Ja, inte lustigt ”ha ha” utan lustigt som i ”intressant”. Närmare bestämt: hur olika appliceras icke reglerna mellan hög och låg, mellan stor och liten eller mellan, för att tala klarspråk, myndighet och person?
Jag utförde tidigare i vår ett jobb åt en stadsdelsnämnd i Göteborg, ett tämligen välbetalt jobb ska tilläggas. Detta jobb gjorde jag via min firma och betalningen skedde genom att jag fakturerade SDN. Efter en ekonomiskt ansträngd vår och en i ärlighetens namn jävligt tom kassa kände jag att det vore bra om dessa pengar kom in ganska snabbt. Sålunda satte jag som betalningsvillkor: 14 dagar från fakturans datum.Detta är ingen ovanlig längd på betalningstid. Min revisor har den, många företag jag får fakturor från har den och jag själv brukar ha den och det brukar aldrig vara några problem. Jag VET naturligtvis att den vanligaste tiden är 30 dagar, tro inget annat. Men jag vet också att kommer det en faktura med 14 dagars betalningsvillkor så inte fan ringer jag och ber att få det ändrat till 30. Nej, jag betalar.
I alla fall, detta var vad som hände:
Efter 17 dagar (kom ihåg min ansträngda ekonomi!) ringde jag upp Fru X på ekonomiavdelningen på SDN. Hon lät meddela att det varit något strul med betalningen av fakturor den senaste tiden, men nu höll hon min faktura i handen och den skulle skickas iväg omgående så att jag hade mina pengar om två dagar! Underbart, tack så mycket, case closed.
Trodde jag.
Efter ytterligare tio dagar tittar jag in på mitt firmakonto. Eko-ko-ko-ko-ko-ko… Pengarna hade INTE kommit in. UPPRÖRD (jag hittar inget bättre, barntillåtet ord) skickar jag ett mail till SDN, bifogar fakturan och beskriver också förseningen samt att jag nu VÄLDIGT GÄRNA VILL HA MINA PENGAR, TACK. Jag redovisar här svaret:
”Det var mig du pratade med om fakturan. Kommunen har 30 dagar på sina fakturor och jag kan se att fakturan ligger med förfallodatum 4/6 2010, så du kommer att få dina pengar idag. Om du har några frågor kan du ringa mig.”
Ursäkta?
Förfallodatum 4/6?
Eh, nejnejnejnejnejnej. Fakturadatumet var den 3/5 och betalningsvillkoret 14 dagar, vilket ger oss förfallodatumet den 17/5. Och dessutom ringde jag ju den 20 maj och fick veta att den skulle betalas omgående, två bankdagar senare. Hur kan det komma sig att vi tolkar detta så olika så att SDN får det hela till ”förfallodatum 4/6”? Dessutom: hade det i så fall inte varit på sin plats att ringa eller maila mig och säga just detta, att kanske be mig skicka en ny faktura med 30 dagars betalningskrav? ”Kommunen har 30 dagar på sina fakturor”. Jaha? Men den här fakturan – från MIG till ER, för ett jobb som JAG har utfört åt ER – hade 14 dagar.
Låt oss sprida ljus över problematiken genom att tänka oss det motsatta förhållandet: jag får en faktura från min stadsdelsnämnd för barnomsorg, en faktura som då, givetvis, är ställd på 30 dagar. Är det okej om jag då säger till SDN att de får vänta, eftersom jag har som policy att alltid betala mina fakturor efter 60 dagar? Nej. Självklart inte. För det bestämmer inte jag. Jag har som konsument av tjänsten barnomsorg godtagit kraven på betalning (i det här fallet 30 dagar efter fakturadatum). Köper jag inte det så dras min barnomsorg in. Eller, för att använda en mer spridd vokabulär: jag är stenrökt.
Jag kan inte heller be bilverkstaden reparera min bil i maj månad och sedan säga till dem: ”Ni gjorde ett bra jobb. Förresten, jag tänker betala er i november.”
Det är inte första gången detta händer mig och SDN är inte ensamma om att ha den här attityden. Det ju så att man som medborgare alltid befinner sig i underläge gentemot en så stor organisation som en kommun, stadsdelsnämnd eller ett icke vinstdrivande företag med uppdrag från staten som till exempel Sveriges Radio. En bekant som jag berättade den här historien för (som för övrigt själv sitter på ett STORT företag och betalar fakturor – det datum som står på dem!) använde ordet ”maktmissbruk”.
Jag har heller aldrig (!) mötts av någon ursäkt från stenkolosserna när de inte betalat i tid. Aldrig. Och, fan, ju mer jag tänker på just DET, desto mer upprörd blir jag! Varför i HELVETE ska det vara okej för en stor organisation att bara ta sig rätten att bestämma över mig bara för att de betalar mig? Jag är INTE deras anställde – jag och mina tjänster köps in. Och ska betalas när JAG så önskar, god damn it!
Pust.
Ja, ja, ja, jag vet att detta är i-landsproblem, nu när vi har olja som sprutar ut i havet och ett land som bordar förnödenhetstransporter och skjuter ihjäl hjälparbetare. Spik i foten, för att använda ett gammalt känt citat. Men var ska sleven vara om inte i grytan? Vad nu det betyder…
Med hopp om snar bättring,
Jonas Slättung
