Bland Gothia-kids och pundargrannar flyr jag in i arbetet

Eller, som rubriken antyder: ibland vill man bara gå bärsärkagång och "veva som en väderkvarn med en skridsko", för att citera ett gäng stora vardagspoeter.
Hur gött e inte dee daa? frågar nu vän av ordning. Det är inte bra att vara så där svenskt, mjäkigt hämmad.
Precis. Men om jag nu kanske inte vill tillbringa resten av mitt liv i fängelse? Hah? Det tänkte du inte på!?
Äh, jag ska sluta larva mig - grejen är att jag hade egentligen inget vettigt att skriva idag, jag ville bara ösa ur mig lite galla (gul? svart?) över dessa jävla idrottsungdomar som just nu tar över Göteborg. Måste allt vara så förbannat sportinriktat hela tiden? Kan ni inte ta och lugna ner er lite?
Sätt er ner i en park, ta en cigg, öppna en 2,8 och vräk på bandaren (gammalt ord som idag även kan betyda portabel MP3-spelare med högtalare), torrhångla lite och åk sen hem till vart fan det nu är ni kommer ifrån, Svalbard, Gnosjö, Tanzania, jag skiter i vilket ... MEN GÅ INTE 23 STYCKEN I LIKADANA TRÄNINGSKLÄDER MITT I CYKELBANAN OCH SKRIK NÅN USEL OCH KNAPPT PULSHÖJANDE, LAM KAMPSÅNG OCH TJOA "WÖÖOO" I MITT ÖRA NÄR JAG VILL KOMMA FÖRBI PÅ MIN CYKEL - FÖR DÅ DRÄPER JAG ER!!!
Så.
Det var det ena.
Det andra är att jag vill att mina grannar ska flytta härifrån. För jag minns inte vilken gång i ordningen stod Han igår kväll ute på gatan och gapade medan Hon stod uppe i fönstret och kastade ut flaskor och blomkrukor. Härligt. Passionerat och osvenskt. Och jävligt, jääävligt tröttsamt.
Ja, det var väl allt från er just nu trötte och bittre sommarkorre, i Västra Götalandsregionens kolonialfort, Göteborg.
Ajöss och tack för fisken.

Sommar, sommar, eeh, vad hettere.. sommar?

Den som till äventyrs följer den här bloggen med spänning har kanske redan upptäckt det, men jag ska - för övriga - bekräfta, förtydliga eller vad vi nu väljer att kalla det.
Jag har lite för mycket att göra just nu för att hinna skriva en gång i veckan, vilket var min grundintention.
Men jag ska ändå ge er en liten snaskbit som sommarlektyr. Så pass mycket god medmänniska är jag ju i alla fall.
(Nu ser jag precis att ordet "snaskbit" här ovanför vid en snabbtitt såg ut som "snabbskit". Märkligt.)
Jag firade midsommar i trakterna kring Båstad, närmare bestämt på en ort som hette Hallavara. Låter finskt, kanske lappländskt, jag vet, men är alltså inte det.
Älsklingens släkt har hus där, ett stort, jättefint gammalt hus med lite halvbuskig tomt. Tänkte att det här borde man ju få en hel del för om man sålde det, m å n g a mille blir det, nära till Båstad, havet, ja, jo nejm itt.
Men NEJ.
Fick under sista dagen där höra att det inte var så, värdet var inte alls så högt som man kunde tro, på grund av en sak som var en direkt följd av en annan sak som är själva det jag EGENTLIGEN ville berätta.
Man får nämligen inte göra om tomten hur som helst. BLAM!! Där föll priset ett par mille. Hur gör man då med utomhuspool, golfgreen, tennisbana samt trippelcarport? Av detta blir intet, platt intet.
VARFÖR får man då inte härja hur man vill om man köper dett hus? Jo, det ska jag nu berätta.
På tomten ligger nämligen ett par gravhögar.
Jag säger det igen, så att ingen missar det här:
På tomten ligger nämligen ett par gravhögar.
Hur jävla ascoolt är inte det? Och varför i helvete skulle det dra ner priset?!?
Om jag hade chansen att köpa en tomt med en gravhög så skulle jag göra det på studs, bara för att veta att ingen överrik, smaklös jävel skulle kunna få några idéer om att bygga konferenscenter på den!
Sen att jag inte skulle kunna sova en endaste natt när jag nu vet det här, det är en helt annan sak som det för övrigt finns tabletter och mediciner mot.

Adjö.

Hur man uttycker sig om vissa jobbiga saker i ens närhet

Hörde en intressant diskussion på spårvagnen idag. Framför mig satt två gubbs i 60-årsåldern (Det var alltså inte så att jag tjuvlyssnade - de pratade i normal samtalston och jag satt precis bakom. Jag vill bara förtydliga detta. Vad hade NI gjort?!? Rest er upp och gått?) och diskuterade en bekant. Jag tyckte inte att det var en särskilt intressant konversation. Inte förrän följande mening dök upp:

- Jamen du vet, sa den ene, Yngve, han har ju tillfälliga alkoholproblem.

- Å fan, sa den andre.

- Ja ja, det såg la du när vi var på Klädesholmen sist? Han höll ju på å dratta i där...

Vad hade han sa du? "Tillfälliga alkoholproblem"? Tillfälliga? Hur tillfälliga ska alkoholproblem vara, undrar jag, för att de ska klassas som, just, "tillfälliga"? Sketfull 1 gång i veckan, räknas det? En tioårsperiod? Och hur vet man att de är tillfälliga om personen har problemen just nu? Finns det ett slutdatum som är satt?

Dessutom: vem fan har inte haft tillfälliga alkoholproblem? Varje gång man vaknar upp en söndagmorgon med en kattlåda i munhålan, en gammal mussepiggväckarklocka innanför ögonen och en marcherande skottsk militärorkester vibrerandes sin väg genom tarmsystemet så kan nog var och en skriva under i blod på att, ja, jag har tillfälliga alkholoproblem just nu. Denna insikt följs ofta av ett ynkligt: "ta bort mig".

Det är väl här jag ska komma med en klarsynt analys och slutsats - men jag har ingen. Inte mer än att det är lätt att blunda för problem om det gäller ens kompisar. Tyvärr. Undrar hur det hade känts om de hade sagt: "Du vet, Yngve, han är tillfällig hustrumisshandlare"...

Fotnot: Yngve heter egentligen något helt annat. Nämligen Bengt.

Ida. IDA?

Kan man inte lägga ned lite mer tid på att ta reda på vad den 47 miljoner år gamla apan EGENTLIGEN hette?!? Knappast "Ida", eller hur? Nä, just det.
JAG skulle inte vilja bli uppgrävd om 47 milj år bara för att kallas "Zxwaak".

Hur ser man på en människa att den är dum i huvudet?

Ja, det finns naturligtvis de som säger att det kan man inte. De har emellertid fel.
Ett väldigt tydligt tecken kan t ex vara om personen i fråga prommenerar i travtakt och håller ett c:a 3-årigt barn, förmodligen sitt eget, i handen - hårt och en bit upp, så att barnet ömsom släpar, ömsom flyger bredvid personen - samtidigt som personen hårt och kostnadseffektivt röker en cigarett.
Du som gjorde just detta på Stigbergsliden i Göteborg ungefär vid 8.45 i morse - du är, till exempel, väldigt, väldigt dum i huvudet.
Kanske har du ett stressigt jobb, kanske har du nyss skilt dig, kanske har din bil just denna morgon vägrat starta. Fine. Vi har alla varit där. Ingen är perfekt.
Men ändå.
Du var på väg till spårvagnshållplatsen och jag var på väg åt andra hållet. Du gick på andra sidan gatan. Jag pratade i telefon. Poängen är: jag hann/orkade/ville just då inte lägga mig i. Nästa gång kommer det inte att bli så. Om du - mot all vettig och rimlig förmodan - skulle läsa detta:
Ha dåligt samvete. När du kommer hem ikväll med din son - gosa med honom. Gör det. Jag kommer att hålla förhör med dig nästa gång jag ser dig och kontrollera.

Rapport från Kreta, del 5

Nu inser jag att jag målat upp en semestertillvaro som kan verka disharmonisk och jobbig.
Så är det inte.
Jag och kottarna har det förbannat skönt här nere! Det är väl bara det att det är roligare att skriva om sånt som går åt helvete än skrönor av typen "åh nu hade vi det skönt idag igen".
Fast varför det egentligen? Jag ska genast ändra på det!
Idag har vi badat, skrattat, lekt och ätit god mat.
Se! Det gick ju jättebra! Och det tog...en...halv rad. Ja. Just det. Så atteeeh...

Rapport från Kreta, del 4

Dag 4 – cyklopdagen.
Idag ville inte kottarna bada i havet. Det var för kallt i vattnet och i luften, sa de. Jag tänkte att jag väntar väl ut dem, hyrde solstolar för 6 euro och borrade ner hälarna i den kretensiska sanden, envis som en konfirmand med mopedvittring.
Jaha, nu går jag och badar, sa jag efter en stund. Ja, gör du det, sa kottarna.
Så jag badade. Ensam. Skönt, men inte så kul, själv, ute i sundet.
Väl tillbaka på land överdrev jag hur skönt det hade varit – en lögn de små falkögonen givetvis genast såg igenom, mycket beroende på att jag stod och huttrade dem rätt i ansiktet.
Jag la mig på handduken i solen (kottarna hade full kontroll över stolarna under parasollen) och stekte mig varm.
Proceduren upprepades nån halvtimme senare, men här med tillägget att kottarna nu hävdade att de var hungriga. Köpte chokladcroissanter (är man på semester så är man) i en bambuhydda (vi är ju ändå på Kreta – värsta infödingsön) på stranden vilka försvann ner i en hast.
Nu då? Bada nu?
Nej, det var fortfarande för kallt.
Men det beror ju på att ni sitter i skuggan, försökte jag.
Men du har ju sagt att vi ska akta oss för solen mitt på dan!
Fan! Fälld på eget grepp!
Alltså gjorde jag vad varje far med två öververbala barn skulle gjort i min situation: jag gav upp.
På väg hem gick vi förbi en Supermarket med cyklop, simfötter och snorklar i alla färger hängande ute vid gatan. Kotte 2 frågade om de inte kunde få varsin sån. Sur som en piraya, som precis blivit tillsagd att tapirerna är slut och allt som finns kvar är grönsaker, svarade jag genast ”nej”.
Väl på hotellet, efter en stärkande måltid, drabbades jag av det Dåliga Samvetet. Vad fan, det är semester! Vad fan, vi ska ju ha roligt! Vad fan, vad håller jag på med? Vad fan, helt enkelt!
Gick och köpte cyklop, ungarna glada, ville genast ut till poolen och testa. Succé! Imorgon ska vi testa cyklopen i havet!
Dagen slutar i harmoni. Har jag köpt mig den? Kanske, men betänk: den är en dålig far som inte förstår värdet av en bra cyklop (Homeros, Iliaden).