Jag minns min barndoms monster och hur de brukade ta på mig

En grej som jag har funderat på ett tag...

I alla monsterfilmer är det ju alltid någon som varnar för faran, någon som har sett monstret, vampyren eller rymdvarelsen – men som inte blir tagen på allvar. De flesta idioter tror ju inte på den kloke varnaren utan skrattar och, ja, då går det ju som det går och alla dör – utom varnaren, som tack vare sin klarsynthet och klokhet överlever.
Jag har alltid tänkt att jag är som varnaren, att jag skulle vara den som ”fattade” och som klarade mig. Men tänk om det inte är så?

Tänk om man själv är idioten som säger ”det finns inga monster” och går fram till skåpet/grottan/skjulet och sen blir dödad?!? Hur benägen skulle du själv vara att tro på din 5-åring om han/hon kom in till dig mitt i natten och sa ”det står en dinosaurie i trädgården” eller ”det ligger ett troll under sängen”?

Det hela är naturligtvis dramaturgiskt uträknat; det ska vara just på detta vis. Hur kul skulle en film vara om man identifierade sig med den vanlige poliskonstapeln som blir slaktad fem minuter in i filmen? Så jag är, naturligtvis, varnaren. Fast – jag har ju aldrig varit varnaren när det verkligen gällt.
När något av mina barn har väckt mig på natten för att de är rädda för något som de tror finns under sängen, eller tror sig se eller höra någon i rummets bortersta hörn – då går pappsen dit som en riddare. En riddare i kallingar och med påsar under ögonen, i och för sig, men ändå.
Och gissa om jag hade stendött om varulven verkligen varit där!?! Och hur korkad hade jag inte känt mig då?!? Läge för jordens största "M'allååå?!?"!

Det här får naturligtvis inte gå oåtgärdat. Det går inte att dels vara den kloke hjälten och samtidigt gå halvnaken rätt in i monstrets lya. Följdaktligen finns det bara ett riktigt sätt att reagera på nästa gång barnen ropar mitt i natten:

- Nej, jag kommer inte, är du inte klok? Tycker du verkligen att det är logiskt att pappa ska slitas i stycken av rakknivsvassa klor och sågtandade käftar bara för att du inte kan sova? Antingen finns det inget monster och då är det ju ingen fara eller så gör det det och då är det kört i vilket fall som helst. Sov nu! Nattinatt!

Kort sagt: jag tror inte på monster - men jag är jävligt rädd för dem.

Scroque

Om tvättstugor och Onda Datum

Ursäkta min frånvaro, mina damer och herrar.
Jag har helt enkelt inte haft tid att skriva här på ett tag. Orsaken är givetvis att jag lever ett rikt, dödspännande och intellektuellt stimulerande liv i övrigt, vilket gör att små petitesser – som till exempel att tillfredsställa er, läsarnas, aldrig sinande törst efter mer mustiga melodier ur min på gränsen till bibliskt rymliga fatabur – helt enkelt måste få ge vika.
Men – nog om er nu, låt oss prata mer om mig.
Idag är det söndag den 15 november 2009. Den kalendermedvetne förstår då genast att det, för två dagar sedan, var fredagen den 13:e.
Jag jobbade hemifrån och kunde sålunda ta hand om tvätten samtidigt. Direkt efter att jag skickat kottarna till skolan gick jag alltså ner för att se om det fanns någon ledig tid. På morgnarna och mitt på dagen brukar det vara rätt lätt att kunna klämma in sig. Något hål måste det ju finnas, tänkte jag och släntrade ner i källaren.
Döm om min förvåning.
Det fanns bara lediga tider! Inget lås på nån enda tid!?!
Jätteglad blev jag. Satte upp mitt lås på första tiden gjorde jag. Hämtade tvätten och satte igång gjorde jag också. Gick upp och satte mig framför datorn för att börja jobba gjorde jag sedan.
Sen gick klockan och de två första maskinerna blev klara och hängdes (av mig) till tork. I med två nya. På väg upp till lägenheten sneglade jag mot låstavlan för att se om någon ytterligare tvättgäst tillkommit. Nähä.
Jag ska nu ta en genväg i berättelsen för att snabbare komma till poängen.
När min tvättid var över satte jag även upp nästföljande pass, tvättade hela detta och satte upp nästa igen. Och igen. Och igen. Det slutade med att jag (som hade en JÄTTE TVÄTTHÖG) använde ALLA tvättiderna den dagen.
Jag hör nu ett kollektivt ”Och?” susa genom cyberrymden mot mig från läsarna.
Jo, så här:
Att en hel dag är helt fri från bokade tvättider – det HÄNDER liksom inte i mitt hus.
Detta var ett stort mysterium för mig. Ända tills jag kom ihåg datumet. Fredagen den 13:e.
Jag tror att den enda orsaken till att jag kunde tvätta helt ensam den dagen var att ingen annan vågade. Folk är mer skrockfulla än man tror. Man går inte ner och tvättar sin favorit tröja fredagen den 13:e, för då krymper den, blir rosafärgad eller nåt annat.
Vad jag upplevde var helt enkelt en trappuppgång i skräck. Det tysta skriet när rädslan för det okända sipprar ut genom folks porer som en ärtsoppegul Londondimma och lindar sig om själen som en svulten pytonorm, galet muterad till enorma proportioner och lagd under vansinniga vetenskapsmäns sjuka skalpeller för en frankensteinifiering som endast leder till smärta – en smärta som måste delas precis lika mellan offer och förövare för att ens vara uthärdlig.

Ja, eller så jobbade folk på dan och hade fredagsmys på kvällen, vad vet jag?
Okej ha det bra hej!

Tillbaka - with a vengeance

Eller, som rubriken (faktiskt inte alls) antyder:
Idag ska jag bara leverera 8 stycken av mina egna

Nojjor i vardagen

1. Sitta i ett gäng och prata om ”känsliga” saker och halvvägs in i diskussionen inse att alla andra är ironiska och skämtar medan man själv pratar allvar.

2. Offentliga toalettdörrar som inte har låsvred; man vrider bara handtaget halvvägs upp. Om nån jättenödig rycker upprepade gånger i dörren så faller ”låset” ner och man exponeras mitt i värsta krystvärken. Kan lätt sammankopplas med…

3. …att lägga för blöta fjärtar. Ett skedblad tunt är aldrig kul.

4. Rädsla för alltför smuligt bröd. Man har läst jävligt många rockbiografier men är ändå inte rädd för knark eller för att dö nån fylledöd – utan för att kvävas av en smörgås, som Mama Cass.

5. Var har tandläkaren varit med sina fingrar innan min mun? Och hjälper det verkligen med de där tunna handskarna mot sånt? Jag vet ju vad jag gör med mina händer under blott en dag.

6. Flygnojja. Ok, statistik i all ära, men en grej som kan ta livet av 250 pers på ett enda knäpp är farlig, så är det bara. Säg fan inte emot mig.

7. Visst glider Göteborg långsamt ut i älven? Och tänk när det stora skredet kommer? Tänk om det kommer mitt i natten? Sova med flytväst eller flytta?

8. Hajskräck i Delsjön. Fy dig, Animal Planet. Fy dig!