Den första löpen som föll
När föll den?
Den första tanden som höll
När höll den?
Den första gossen som hävde
När hävde den?
Den sista gruvan är ännu ej stängd
torsdag 24 februari 2011
Svedjebruk 18
Efter den succé och publikstorm som varit ett faktum sedan En ny grep publicerades, har jag beslutat att ge er en dikt till.
Den här heter Svedjebruk 18.
Vilda ångor av salt som lossnar ur din kroppshåla
Vilda ålar som gröper sig hemåt
Vilda lungor som gör björnar, björnar i flera våningar
Vilda apor som hämtar havre och som sen fullständigt vägrar att gå hem
Vilda skinkor som hänger bredvid många av samma sort
Vilda såser, nästan nakna, utan kostnad
Och sen finns det inget mer
Den här heter Svedjebruk 18.
Vilda ångor av salt som lossnar ur din kroppshåla
Vilda ålar som gröper sig hemåt
Vilda lungor som gör björnar, björnar i flera våningar
Vilda apor som hämtar havre och som sen fullständigt vägrar att gå hem
Vilda skinkor som hänger bredvid många av samma sort
Vilda såser, nästan nakna, utan kostnad
Och sen finns det inget mer
onsdag 23 februari 2011
En ny grep
Lille Platypus vaknade med ett ryck.
Hemma hade han somnat minst en gång för mycket och nu var det redan sent. Skulle han tvaga sig? Nej, det fick gå som det borde.
Med fingret stramt tävlade han ner till köket, där ångan sprack i en kaskad ur vattenkokaren. Ville han ha te? Jag.
Limpan var sval men gammal och mjölken dög. Hans ost böljade som en oas av möjligheter framför hans täcka läppar. Riset vallade, knäcken i tråget sam som jord ur en råk.
Nu var tid att skörda, andades han – tungt men gediget.
Inte utan möda fick han fram deg och kunde börja knåda. Det skulle smaka senare, men inte förrän hela allting var färdigt. Så lite kvar.
En, kanske två delar pastej, kvad han ystert – det var detsamma som ingen. Vem gick hit från början och verkligen? Så nära jul? Knaprandets visa lämnade hans bål.
Han var fadd, han var sedd, han var spak, han var ett hus i två delar av sand och kvarndamm.
Nu tog han tåget.
Hemma hade han somnat minst en gång för mycket och nu var det redan sent. Skulle han tvaga sig? Nej, det fick gå som det borde.
Med fingret stramt tävlade han ner till köket, där ångan sprack i en kaskad ur vattenkokaren. Ville han ha te? Jag.
Limpan var sval men gammal och mjölken dög. Hans ost böljade som en oas av möjligheter framför hans täcka läppar. Riset vallade, knäcken i tråget sam som jord ur en råk.
Nu var tid att skörda, andades han – tungt men gediget.
Inte utan möda fick han fram deg och kunde börja knåda. Det skulle smaka senare, men inte förrän hela allting var färdigt. Så lite kvar.
En, kanske två delar pastej, kvad han ystert – det var detsamma som ingen. Vem gick hit från början och verkligen? Så nära jul? Knaprandets visa lämnade hans bål.
Han var fadd, han var sedd, han var spak, han var ett hus i två delar av sand och kvarndamm.
Nu tog han tåget.
tisdag 28 september 2010
Snälla, gör så att jag blir hundra!
En reklam som har gått jääääävligt mycket öööverallt och som man är gaaaanska trött på är den där om att man ska bli hundra (dvs helt säker) på något om man ringer det där numret till den där nummerupplysningen.
Låt oss nu ponera att den här nummerupplysningen som utger sig för att ha svaren på allt du kan tänkas fråga verkligen har det också. VAD skulle vi då fråga? Vad är det vi vill bli hundra på? Vad är det för djupa, filosofiska spörsmål vi går och grunnar på? Vad är det vi bryr våra huvuden med i nattlampans sken?
Jo…
Ni vet den där gamla myten om att om alla kineser släppte sig samtidigt så skulle det bli jordbävning? Följande står att läsa på nummerupplysningens sida:
”Eftersom alla människor går runt å småfiser hela tiden och det inte blir jordbävning så skulle vi på (företagets namn – som jag inte får betalt för att visa upp i min blogg) kunna påstå att det inte blir någon skillnad om en miljard kineser fiser samtidigt heller. En jordbävning blir det när jordskorpans delar (flak) stöter ihop med varandra.”
Bra. Då var det uppklarat. Skönt. Det här går många och grunnar på, uppenbarligen, så det känns fint och bra att nummerupplysningsfirman tar sitt ansvar här.
Stefan Eriksson, moderat riksdagskandidat och kandidat till Linköpings kommunfullmäktige tycker också att det är viktigt att klargöra sin position i den här frågan. På sin blogg skriver han:
”Komikergänget Galenskaparna hade en sketch där någon frågade: "Om alla kineser släpper sig samtidigt, blir det jordbävning då?" Nu tror jag inte det är någon större risk för detta, men om vi betänker att en miljon svenskar skulle ställa bilen och ta cykeln, så skulle detta inte påverka miljöbalansen i världen ett dugg om samtidigt var hundrade kines eller indier skulle ställa cykeln och köpa sig en bil. Detta är ett viktigt perspektiv att ha med sig anser jag.
”Vi ska sträva efter att själva minska vår egen miljöpåverkan. Men för hela världen, som vi delar med 6 miljarder andra medmänniskor, är det än mer viktigt att vi med den kunskap vi har, kan exportera tjänster och produkter som hjälper andra länder att komma ikapp och som kan bidra till att minska deras miljöpåverkan.
”Miljöteknik, klimatarbete och ekonomisk utveckling hänger således ihop enligt mitt sätt att se det.”
I klimatarbetet, alltså att ta ansvar för miljön och effekterna av våra utsläpp, och i strävan efter att minska vår egen miljöpåverkan ingår alltså INTE att jobba för att så många som möjligt ska ställa bilen och ta cykeln, enligt denne Galenskapsälskande Linköpingsmoderat.
Jag kan tänka mig att han inte har riktigt klart för sig sambandet mellan orsak och verkan och han kanske skulle behöva bli lite mer upplyst. Ska tipsa honom om att ringa till den där nummerupplysningen och bli hundra.
Sen ska jag själv ringa dem och fråga hur fan vi ska bära oss åt med det där problemet vi har fått i Sverige. Det där problemet som handlar om att vi har misslyckats med att göra folk delaktiga i samhället och den demokratiska principen så till den milda grad att de i sin bitterhet tror att det enda de kan göra för att betyda någonting är att rösta på ett parti grundat ur BSS och nynaziströrelsen.
Att större delen av detta partis anhängare känner utanförskap och besvikelse för att de aldrig "fått vara med" eller känner att "samhället" skiter i dem, det är också ett problem.
Att de lägger sitt tänkande i händer och huvud på folk som d e f i n i t i v t inte är beredda att se alla medborgare i vårt land med lika ögon, det ser de inte, glömmer de bort eller blundar de för.
Att de tror att de ska få mer att säga till om ifall detta parti växer är tragiskt. Ett parti vars grundideologi bottnar i att folk har olika grundvärde och ska ha olika rättigheter beroende på varifrån de kommer, att vissa kulturer är "bättre" i vissa områden beroende på geografi - tror man att ett sådant parti kommer att ge Sverige guld och gröna skogar så är det fanimej inget mindre än stor jävla sorg!!!
Jag tänkte först att jag skulle tipsa alla som röstat på SD om att de kunde ringa det där numret och bli lite mer hundra på hur världen och verkligheten ser ut - men jag har ändrat mig.
Det är, förstår jag nu, jag och alla andra efterhandsförskräckta väljare, våra oförlösta politiker och, framför allt, vår svenska mediekår som behöver ställa oss på knä, lyfta luren och ringa kinespruttarnumret och hoppas att de ger ett bra svar på bönen som blir en fråga:
- Hur fan ska vi göra med Sverige nu?
Låt oss nu ponera att den här nummerupplysningen som utger sig för att ha svaren på allt du kan tänkas fråga verkligen har det också. VAD skulle vi då fråga? Vad är det vi vill bli hundra på? Vad är det för djupa, filosofiska spörsmål vi går och grunnar på? Vad är det vi bryr våra huvuden med i nattlampans sken?
Jo…
Ni vet den där gamla myten om att om alla kineser släppte sig samtidigt så skulle det bli jordbävning? Följande står att läsa på nummerupplysningens sida:
”Eftersom alla människor går runt å småfiser hela tiden och det inte blir jordbävning så skulle vi på (företagets namn – som jag inte får betalt för att visa upp i min blogg) kunna påstå att det inte blir någon skillnad om en miljard kineser fiser samtidigt heller. En jordbävning blir det när jordskorpans delar (flak) stöter ihop med varandra.”
Bra. Då var det uppklarat. Skönt. Det här går många och grunnar på, uppenbarligen, så det känns fint och bra att nummerupplysningsfirman tar sitt ansvar här.
Stefan Eriksson, moderat riksdagskandidat och kandidat till Linköpings kommunfullmäktige tycker också att det är viktigt att klargöra sin position i den här frågan. På sin blogg skriver han:
”Komikergänget Galenskaparna hade en sketch där någon frågade: "Om alla kineser släpper sig samtidigt, blir det jordbävning då?" Nu tror jag inte det är någon större risk för detta, men om vi betänker att en miljon svenskar skulle ställa bilen och ta cykeln, så skulle detta inte påverka miljöbalansen i världen ett dugg om samtidigt var hundrade kines eller indier skulle ställa cykeln och köpa sig en bil. Detta är ett viktigt perspektiv att ha med sig anser jag.
”Vi ska sträva efter att själva minska vår egen miljöpåverkan. Men för hela världen, som vi delar med 6 miljarder andra medmänniskor, är det än mer viktigt att vi med den kunskap vi har, kan exportera tjänster och produkter som hjälper andra länder att komma ikapp och som kan bidra till att minska deras miljöpåverkan.
”Miljöteknik, klimatarbete och ekonomisk utveckling hänger således ihop enligt mitt sätt att se det.”
I klimatarbetet, alltså att ta ansvar för miljön och effekterna av våra utsläpp, och i strävan efter att minska vår egen miljöpåverkan ingår alltså INTE att jobba för att så många som möjligt ska ställa bilen och ta cykeln, enligt denne Galenskapsälskande Linköpingsmoderat.
Jag kan tänka mig att han inte har riktigt klart för sig sambandet mellan orsak och verkan och han kanske skulle behöva bli lite mer upplyst. Ska tipsa honom om att ringa till den där nummerupplysningen och bli hundra.
Sen ska jag själv ringa dem och fråga hur fan vi ska bära oss åt med det där problemet vi har fått i Sverige. Det där problemet som handlar om att vi har misslyckats med att göra folk delaktiga i samhället och den demokratiska principen så till den milda grad att de i sin bitterhet tror att det enda de kan göra för att betyda någonting är att rösta på ett parti grundat ur BSS och nynaziströrelsen.
Att större delen av detta partis anhängare känner utanförskap och besvikelse för att de aldrig "fått vara med" eller känner att "samhället" skiter i dem, det är också ett problem.
Att de lägger sitt tänkande i händer och huvud på folk som d e f i n i t i v t inte är beredda att se alla medborgare i vårt land med lika ögon, det ser de inte, glömmer de bort eller blundar de för.
Att de tror att de ska få mer att säga till om ifall detta parti växer är tragiskt. Ett parti vars grundideologi bottnar i att folk har olika grundvärde och ska ha olika rättigheter beroende på varifrån de kommer, att vissa kulturer är "bättre" i vissa områden beroende på geografi - tror man att ett sådant parti kommer att ge Sverige guld och gröna skogar så är det fanimej inget mindre än stor jävla sorg!!!
Jag tänkte först att jag skulle tipsa alla som röstat på SD om att de kunde ringa det där numret och bli lite mer hundra på hur världen och verkligheten ser ut - men jag har ändrat mig.
Det är, förstår jag nu, jag och alla andra efterhandsförskräckta väljare, våra oförlösta politiker och, framför allt, vår svenska mediekår som behöver ställa oss på knä, lyfta luren och ringa kinespruttarnumret och hoppas att de ger ett bra svar på bönen som blir en fråga:
- Hur fan ska vi göra med Sverige nu?
onsdag 11 augusti 2010
”Du glömde din sten!”
Det är inte ofta man hör något man aldrig hört förut. Tyvärr. Men när det händer så händer det med besked. Eller nåt. Jaja, i vilket fall som helst, så här gick det till när jag idag fick höra något jag aldrig hört förut.
Jag släntrade över till Stadsteaterns servering för att handla lite medtagbar lunch i form av sallad (eftersom varje spår av sommarens grillmage måste utplånas till varje pris) och hamnade i en kort kö. När kunden som var före mig hade beställt klart fick han inte en flagga med nummer – som man kan få på vissa restauranger – utan en sten med siffran 80 på. Mhm, jaja. Ett inovativt grepp, lite kul så där. Killen tog sin plånbok, sina bestick och sitt glas med vatten och gick mot uteserveringen. Dock hade han i all hast glömt något på disken, så kassörskan ropade efter honom:
– Hallå, du glömde din sten!
Det tyckte jag lät så otroligt roligt att jag, som nu stod rakt framför kassörskan, skrattade henne rätt i ansiktet. Det kändes lite för osvenskt att bara skratta rakt ut på det där viset, så jag kände mig tvungen att snabbt självkommentera:
– Den meningen hör man ju inte så ofta!
Då skrattade hon också och svarade:
– Det beror på vilket umgänge man har, ska jag säga!
Jag småskrattade fram ett ”jahahaa”, beställde min mat, fick den och gick. Först då kom jag att tänka på hennes svar och fick plötsligt en massa bilder i skallen. Vad fan?!? Vilket umgänge har man där man får möjlighet att ropa meningen ”du glömde din sten”? Murare? Diamantsmugglare emellan? Om man är ett gäng testikelforskare? Kanske…
På vägen tillbaks till Konserthuset mötte jag för övrigt Peter Apelgren och stod i en kvart och pratade gamla Genesis med honom. När vi tog i hand gav han mig en komplimang för mina stora, sköna händer. Märkligt, men trevligt. Och något jag i och för sig hört förut, men väldigt sällan av vuxna män. Tack, Peter.
Jag släntrade över till Stadsteaterns servering för att handla lite medtagbar lunch i form av sallad (eftersom varje spår av sommarens grillmage måste utplånas till varje pris) och hamnade i en kort kö. När kunden som var före mig hade beställt klart fick han inte en flagga med nummer – som man kan få på vissa restauranger – utan en sten med siffran 80 på. Mhm, jaja. Ett inovativt grepp, lite kul så där. Killen tog sin plånbok, sina bestick och sitt glas med vatten och gick mot uteserveringen. Dock hade han i all hast glömt något på disken, så kassörskan ropade efter honom:
– Hallå, du glömde din sten!
Det tyckte jag lät så otroligt roligt att jag, som nu stod rakt framför kassörskan, skrattade henne rätt i ansiktet. Det kändes lite för osvenskt att bara skratta rakt ut på det där viset, så jag kände mig tvungen att snabbt självkommentera:
– Den meningen hör man ju inte så ofta!
Då skrattade hon också och svarade:
– Det beror på vilket umgänge man har, ska jag säga!
Jag småskrattade fram ett ”jahahaa”, beställde min mat, fick den och gick. Först då kom jag att tänka på hennes svar och fick plötsligt en massa bilder i skallen. Vad fan?!? Vilket umgänge har man där man får möjlighet att ropa meningen ”du glömde din sten”? Murare? Diamantsmugglare emellan? Om man är ett gäng testikelforskare? Kanske…
På vägen tillbaks till Konserthuset mötte jag för övrigt Peter Apelgren och stod i en kvart och pratade gamla Genesis med honom. När vi tog i hand gav han mig en komplimang för mina stora, sköna händer. Märkligt, men trevligt. Och något jag i och för sig hört förut, men väldigt sällan av vuxna män. Tack, Peter.
onsdag 14 juli 2010
Jag ger igen
För någon dag sedan spatserade jag på Kungsgatan i centrala Göteborg (ni som inte känner till den: det är en lång gata med en massa butiker) och blev antastad.
En fräck, ball, hipp liten ”dude” med solbrillor kommer gående mot mig och säger
- Tja, chefen, allt lugnt eller?
Jag tittar först oförstående på honom, sorterar hans utseende, försöker minnas. Vilket ställe har jag jobbat på där jag har haft anställda eller varit förman för någon? Sen inser jag att han givetvis menar detta som ett lite fräckt, inställsamt tillrop för att öppna upp mig och få mig att sänka garden. Jag noterar också plötsligt hans block. Han är försäljare.
Din lilla jävla sprätt, tänker jag och fortsätter gå, samtidigt som jag svarar ”Va?”. Killen faller in bredvid mig och fortsätter:
- Jo, jag sa ”tjena” och tänkte kolla med dig vad du har för el-abonnemang just nu?
- Varför undrar du det?
- Precis, det kan man ju fråga sig. Ha ha.
- Ja, det var det jag gjorde.
- Precis, ha ha, hur äre rå – har du nåt el-abonnemang eller?
Jag har inte slutat gå utan fortsätter, i jämnhöjd med domkyrkan med Den Lille Fräne bredvid mig. Jag har faktiskt ökat på stegen – men han är envis. Han småspringer faktiskt i sidled bredvid mig nu. Som en stressad krabba. Jag ler mot honom.
- Låt mig gissa: det spelar ingen som helst roll vilket abonnemang jag har för du har ett som är bättre, eller hur?
Den Lille fräne ler tillbaks, tror att jag gillar honom, känner kanske segervittring och blodsmak; han biter sig fast.
- Exakt precis så, faktiskt, du kan ju det här!
Han försöker lägga sig på en ny nivå, en kompisnivå, där vi båda vet att han säljer och jag köper något jag egentligen inte behöver, men är han bara tillräckligt charmig, fräck och ball så kommer jag att ge mig enkom på grund av detta.
- Vet du vad jag kan erbjuda dig, säger han och lägger all tyngd på Den Enda Mening som kommer att få mig att stanna och faktiskt lyssna: Vilket avtal du än har, alltså vilket som helst, så ligger det här priset alltid 15 procent under det lägsta bland konkurrenterna! Vad sägs om det? Inte så dumt, va?
Nu närmar vi oss Västra Hamngatan och övergångsstället. Jag gör ingen ansats till att stanna. Inte han heller och det gör mig mycket nöjd på ett kallt sätt.
- Det låter verkligen skitbra! utbrister jag, glatt överraskad. Hoppets låga tänds i hans ögon.
- Eller hur?! Du fattar ju själv, det innebär ju…
- Javisst, avbryter jag, det var det bästa el-erbjudande jag har hört faktiskt! Vet du vad, vi säger så här: du ger mig en broschyr som jag kan läsa igenom i lugn och ro och så återkommer jag när jag har läst igenom villkoren.
Leendet fladdrar plötsligt lite vilsnare. Ett lite hårdare drag kring ögonen på Fräne.
- Naa, fast, du vet, mannen, det här är då ett erbjudande som bara gäller om man tecknar det här och nu, av oss..!
- I gående tillstånd, i stress, mitt på gatan, utan möjlighet att i lugn och ro läsa igenom det, menar du?
(Kort paus, minskning på leendet)
- Aa, så kan man ju välja å se det…
- Nej, men då får det vara, du. Dessutom brukar jag inte köpa något av gatuförsäljare. Jag gör aldrig det, faktiskt. Hej på dej!
Och då stannar han av, utan ett ord, i höjd med SATS, på väg upp mot Södra Liden.
Hoppas du läser det här, snorvalp. Ha ha på dig själv. Jag vann. Gött så.
tisdag 13 juli 2010
Jag minns min barndoms monster och hur de brukade ta på mig
En grej som jag har funderat på ett tag...
I alla monsterfilmer är det ju alltid någon som varnar för faran, någon som har sett monstret, vampyren eller rymdvarelsen – men som inte blir tagen på allvar. De flesta idioter tror ju inte på den kloke varnaren utan skrattar och, ja, då går det ju som det går och alla dör – utom varnaren, som tack vare sin klarsynthet och klokhet överlever.
Jag har alltid tänkt att jag är som varnaren, att jag skulle vara den som ”fattade” och som klarade mig. Men tänk om det inte är så?
Tänk om man själv är idioten som säger ”det finns inga monster” och går fram till skåpet/grottan/skjulet och sen blir dödad?!? Hur benägen skulle du själv vara att tro på din 5-åring om han/hon kom in till dig mitt i natten och sa ”det står en dinosaurie i trädgården” eller ”det ligger ett troll under sängen”?
Det hela är naturligtvis dramaturgiskt uträknat; det ska vara just på detta vis. Hur kul skulle en film vara om man identifierade sig med den vanlige poliskonstapeln som blir slaktad fem minuter in i filmen? Så jag är, naturligtvis, varnaren. Fast – jag har ju aldrig varit varnaren när det verkligen gällt.
När något av mina barn har väckt mig på natten för att de är rädda för något som de tror finns under sängen, eller tror sig se eller höra någon i rummets bortersta hörn – då går pappsen dit som en riddare. En riddare i kallingar och med påsar under ögonen, i och för sig, men ändå.
Och gissa om jag hade stendött om varulven verkligen varit där!?! Och hur korkad hade jag inte känt mig då?!? Läge för jordens största "M'allååå?!?"!
I alla monsterfilmer är det ju alltid någon som varnar för faran, någon som har sett monstret, vampyren eller rymdvarelsen – men som inte blir tagen på allvar. De flesta idioter tror ju inte på den kloke varnaren utan skrattar och, ja, då går det ju som det går och alla dör – utom varnaren, som tack vare sin klarsynthet och klokhet överlever.
Jag har alltid tänkt att jag är som varnaren, att jag skulle vara den som ”fattade” och som klarade mig. Men tänk om det inte är så?
Tänk om man själv är idioten som säger ”det finns inga monster” och går fram till skåpet/grottan/skjulet och sen blir dödad?!? Hur benägen skulle du själv vara att tro på din 5-åring om han/hon kom in till dig mitt i natten och sa ”det står en dinosaurie i trädgården” eller ”det ligger ett troll under sängen”?
Det hela är naturligtvis dramaturgiskt uträknat; det ska vara just på detta vis. Hur kul skulle en film vara om man identifierade sig med den vanlige poliskonstapeln som blir slaktad fem minuter in i filmen? Så jag är, naturligtvis, varnaren. Fast – jag har ju aldrig varit varnaren när det verkligen gällt.
När något av mina barn har väckt mig på natten för att de är rädda för något som de tror finns under sängen, eller tror sig se eller höra någon i rummets bortersta hörn – då går pappsen dit som en riddare. En riddare i kallingar och med påsar under ögonen, i och för sig, men ändå.
Och gissa om jag hade stendött om varulven verkligen varit där!?! Och hur korkad hade jag inte känt mig då?!? Läge för jordens största "M'allååå?!?"!
Det här får naturligtvis inte gå oåtgärdat. Det går inte att dels vara den kloke hjälten och samtidigt gå halvnaken rätt in i monstrets lya. Följdaktligen finns det bara ett riktigt sätt att reagera på nästa gång barnen ropar mitt i natten:
- Nej, jag kommer inte, är du inte klok? Tycker du verkligen att det är logiskt att pappa ska slitas i stycken av rakknivsvassa klor och sågtandade käftar bara för att du inte kan sova? Antingen finns det inget monster och då är det ju ingen fara eller så gör det det och då är det kört i vilket fall som helst. Sov nu! Nattinatt!
Kort sagt: jag tror inte på monster - men jag är jävligt rädd för dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)