Samlag, medikamenter och populärmusik

En rockbiografi måste drypa av sex, droger och rock’n’roll.
Tydligen.
Det är i alla fall så 90 % av dem saluförs via texten på baksidan eller i annonser.
Upprinnelsen till dagens text är mitt inköp av Slash och Anthony Bozzas bok med det inte alltför hemliga namnet Slash. Den handlar nämligen om Slash, före detta gitarrist i Guns N’Roses, och hans vilda liv och leverne. Det trodde ni inte, va?
Har man, som jag, läst The Dirt, White Line Fever och en radda andra rockbiografier så vet man ungefär vad man har att vänta sig. Och man får precis det:
Slash är liten, Slash blir större, Slash är bråkig i skolan, Slash knullar tjejer, Slash håller på med droger, Slash är kriminell, Slash börjar spela gitarr, Slash knullar mer tjejer, Slash tar mer droger, Slash bildar ”det stora bandet”, Slash blir känd, Slash knullar jättemånga tjejer och tar jättemycket droger, Slash dör nästan, Slash lugnar ner sig och Slash mår bra i livet just nu. Snipp, snapp, snut – så var sagan slut.
Det här är tantsnusk – för män och kvinnor i vuxen ålder som vill läsa om sånt de aldrig riktigt fått leva ut själva. Gubbsnusk, kanske. Fan, jag om någon tillhör väl målgruppen.
Och ändå, ändå, lik förbannat, (eller kanske just därför) kan jag inte sluta läsa bokjäveln. För det är ju så spännande! Vad sa Axl egentligen när de spelade in Paradise City? Hur gjorde Duff när de var tvungna att tvinga till sig sitt första gage? Man kan inte sluta läsa förrän man fått svar på dessa och många andra frågor.
Slash verkar vara en trevlig person – rockvild och lössläppt, javisst – men vettigare och med mer känsla för hyfs än större delen av Mötley Crüe, lugnare och snällare än Lemmy och mer genuin och okonstlad än de flesta andra musiker på samma nivå.
Men trots alla festliga, galna och vilda historier vi får ta del av så hittar jag inte riktigt fram till den riktige Slash. För, som han själv – eller, i vart fall, hans spökskrivare – skriver i boken: ”Jag (…) lyckades inte sätta ord på mina känslor på ett konstruktivt sätt, men gitarren gav mig en emotionell klarsynthet.”
Så här har vi alltså ett gäng galna episoder i mer eller mindre kronologisk ordning som vi har läst förut på mer än ett ställe – låt vara med andra namn på huvudpersonerna.
Dessutom är boken dåligt översatt, med saknade ord och direkt översatta uttryck (”make it” ska inte ska översättas med ”göra det” i musikkarriärsammanhang!).
Så därför tycker jag att man kan skita i att läsa den här boken.
Istället kan man, om man vill förstå Slash, lyssna på låtarna med Guns N’Roses, Slash’s Snakepit och Velvet Revolver. Där framträder en mer äkta bild personen, en person som är synonym med varenda ton han spelar.
Höj eller stäng av!

Scroque

Om tvättstugor och Onda Datum

Ursäkta min frånvaro, mina damer och herrar.
Jag har helt enkelt inte haft tid att skriva här på ett tag. Orsaken är givetvis att jag lever ett rikt, dödspännande och intellektuellt stimulerande liv i övrigt, vilket gör att små petitesser – som till exempel att tillfredsställa er, läsarnas, aldrig sinande törst efter mer mustiga melodier ur min på gränsen till bibliskt rymliga fatabur – helt enkelt måste få ge vika.
Men – nog om er nu, låt oss prata mer om mig.
Idag är det söndag den 15 november 2009. Den kalendermedvetne förstår då genast att det, för två dagar sedan, var fredagen den 13:e.
Jag jobbade hemifrån och kunde sålunda ta hand om tvätten samtidigt. Direkt efter att jag skickat kottarna till skolan gick jag alltså ner för att se om det fanns någon ledig tid. På morgnarna och mitt på dagen brukar det vara rätt lätt att kunna klämma in sig. Något hål måste det ju finnas, tänkte jag och släntrade ner i källaren.
Döm om min förvåning.
Det fanns bara lediga tider! Inget lås på nån enda tid!?!
Jätteglad blev jag. Satte upp mitt lås på första tiden gjorde jag. Hämtade tvätten och satte igång gjorde jag också. Gick upp och satte mig framför datorn för att börja jobba gjorde jag sedan.
Sen gick klockan och de två första maskinerna blev klara och hängdes (av mig) till tork. I med två nya. På väg upp till lägenheten sneglade jag mot låstavlan för att se om någon ytterligare tvättgäst tillkommit. Nähä.
Jag ska nu ta en genväg i berättelsen för att snabbare komma till poängen.
När min tvättid var över satte jag även upp nästföljande pass, tvättade hela detta och satte upp nästa igen. Och igen. Och igen. Det slutade med att jag (som hade en JÄTTE TVÄTTHÖG) använde ALLA tvättiderna den dagen.
Jag hör nu ett kollektivt ”Och?” susa genom cyberrymden mot mig från läsarna.
Jo, så här:
Att en hel dag är helt fri från bokade tvättider – det HÄNDER liksom inte i mitt hus.
Detta var ett stort mysterium för mig. Ända tills jag kom ihåg datumet. Fredagen den 13:e.
Jag tror att den enda orsaken till att jag kunde tvätta helt ensam den dagen var att ingen annan vågade. Folk är mer skrockfulla än man tror. Man går inte ner och tvättar sin favorit tröja fredagen den 13:e, för då krymper den, blir rosafärgad eller nåt annat.
Vad jag upplevde var helt enkelt en trappuppgång i skräck. Det tysta skriet när rädslan för det okända sipprar ut genom folks porer som en ärtsoppegul Londondimma och lindar sig om själen som en svulten pytonorm, galet muterad till enorma proportioner och lagd under vansinniga vetenskapsmäns sjuka skalpeller för en frankensteinifiering som endast leder till smärta – en smärta som måste delas precis lika mellan offer och förövare för att ens vara uthärdlig.

Ja, eller så jobbade folk på dan och hade fredagsmys på kvällen, vad vet jag?
Okej ha det bra hej!