Jag har försökt i omgångar. Det är ju alltid bra att förnya sig och att tänka i nya banor. Man ska vara engagerad. Man ska utnyttja de gåvor man fått till fromma för mänsklighetens bästa. Jag är duktig på att prata, uttrycka mig och att resonera. Jag skulle vara en tillgång för vilket parti, förening eller organisation som helst.
Men jag vet inte...
Jag inser att jag mest av allt gillar att spela, lyssna på, prata om och tänka på musik. Inget annat i hela världen intresserar mig tillnärmelsevis lika mycket. Om man inte räknar min familj.
Men partier kan byta ledare, båtar kan sjunka, länder kan gå i krig med varandra - har jag bara en gitarr eller något annat att spela på så ligger fokus där. Alltid och för evigt.
Jag är hopplös.
När det är tyst sjunger jag. När jag drömmer hör jag musik. Jag kan sitta och bara titta på mina skivor, behöver inte ens sätta på dem – hör låtar och försvinner bort i huvudet.
När jag möter någon med motsatt uppfattning när det gäller t ex politik så kan jag brusa upp och tjafsa ett tag, men ganska snart tryter uppmärksamheten och en ”men fattar du inte så är du dum i huvet”-känsla infinner sig, varpå jag släpper det. Orkar inte ta striden.
Men gud nåde den som ger sig in i en debatt med mig om musik! Min passion vet inga gränser, min uthållighet i diskussioner är maratonsk, mina argument vältaligt knivskarpa och jag saknar aldrig svar på tal. Min kunskapsbank är dessutom enorm.
Och nu - äntligen, vid snart 41 års ålder - har jag hittat ett ord som beskriver vad jag, i grund och botten, är:
MUSIKFILOSOF.
Visste inte att ordet fanns, men det beskriver till punkt och pricka mitt innersta väsen. Musikfilosof. Underbart.
Nu ska jag bara gå ut i världen och söka jobb som det också. Det borde väl vara ganska lätt. Världen måste ju fullkomligt skrika efter nya musikfilosofer, för jag har då inte hört att marknaden på något sätt ska vara mättad.
Rätt som det är ser ni mig i tv, i svartvitt, rökandes pipa och med bockskägg och hornbågade glasögon, talandes om musik (på franska, av någon anledning). Intervjun är gjord på 60-talet (vet inte hur jag ska få ihop detta rent praktiskt-kronologiskt, men vad fan...) och sänds i sin full längd (2 timmar).
Här berättar jag om sökandet efter den bästa skivan, debatterar soloartist kontra grupp samt berör charmen hos en demo ställd mot den fulla studioproduktionen.
Och jag är sååå... lycklig.
