Jag är journalist. Jag jobbar för Rapport.

Nä, visst är det stort, jag vet det, men jag försöker ändå stå med båda fötterna i myllan.

Vuxenhet - eller: Allt runt omkring mig förändras - själv är jag samma hela tiden

Hipp hipp...

Idag har Kotte 1 födelsedagskalas. Fast det heter inte så längre.
Numera ska det benämnas "fest", "party" eller "middag". Kotte 1 fyller nämligen 13.
Pang, tjong, så vart man medelålders.
Så länge man har små barn kan man fortfarande känna sig ung, men när de blir tonåringar, ja... då är man vuxen, faktiskt.
Och här tror alla att jag tänker ha en lång utläggning om hur knäppt detta känns. Ja, det skulle jag kunna ha - för så känns det ibland. Rätt ofta, faktiskt. Att hon har blivit så stor medan jag är precis densamme som jag var när hon kunde ligga raklång på min underarm och sova.
Men det är mest den rent fysiska biten.



Jag tänker inte älta det här som så jävla många i min generation gnäller över i tid och otid, nämligen att vi inte känner oss vuxna, att vi är eviga tonåringar och att vi inte känner oss mogna att fatta alla de beslut och ta det ansvar som följer på ordet "vuxen".
Jag är inte rädd för att kalla mig själv vuxen. Det är inte fult att vara vuxen. Så länge man inte köper ett färdigt koncept, vilket jag tror många gör; ger du dig själv titeln "vuxen", ja, då måste du också sluta göra vissa saker, sluta vara på ett visst sätt och så vidare.
Tror många. Jag själv, till exempel, trodde det rätt länge.
Men så är det ju, faktiskt, inte.

Låt mig formulera en tes (som kan låta rätt högborgerlig men som inte alls är det - för den har inte med politik att göra); en liten tanke som grott i mig ett tag och som jag upplever får näringstillskott i stort sett varje dag:
Kan det vara så att min generations rädsla för, obehag inför och motvilja mot det vi fortfarande tror är våra föräldrars domän, det vi ser som "vuxenvärlden", gör att vi faktiskt aldrig tagit ansvar för världen så som den ser ut idag?
Att vi går runt och känner oss som tonåringar i samhället därför att vi är skraja för att axla bördan?

Jag sneglar på Kotte 1. Hon ÄR tonåring; tvärsäker i sin tro på att allt är svart eller vitt, osäker på sig själv, humör som en jojo, ansvarslös och petig på samma gång.

Jag vill inte vara tonåring igen. Jag vill vara vuxen.
För det är nämligen det jag är. Och jag gillar det.

Pisänlööv,

/J

Här kunde man haft en putslustig rubrik av typen "Naturhistoriska ger mig inget val", men vem fan orkar läsa sånt?!?

Här om veckan besökte jag, för första gången på flera år, Naturhistoriska Museet i Göteborg.
Min frånvaro beror givetvis på att kottarna blivit större; förr kunde vi gå dit en gång i månaden och bara titta på djur och, ja, mysa helt enkelt. Numera är det smärtsamt tydligt vem i familjen det pirrar mest i när vi går in i valrummet. Och han är snart 40.
Men nu då, apropå val.
När man kommer in på NH så måste man ju, för att komma upp till djuren, gå uppför späckhuggartrappan. För er utsocknes: jag kallar den så för att det, över trappan, i taket, hänger en modell av späckhuggare i naturlig storlek. Har gått under den så många gånger att jag knappt ser den längre – men den här gången gjorde jag det. Och inte nog med det: jag stannade faktiskt till för att läsa lite om späckhuggaren på plaketten som finns på andra våningen. Det kunde ju vara kul, tänkte jag.

Vi stoppar ner bokmärket ett tag, höjer blicken från berättelsen och funderar:
Vilka människor litar man mest på?
Nyhetsuppläsare kommer ganska högt på min lista, precis som läkare och lärare.
Hit hör också , i alla fall i min värld, museifolk.
Det här är människor som aldrig, ALDRIG har fel.
Håll detta i minnet nu, när vi återvänder till berättelsen.

På plaketten stod mycket intressant att läsa om det magnifika djuret. Bland annat att det är jordens största rovdjur.
DINGELINGELING!

När jag var liten var jag fascinerad över vilka djur som var störst, minst, starkast, snabbast etc. Jag lånade hem ändlösa mängder böcker med titlar som ofta innehöll orden ”All Världens” i titeln. Därför v e t jag att jordens största rovdjur visserligen är en val, men den heter kaskelot och inte späckhuggare.
Spermacetivalen (den kallas så för att man förr trodde att oljan som utgör en stor del av massan i valens huvud var dess sperma. Vad man trodde att honorna hade i sina huvuden är fortfarande tämligen oklart.) lever på bläckfisk och vanlig fisk. Den har vassa tänder och jagar, dödar och äter dessa. Alltså är den ett rovdjur.
Men bardvalarna då, säger ni, bardvalarna är ju inga vegetarianer. De äter ju krill, små jävla räkor, alltså borde väl blåvalen vara jordens största rovdjur?
Nja, det förekommer ingen egentlig jakt i sammanhanget utan vad vi ser i bardvalarnas födointag är mer en typ av betande, alltså det som herbivorer, växtätare pysslar med.
Kaskeloten, däremot, jagar och dödar sin föda – precis som späckhuggaren.

Vad jag vill komma fram till här är att KAN NI ÄNDRA DEN JÄVLA SKYLTEN, TACK!?!

Annars kan jag inte sova.