En rockbiografi måste drypa av sex, droger och rock’n’roll.
Tydligen.
Det är i alla fall så 90 % av dem saluförs via texten på baksidan eller i annonser.
Upprinnelsen till dagens text är mitt inköp av Slash och Anthony Bozzas bok med det inte alltför hemliga namnet Slash. Den handlar nämligen om Slash, före detta gitarrist i Guns N’Roses, och hans vilda liv och leverne. Det trodde ni inte, va?
Har man, som jag, läst The Dirt, White Line Fever och en radda andra rockbiografier så vet man ungefär vad man har att vänta sig. Och man får precis det:
Slash är liten, Slash blir större, Slash är bråkig i skolan, Slash knullar tjejer, Slash håller på med droger, Slash är kriminell, Slash börjar spela gitarr, Slash knullar mer tjejer, Slash tar mer droger, Slash bildar ”det stora bandet”, Slash blir känd, Slash knullar jättemånga tjejer och tar jättemycket droger, Slash dör nästan, Slash lugnar ner sig och Slash mår bra i livet just nu. Snipp, snapp, snut – så var sagan slut.
Det här är tantsnusk – för män och kvinnor i vuxen ålder som vill läsa om sånt de aldrig riktigt fått leva ut själva. Gubbsnusk, kanske. Fan, jag om någon tillhör väl målgruppen.
Och ändå, ändå, lik förbannat, (eller kanske just därför) kan jag inte sluta läsa bokjäveln. För det är ju så spännande! Vad sa Axl egentligen när de spelade in Paradise City? Hur gjorde Duff när de var tvungna att tvinga till sig sitt första gage? Man kan inte sluta läsa förrän man fått svar på dessa och många andra frågor.
Slash verkar vara en trevlig person – rockvild och lössläppt, javisst – men vettigare och med mer känsla för hyfs än större delen av Mötley Crüe, lugnare och snällare än Lemmy och mer genuin och okonstlad än de flesta andra musiker på samma nivå.
Men trots alla festliga, galna och vilda historier vi får ta del av så hittar jag inte riktigt fram till den riktige Slash. För, som han själv – eller, i vart fall, hans spökskrivare – skriver i boken: ”Jag (…) lyckades inte sätta ord på mina känslor på ett konstruktivt sätt, men gitarren gav mig en emotionell klarsynthet.”
Så här har vi alltså ett gäng galna episoder i mer eller mindre kronologisk ordning som vi har läst förut på mer än ett ställe – låt vara med andra namn på huvudpersonerna.
Dessutom är boken dåligt översatt, med saknade ord och direkt översatta uttryck (”make it” ska inte ska översättas med ”göra det” i musikkarriärsammanhang!).
Så därför tycker jag att man kan skita i att läsa den här boken.
Istället kan man, om man vill förstå Slash, lyssna på låtarna med Guns N’Roses, Slash’s Snakepit och Velvet Revolver. Där framträder en mer äkta bild personen, en person som är synonym med varenda ton han spelar.
Höj eller stäng av!
söndag 22 november 2009
söndag 15 november 2009
Scroque
Om tvättstugor och Onda Datum
Ursäkta min frånvaro, mina damer och herrar.
Jag har helt enkelt inte haft tid att skriva här på ett tag. Orsaken är givetvis att jag lever ett rikt, dödspännande och intellektuellt stimulerande liv i övrigt, vilket gör att små petitesser – som till exempel att tillfredsställa er, läsarnas, aldrig sinande törst efter mer mustiga melodier ur min på gränsen till bibliskt rymliga fatabur – helt enkelt måste få ge vika.
Men – nog om er nu, låt oss prata mer om mig.
Idag är det söndag den 15 november 2009. Den kalendermedvetne förstår då genast att det, för två dagar sedan, var fredagen den 13:e.
Jag jobbade hemifrån och kunde sålunda ta hand om tvätten samtidigt. Direkt efter att jag skickat kottarna till skolan gick jag alltså ner för att se om det fanns någon ledig tid. På morgnarna och mitt på dagen brukar det vara rätt lätt att kunna klämma in sig. Något hål måste det ju finnas, tänkte jag och släntrade ner i källaren.
Döm om min förvåning.
Det fanns bara lediga tider! Inget lås på nån enda tid!?!
Jätteglad blev jag. Satte upp mitt lås på första tiden gjorde jag. Hämtade tvätten och satte igång gjorde jag också. Gick upp och satte mig framför datorn för att börja jobba gjorde jag sedan.
Sen gick klockan och de två första maskinerna blev klara och hängdes (av mig) till tork. I med två nya. På väg upp till lägenheten sneglade jag mot låstavlan för att se om någon ytterligare tvättgäst tillkommit. Nähä.
Jag ska nu ta en genväg i berättelsen för att snabbare komma till poängen.
När min tvättid var över satte jag även upp nästföljande pass, tvättade hela detta och satte upp nästa igen. Och igen. Och igen. Det slutade med att jag (som hade en JÄTTE TVÄTTHÖG) använde ALLA tvättiderna den dagen.
Jag hör nu ett kollektivt ”Och?” susa genom cyberrymden mot mig från läsarna.
Jo, så här:
Att en hel dag är helt fri från bokade tvättider – det HÄNDER liksom inte i mitt hus.
Detta var ett stort mysterium för mig. Ända tills jag kom ihåg datumet. Fredagen den 13:e.
Jag tror att den enda orsaken till att jag kunde tvätta helt ensam den dagen var att ingen annan vågade. Folk är mer skrockfulla än man tror. Man går inte ner och tvättar sin favorit tröja fredagen den 13:e, för då krymper den, blir rosafärgad eller nåt annat.
Vad jag upplevde var helt enkelt en trappuppgång i skräck. Det tysta skriet när rädslan för det okända sipprar ut genom folks porer som en ärtsoppegul Londondimma och lindar sig om själen som en svulten pytonorm, galet muterad till enorma proportioner och lagd under vansinniga vetenskapsmäns sjuka skalpeller för en frankensteinifiering som endast leder till smärta – en smärta som måste delas precis lika mellan offer och förövare för att ens vara uthärdlig.
Ja, eller så jobbade folk på dan och hade fredagsmys på kvällen, vad vet jag?
Okej ha det bra hej!
Ursäkta min frånvaro, mina damer och herrar.
Jag har helt enkelt inte haft tid att skriva här på ett tag. Orsaken är givetvis att jag lever ett rikt, dödspännande och intellektuellt stimulerande liv i övrigt, vilket gör att små petitesser – som till exempel att tillfredsställa er, läsarnas, aldrig sinande törst efter mer mustiga melodier ur min på gränsen till bibliskt rymliga fatabur – helt enkelt måste få ge vika.
Men – nog om er nu, låt oss prata mer om mig.
Idag är det söndag den 15 november 2009. Den kalendermedvetne förstår då genast att det, för två dagar sedan, var fredagen den 13:e.
Jag jobbade hemifrån och kunde sålunda ta hand om tvätten samtidigt. Direkt efter att jag skickat kottarna till skolan gick jag alltså ner för att se om det fanns någon ledig tid. På morgnarna och mitt på dagen brukar det vara rätt lätt att kunna klämma in sig. Något hål måste det ju finnas, tänkte jag och släntrade ner i källaren.
Döm om min förvåning.
Det fanns bara lediga tider! Inget lås på nån enda tid!?!
Jätteglad blev jag. Satte upp mitt lås på första tiden gjorde jag. Hämtade tvätten och satte igång gjorde jag också. Gick upp och satte mig framför datorn för att börja jobba gjorde jag sedan.
Sen gick klockan och de två första maskinerna blev klara och hängdes (av mig) till tork. I med två nya. På väg upp till lägenheten sneglade jag mot låstavlan för att se om någon ytterligare tvättgäst tillkommit. Nähä.
Jag ska nu ta en genväg i berättelsen för att snabbare komma till poängen.
När min tvättid var över satte jag även upp nästföljande pass, tvättade hela detta och satte upp nästa igen. Och igen. Och igen. Det slutade med att jag (som hade en JÄTTE TVÄTTHÖG) använde ALLA tvättiderna den dagen.
Jag hör nu ett kollektivt ”Och?” susa genom cyberrymden mot mig från läsarna.
Jo, så här:
Att en hel dag är helt fri från bokade tvättider – det HÄNDER liksom inte i mitt hus.
Detta var ett stort mysterium för mig. Ända tills jag kom ihåg datumet. Fredagen den 13:e.
Jag tror att den enda orsaken till att jag kunde tvätta helt ensam den dagen var att ingen annan vågade. Folk är mer skrockfulla än man tror. Man går inte ner och tvättar sin favorit tröja fredagen den 13:e, för då krymper den, blir rosafärgad eller nåt annat.
Vad jag upplevde var helt enkelt en trappuppgång i skräck. Det tysta skriet när rädslan för det okända sipprar ut genom folks porer som en ärtsoppegul Londondimma och lindar sig om själen som en svulten pytonorm, galet muterad till enorma proportioner och lagd under vansinniga vetenskapsmäns sjuka skalpeller för en frankensteinifiering som endast leder till smärta – en smärta som måste delas precis lika mellan offer och förövare för att ens vara uthärdlig.
Ja, eller så jobbade folk på dan och hade fredagsmys på kvällen, vad vet jag?
Okej ha det bra hej!
tisdag 27 oktober 2009
Jag är journalist. Jag jobbar för Rapport.
Nä, visst är det stort, jag vet det, men jag försöker ändå stå med båda fötterna i myllan.
lördag 17 oktober 2009
Vuxenhet - eller: Allt runt omkring mig förändras - själv är jag samma hela tiden
Hipp hipp...
Idag har Kotte 1 födelsedagskalas. Fast det heter inte så längre.
Numera ska det benämnas "fest", "party" eller "middag". Kotte 1 fyller nämligen 13.
Pang, tjong, så vart man medelålders.
Så länge man har små barn kan man fortfarande känna sig ung, men när de blir tonåringar, ja... då är man vuxen, faktiskt.
Och här tror alla att jag tänker ha en lång utläggning om hur knäppt detta känns. Ja, det skulle jag kunna ha - för så känns det ibland. Rätt ofta, faktiskt. Att hon har blivit så stor medan jag är precis densamme som jag var när hon kunde ligga raklång på min underarm och sova.
Men det är mest den rent fysiska biten.
Jag tänker inte älta det här som så jävla många i min generation gnäller över i tid och otid, nämligen att vi inte känner oss vuxna, att vi är eviga tonåringar och att vi inte känner oss mogna att fatta alla de beslut och ta det ansvar som följer på ordet "vuxen".
Jag är inte rädd för att kalla mig själv vuxen. Det är inte fult att vara vuxen. Så länge man inte köper ett färdigt koncept, vilket jag tror många gör; ger du dig själv titeln "vuxen", ja, då måste du också sluta göra vissa saker, sluta vara på ett visst sätt och så vidare.
Tror många. Jag själv, till exempel, trodde det rätt länge.
Men så är det ju, faktiskt, inte.
Låt mig formulera en tes (som kan låta rätt högborgerlig men som inte alls är det - för den har inte med politik att göra); en liten tanke som grott i mig ett tag och som jag upplever får näringstillskott i stort sett varje dag:
Kan det vara så att min generations rädsla för, obehag inför och motvilja mot det vi fortfarande tror är våra föräldrars domän, det vi ser som "vuxenvärlden", gör att vi faktiskt aldrig tagit ansvar för världen så som den ser ut idag?
Att vi går runt och känner oss som tonåringar i samhället därför att vi är skraja för att axla bördan?
Jag sneglar på Kotte 1. Hon ÄR tonåring; tvärsäker i sin tro på att allt är svart eller vitt, osäker på sig själv, humör som en jojo, ansvarslös och petig på samma gång.
Jag vill inte vara tonåring igen. Jag vill vara vuxen.
För det är nämligen det jag är. Och jag gillar det.
Pisänlööv,
/J
Idag har Kotte 1 födelsedagskalas. Fast det heter inte så längre.
Numera ska det benämnas "fest", "party" eller "middag". Kotte 1 fyller nämligen 13.
Pang, tjong, så vart man medelålders.
Så länge man har små barn kan man fortfarande känna sig ung, men när de blir tonåringar, ja... då är man vuxen, faktiskt.
Och här tror alla att jag tänker ha en lång utläggning om hur knäppt detta känns. Ja, det skulle jag kunna ha - för så känns det ibland. Rätt ofta, faktiskt. Att hon har blivit så stor medan jag är precis densamme som jag var när hon kunde ligga raklång på min underarm och sova.
Men det är mest den rent fysiska biten.
Jag tänker inte älta det här som så jävla många i min generation gnäller över i tid och otid, nämligen att vi inte känner oss vuxna, att vi är eviga tonåringar och att vi inte känner oss mogna att fatta alla de beslut och ta det ansvar som följer på ordet "vuxen".
Jag är inte rädd för att kalla mig själv vuxen. Det är inte fult att vara vuxen. Så länge man inte köper ett färdigt koncept, vilket jag tror många gör; ger du dig själv titeln "vuxen", ja, då måste du också sluta göra vissa saker, sluta vara på ett visst sätt och så vidare.
Tror många. Jag själv, till exempel, trodde det rätt länge.
Men så är det ju, faktiskt, inte.
Låt mig formulera en tes (som kan låta rätt högborgerlig men som inte alls är det - för den har inte med politik att göra); en liten tanke som grott i mig ett tag och som jag upplever får näringstillskott i stort sett varje dag:
Kan det vara så att min generations rädsla för, obehag inför och motvilja mot det vi fortfarande tror är våra föräldrars domän, det vi ser som "vuxenvärlden", gör att vi faktiskt aldrig tagit ansvar för världen så som den ser ut idag?
Att vi går runt och känner oss som tonåringar i samhället därför att vi är skraja för att axla bördan?
Jag sneglar på Kotte 1. Hon ÄR tonåring; tvärsäker i sin tro på att allt är svart eller vitt, osäker på sig själv, humör som en jojo, ansvarslös och petig på samma gång.
Jag vill inte vara tonåring igen. Jag vill vara vuxen.
För det är nämligen det jag är. Och jag gillar det.
Pisänlööv,
/J
måndag 12 oktober 2009
Här kunde man haft en putslustig rubrik av typen "Naturhistoriska ger mig inget val", men vem fan orkar läsa sånt?!?
Här om veckan besökte jag, för första gången på flera år, Naturhistoriska Museet i Göteborg.
Min frånvaro beror givetvis på att kottarna blivit större; förr kunde vi gå dit en gång i månaden och bara titta på djur och, ja, mysa helt enkelt. Numera är det smärtsamt tydligt vem i familjen det pirrar mest i när vi går in i valrummet. Och han är snart 40.
Men nu då, apropå val.
När man kommer in på NH så måste man ju, för att komma upp till djuren, gå uppför späckhuggartrappan. För er utsocknes: jag kallar den så för att det, över trappan, i taket, hänger en modell av späckhuggare i naturlig storlek. Har gått under den så många gånger att jag knappt ser den längre – men den här gången gjorde jag det. Och inte nog med det: jag stannade faktiskt till för att läsa lite om späckhuggaren på plaketten som finns på andra våningen. Det kunde ju vara kul, tänkte jag.
Vi stoppar ner bokmärket ett tag, höjer blicken från berättelsen och funderar:
Vilka människor litar man mest på?
Nyhetsuppläsare kommer ganska högt på min lista, precis som läkare och lärare.
Hit hör också , i alla fall i min värld, museifolk.
Det här är människor som aldrig, ALDRIG har fel.
Håll detta i minnet nu, när vi återvänder till berättelsen.
På plaketten stod mycket intressant att läsa om det magnifika djuret. Bland annat att det är jordens största rovdjur.
DINGELINGELING!
När jag var liten var jag fascinerad över vilka djur som var störst, minst, starkast, snabbast etc. Jag lånade hem ändlösa mängder böcker med titlar som ofta innehöll orden ”All Världens” i titeln. Därför v e t jag att jordens största rovdjur visserligen är en val, men den heter kaskelot och inte späckhuggare.
Spermacetivalen (den kallas så för att man förr trodde att oljan som utgör en stor del av massan i valens huvud var dess sperma. Vad man trodde att honorna hade i sina huvuden är fortfarande tämligen oklart.) lever på bläckfisk och vanlig fisk. Den har vassa tänder och jagar, dödar och äter dessa. Alltså är den ett rovdjur.
Men bardvalarna då, säger ni, bardvalarna är ju inga vegetarianer. De äter ju krill, små jävla räkor, alltså borde väl blåvalen vara jordens största rovdjur?
Nja, det förekommer ingen egentlig jakt i sammanhanget utan vad vi ser i bardvalarnas födointag är mer en typ av betande, alltså det som herbivorer, växtätare pysslar med.
Kaskeloten, däremot, jagar och dödar sin föda – precis som späckhuggaren.
Vad jag vill komma fram till här är att KAN NI ÄNDRA DEN JÄVLA SKYLTEN, TACK!?!
Annars kan jag inte sova.
Min frånvaro beror givetvis på att kottarna blivit större; förr kunde vi gå dit en gång i månaden och bara titta på djur och, ja, mysa helt enkelt. Numera är det smärtsamt tydligt vem i familjen det pirrar mest i när vi går in i valrummet. Och han är snart 40.
Men nu då, apropå val.
När man kommer in på NH så måste man ju, för att komma upp till djuren, gå uppför späckhuggartrappan. För er utsocknes: jag kallar den så för att det, över trappan, i taket, hänger en modell av späckhuggare i naturlig storlek. Har gått under den så många gånger att jag knappt ser den längre – men den här gången gjorde jag det. Och inte nog med det: jag stannade faktiskt till för att läsa lite om späckhuggaren på plaketten som finns på andra våningen. Det kunde ju vara kul, tänkte jag.
Vi stoppar ner bokmärket ett tag, höjer blicken från berättelsen och funderar:
Vilka människor litar man mest på?
Nyhetsuppläsare kommer ganska högt på min lista, precis som läkare och lärare.
Hit hör också , i alla fall i min värld, museifolk.
Det här är människor som aldrig, ALDRIG har fel.
Håll detta i minnet nu, när vi återvänder till berättelsen.
På plaketten stod mycket intressant att läsa om det magnifika djuret. Bland annat att det är jordens största rovdjur.
DINGELINGELING!
När jag var liten var jag fascinerad över vilka djur som var störst, minst, starkast, snabbast etc. Jag lånade hem ändlösa mängder böcker med titlar som ofta innehöll orden ”All Världens” i titeln. Därför v e t jag att jordens största rovdjur visserligen är en val, men den heter kaskelot och inte späckhuggare.
Spermacetivalen (den kallas så för att man förr trodde att oljan som utgör en stor del av massan i valens huvud var dess sperma. Vad man trodde att honorna hade i sina huvuden är fortfarande tämligen oklart.) lever på bläckfisk och vanlig fisk. Den har vassa tänder och jagar, dödar och äter dessa. Alltså är den ett rovdjur.
Men bardvalarna då, säger ni, bardvalarna är ju inga vegetarianer. De äter ju krill, små jävla räkor, alltså borde väl blåvalen vara jordens största rovdjur?
Nja, det förekommer ingen egentlig jakt i sammanhanget utan vad vi ser i bardvalarnas födointag är mer en typ av betande, alltså det som herbivorer, växtätare pysslar med.
Kaskeloten, däremot, jagar och dödar sin föda – precis som späckhuggaren.
Vad jag vill komma fram till här är att KAN NI ÄNDRA DEN JÄVLA SKYLTEN, TACK!?!
Annars kan jag inte sova.
onsdag 30 september 2009
Oj! Sent om sider: Rapport från Kreta, del 6
Gick för första gången igenom mina sparade utkast här på bloggen och då fann jag ju det här! Visserligen totalt inaktuellt, men ändå - ett ögonblick av glas, fruset i tid och rum. Ett inlägg som jag tydligen hade fått för mig skulle heta:
"Sista brevet hem.
Idag har jag sett ett par som också bor här på hotellet. Jaha, säger ni, och varför berättar du det?
Jo, nu ska ni få höra: Jag har aldrig, i hela mitt 38-åriga liv, sett två vita människor som har varit så bruna! Det ser...sjukt ut. Faktiskt. De ser ut som om de har lera på hela kroppen. Man tittar på dem och tittar igen, för det ser liksom ut som om nåt inte stämmer. Jag önskar jag hade haft mod nog att gå fram till dem och ta en bild så ni hade fått se själva, men det hade jag inte.
Nu vill både jag och kottarna hem. Trots sol, värme, bad och god mat längtar vi nu efter - hör och häpna - dis, regn och blåst!
**********
Hemma igen - och det första som slår en är hur grönt vår-sommar-Sverige är! "
Och där tog det slut.
En grej som jag har funderat på och som jag kom att tänka på nu igen är att om jag nån gång kommer tillbaka till Kreta så ska jag bara boka flygstol. Sen tar jag en buss tvärs över ön, till nåt av de små, icke-resbolagsanknutna hotellen på öns södra sida. Där var det fint.
Puss på er så länge!
"Sista brevet hem.
Idag har jag sett ett par som också bor här på hotellet. Jaha, säger ni, och varför berättar du det?
Jo, nu ska ni få höra: Jag har aldrig, i hela mitt 38-åriga liv, sett två vita människor som har varit så bruna! Det ser...sjukt ut. Faktiskt. De ser ut som om de har lera på hela kroppen. Man tittar på dem och tittar igen, för det ser liksom ut som om nåt inte stämmer. Jag önskar jag hade haft mod nog att gå fram till dem och ta en bild så ni hade fått se själva, men det hade jag inte.
Nu vill både jag och kottarna hem. Trots sol, värme, bad och god mat längtar vi nu efter - hör och häpna - dis, regn och blåst!
**********
Hemma igen - och det första som slår en är hur grönt vår-sommar-Sverige är! "
Och där tog det slut.
En grej som jag har funderat på och som jag kom att tänka på nu igen är att om jag nån gång kommer tillbaka till Kreta så ska jag bara boka flygstol. Sen tar jag en buss tvärs över ön, till nåt av de små, icke-resbolagsanknutna hotellen på öns södra sida. Där var det fint.
Puss på er så länge!
Reklam
http://www.stickyfingers.nu/kalender_detail.asp?id=2015
Ja, det här tänkte jag och Mattias Lindeblad pyssla med på fredag. Då är du/ni välkommen/-na dit.
Det blir garanterat mys och nörderi på hög nivå!
Hevvi mettell så länge.
/J
Ja, det här tänkte jag och Mattias Lindeblad pyssla med på fredag. Då är du/ni välkommen/-na dit.
Det blir garanterat mys och nörderi på hög nivå!
Hevvi mettell så länge.
/J
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)