det mörknar. Jag gillar hösten och vintern. Jag gillar när det regnar och ännu mer när det snöar. Visst, jag gnäller över det, som alla andra, men i hemlighet gnuggar jag mina blåsfrusna knogar i återhållen extas.
Det är i vintertider som karraktären prövas! Hur svårt är det att vara glad och lycklig på våren? Eller sommaren? Ärligt talat? Det är ju fan bara att gå ut så flinar man!
Försök skratta dig igenom november i Göteborg - när du har gjort DET kan du självgott dunka dig i ryggen och springa runt på stan med Destiny's Child-trycket "I'm a survivor" på din t-shirt!
Och kom nu inte med "ja det är klart man gillar vintern julen är ju så fin"-ramsan! Julen varar några dagar och är, i ärlighetens namn, rätt fjollig. Det jag pratar om är monstertrucksvintern, den när hormonerna och D-vitaminet lämmeltågar ur sin kropp. Orchvintern, när din prestationsförmåga ligger och lipar i botten på ett nyss tömt glas med ljummen glögg. Blåshålsvintern som ger dig ungefär lika mycket tillfredställelse som ett samlag med Pomperipossa i mitten av en pimpelvak med hungriga valrossar fastbitna i röven.
Så ge fan i alla muntra tillrop! Säg efter mig:
Visst, det är vinter - men hur bra är du själv då?