Jonas Slättungs Wörld åv Wisdömm

Nytt ord – ny identitet

2012-01-23T13:50:00.000+01:00

Jag har försökt i omgångar. Det är ju alltid bra att förnya sig och att tänka i nya banor. Man ska vara engagerad. Man ska utnyttja de gåvor man fått till fromma för mänsklighetens bästa. Jag är duktig på att prata, uttrycka mig och att resonera. Jag skulle vara en tillgång för vilket parti, förening eller organisation som helst.

Men jag vet inte...

Jag inser att jag mest av allt gillar att spela, lyssna på, prata om och tänka på musik. Inget annat i hela världen intresserar mig tillnärmelsevis lika mycket. Om man inte räknar min familj.

Men partier kan byta ledare, båtar kan sjunka, länder kan gå i krig med varandra - har jag bara en gitarr eller något annat att spela på så ligger fokus där. Alltid och för evigt.

Jag är hopplös.

När det är tyst sjunger jag. När jag drömmer hör jag musik. Jag kan sitta och bara titta på mina skivor, behöver inte ens sätta på dem – hör låtar och försvinner bort i huvudet.

När jag möter någon med motsatt uppfattning när det gäller t ex politik så kan jag brusa upp och tjafsa ett tag, men ganska snart tryter uppmärksamheten och en ”men fattar du inte så är du dum i huvet”-känsla infinner sig, varpå jag släpper det. Orkar inte ta striden.

Men gud nåde den som ger sig in i en debatt med mig om musik! Min passion vet inga gränser, min uthållighet i diskussioner är maratonsk, mina argument vältaligt knivskarpa och jag saknar aldrig svar på tal. Min kunskapsbank är dessutom enorm.

Och nu - äntligen, vid snart 41 års ålder - har jag hittat ett ord som beskriver vad jag, i grund och botten, är:

MUSIKFILOSOF.

Visste inte att ordet fanns, men det beskriver till punkt och pricka mitt innersta väsen. Musikfilosof. Underbart.
Nu ska jag bara gå ut i världen och söka jobb som det också. Det borde väl vara ganska lätt. Världen måste ju fullkomligt skrika efter nya musikfilosofer, för jag har då inte hört att marknaden på något sätt ska vara mättad.

Rätt som det är ser ni mig i tv, i svartvitt, rökandes pipa och med bockskägg och hornbågade glasögon, talandes om musik (på franska, av någon anledning). Intervjun är gjord på 60-talet (vet inte hur jag ska få ihop detta rent praktiskt-kronologiskt, men vad fan...) och sänds i sin full längd (2 timmar).
Här berättar jag om sökandet efter den bästa skivan, debatterar soloartist kontra grupp samt berör charmen hos en demo ställd mot den fulla studioproduktionen.

Och jag är sååå... lycklig.

En Kurt stund på jorden

2011-11-21T13:25:00.002+01:00

Lasse Brandeby har gått ur tiden.

En riktigt, riktigt rolig jävel är borta. Åt Lasse som Kurt Olsson har jag skrattat så att jag har gråtit vid flera tillfällen – tillfällen som inte kommer så himla ofta i livet annars. Inte alla gillade hans humor, många tyckte bara han var dum och att han sysslade med fjantiga pajaskonster, mest lämpade för barn och intellektuellt mindre bemedlade. Men då har man inte förstått.

Det roliga med Kurtan var inte dialekten, inte att Arne var så dumsnäll, eller käbblet tanterna i publiken, eller att han hade konstiga kläder eller lustig frisyr. Det riktigt roliga infann sig ofta i små bisatser, det som mer än något annat visade själva det ”låga” i hans personlighet. Och när jag säger det låga så menar jag också det högst mänskliga. De där känslorna och uttrycken som vi inte bör eller ska visa upp offentligt: avundsjukan, skadeglädjen, översitteriet, elakheten och mästrandet. Underbart fult och vidunderligt skönt.

Låt mig delge er min egen personliga Kurt/Lasse-berättelse.

Det är 1988-89, kanske -90. Jag är alltså 17-18-19 och jag och två av mina kompisar har varit på Marstrand och festat. Vi har sovit över i en liten stuga där den ena kompisen bor under sommaren. Han jobbar nämligen i ”Vänthallskiosken”, den lilla korvmoj som pryder strandpromenaden och som får sin största rush under timmen mellan 3.00 och 4.00, när Såsen (Societetshuset) stänger.

Nu måste vi hem till Göteborg, men det är söndag och få bussar går mot fastlandet. Vi börjar knalla mot färjan. Där ser vi en stor turnébuss med firmanamnet KSE på. KSE är en ljudfirma som vi har haft kontakt med förut, eftersom vi spelar i band, och vi ”känner” de som jobbar där. ”Känner”, eftersom vi är c:a 17 och de är 30-40 år gamla. Men vi tar en chansning, knackar på bussdörren och tigger lift och är vips mitt inne i ett äventyr.

För det som vi hade tänkt oss som en enkel lift till Göteborg blir istället en resa rakt in i den magiskt vuxna och hemliga artist- och kändisvärlden.

Det visar sig att KSE är på turné med Kurtan och Damorkestern. De har precis spelat på fästningen i Marstrand och ska nu vidare mot Gräfsnäs slottsruin för nästa gig. Men kanske… Kevin, som är chef för KSE kliar sig på hakan och funderar… kanske vill ni åka med? Vi behöver lite folk som kan hjälpa till att bygga scen och sedan hålla kolla på avspärrningarna under gigget. Vill ni det?

Vill vi?!?

Det tar 2 sekunder att bestämma sig och ytterligare 10 minuter för att ringa hem från en telefonkiosk och få godkännande. Men sedan bär det faktiskt iväg. Vi ser inte till Kurtan eller någon av damerna, de ligger bak i bussen och sover. Men skit i det – vi är ute på facking turné!!!

Vi bygger scen, dricker kaffe, skämtar med coola, äldre killar om sprit och tjejer (som vi låtsas ha erfarenhet av) och sedan är det dags för soundcheck. Lasse och orkestern äntrar scenen, blåser i lurar, etta-tvåar i mickar och bestämmer en låt de ska testköra.

Plötsligt kommer en geting lite för nära Anki Rahlskog, mer känd som triangelspelande Gudrun i Damorkestern. Hon skriker till, skrämd – kanske getingrädd. Och då levererar Lasse Brandeby ett av de där små skämten, i det lilla, utan att det finns någon publik närvarande. Två små meningar som jag alltid kommer att förknippa med honom och alltid kommer att tänka på när någon pratar om Kurt Olsson eller Lasse Brandeby. Några i orkestern hör och jag hör, eftersom jag står precis nedanför scenen när det händer. Anki skriker till och Lasse säger:

– Äh, det är ingen fara, den är borta nu. Den stack.

Leo – den lånade labradoren

2011-11-01T10:48:00.000+01:00

Har blivit med hund i sex veckor. Leo heter han, en gammal labradorgubbe på 12 år, guldgul i pälsen och världens snällaste och mysigaste jycke. Ett paket buffande kärlek på fyra tassar som inget hellre vill än att vi alla ska vara hemma så han kan få gå runt till de olika rummen och hälsa på oss – eller ännu hellre ha oss alla samlade på ett ställe, i köket eller i vardagsrummet, där han lugnt kan sänka ned huvudet på sin favoritkudde och sucka ljudligt som för att säga: ”Äntligen! Nu kan jag sova.”

Jag är inte uppvuxen med djur. Vi hade inga hemma (om man inte räknar min brors olika typer av gnagare som kom senare, när jag var på väg eller hade flyttat hemifrån) och jag har aldrig saknat det livet.

Tvärtom är det med älsklingen som har haft så många djur det bara går att ha hemma och som alltid tagit chansen att umgås med djur så fort det gått. För henne är en hund i hemmet något naturligt och självklart och genom hennes ögon har jag lärt mig att se på, exempelvis, en hund som något som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att ha hemma. Permanent.

Nu har vi då en hund boende hemma hos oss i sex veckor. Och det finns vissa saker som man – om man inte tidigare umgåtts dygnet runt med en hund – inte vet att de gör. Jag vet inte hur det är med andra hundar, men Leo, han slickar sig. På alla möjliga ställen. Och han slickar sig ljudligt.

Det är inget skönt ljud.

Om ni tänker er att ni smaskar med jättemycket saliv i munnen så högt det går. Sen lägger ni till ett slickande ljud. Sen ett nafsande. Där, någonstans, har ni det jag kallar för ”Leos slafs”.

Och Leo sköter inte sitt slafsande när han är ensam, så där lite skönt privat. Lite egentid, lite privat, man slafsar lite… nej. Leo slafsar när, hur och var han vill. Till exempel här om natten. Här följer en transkribering av vad som hände.

Jag: (sover)

Leo: SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS!

Jag: (vaknar)

Leo: SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS!

Jag: (trött som fan) Men Leo...

Leo: (paus) SLAFS! SLAFS! SLAFS! SLAFS!

Jag: (trött och irriterad) Men, Leo, för faan…

Leo: (paus) (tystare) SLAFS. (paus) SLAFS. (paus) SLAFS. (paus)

Jag: (skitpsykad) LEO! SLUTA!

(paus)

Leo: (jättetyst) slafs.

Varpå jag faktiskt inte kunde hålla mig utan började skratta. Till slut måste jag antingen ha vant mig eller slafset ha upphört för jag somnade.

Jag kommer aldrig att gilla slafsandet. Men jag gillar slafsaren.

/Jonas

En liten tanke bara...

2011-10-27T14:25:00.003+02:00

Iphone - förlåt iPhone - vs resten av världen

2011-10-05T14:40:00.001+02:00

Det är en telefon.

Först nu, ett år efter att jag blivit med iphone (och nej, jag tänker inte skriva sådär analt och riktigt med litet "i" och stort "P" – jag gjorde det i rubriken och det får räcka och ni som vill ha mer kan dra åt helvete) känner jag att jag till fullo behärskar denna apparat. Jag har nu mail, webb, kalender, nyheter, facebook, spotify, itunes, messenger, kamera, väckarklocka, GPS, reseplanerare, kompass(!), stämapparat(!!) och Ikea-katalogen samlat på ett enda litet och i fickformat utfört behändigt ställe.

Tanken på att gå tillbaka till en mobil som inte är en smartphone känns ungefär lika lockande som att leva i de civilisationer som släpade eller drog allt på medar när grannen hade uppfunnit hjulet. Eller att flåsa maten varm medan kompisen hade en sprakande brasa bredvid sig. Frågar någon om man vill det blir svaret något i stil med:

– Nej, jag tror inte det och frågar du en gång till så släpper det fullständigt i huvudet.

Men. Det är en telefon.

Dess lättillgänglighet och mångfacetterade användningsområden – som får glädjen att i vissa stunder närma sig kärlek – är både en välsignelse och en förbannelse. Hur lätt är det till exempel inte att på krogen, medan sällskapet är på toaletten eller köper nästa omgång, slingra upp Den Lille Fine ur fickan och, full av önskan att sprida gäck, gamman och – varför inte – munterhet, gå in på Facebook och skriva lite lustiga kommentarer. Gärna då balanserande på gränsen för vad som är okej. Gärna till och med ramla över det staketet. Gärna, om man ska vara helt ärlig, vara plump mot folk som man inte känner så värst väl för att deras namn är det som råkar ploppa upp först i uppdateringsraden.

Som sagt. Det är en telefon.

En telefonjävel som är som en helt madderfackinn universum. Ett helt kosmos där i bakfickan, endast en halv decimeter från stjärtöppningen och kanske just därför precis lagom mottaglig för det intellektuella bajs en människa (läs = jag) kan hinna häva ur sig under den tid det tar för en vän att resa sig och gå på muggen eller köpa mer alkohol.

Distansen mellan ”jag kanske borde skriva nåt kul när jag är full och sen skicka det” och ”nu skickar jag det” har krympt från 12 timmar förr till 12 sekunder idag. Känslan av uselhet och skam har sålunda på samma sätt dragits ut från 12 timmar förr till 12 dagar nu. Och så gnäller vi över bakfyllan och skyller på att vi har blivit äldre.

Hah!!!

Hopplockade tankar från den senaste tiden

2011-10-04T14:50:00.001+02:00

Tänk om måndag hade kommit en dag tidigare och istället legat där söndag nu ligger. Då hade man ju inte lipat. Måndagar är för människan vad slussen är för båten.

Borås innan klockan 7.30. Och då började jag ändå bara dagen 03.45 imorse med en frisk tur i Slottskogen på enhjuling, följt av en underbar frukost bestående av nypressade plommon, kruskakli i ändtarmen samt levertran för att dryga ut. Tog en blixtyoga vid Bollebygdsmotet och tryckte upp en lastbilschaffis mot mitträcket med mina bländande kundalini. Gränslade mitt vätgasdrivna batyskop och se: knappt två minuter senare stod jag orgastiskt uttömd i garaget på HB. Aah.

Oops. Fick, på ett informationsmöte för nyanställda, veta att jag tydligen är "Reinfeldts förlängda arm".

Kollar på böcker gör man i bokaffärer eller på bibliotek. På bokmässor minglar man, kändisspottar och blir full. Frågor på det?

Men, kropp, vakna inte efter bara fem timmars sömn på en söndagmorgon när man faktisk får sova ut!

Tydligen har swingerspartyn inte alls något med musik eller gungor att göra.

Snabb kalkylering: behöver jag eller behöver jag INTE skapa ett imperium och styra ett kungarike i ett av de mest avancerade strategispelen på Facebook, dvs spela Kingdoms of Camelot nu?

Krakow - stad i Polen eller pistollljud i serietidningen Spindelmannen?

Det här med att gå in på facebook och skriva "roliga" kommentarer till folk man inte känner jätteväl efter några glas vin - är det en så väldans bra idé, egentligen?

‎"Få Nobelprisen direkt i din mobil"...men, vänta nu, GP...det, va, nää... Det går väl inte?! Va?! Besked om vilka som fått Nobelpris, det kan man väl få, men inte Nobelprisen, va...? Du, GP?! Hallå? Va?!

Sen så undrar jag varför man klumpar ihop hjärt- och lungräddning. Högst oansvarigt då det väl ändå skiljer något mellan insatser bland dessa organ. Nä, här är det dags att någon sätter ned foten och stämmer i bäcken. Jag menar - vad får vi härnäst? Öron, näsa, benbrott? Tand- och gynvård? Tacka vet jag militärsjukvården förr. Då behövde man bara sprit och en såg.

Snart vill jag inte vara med längre...

2011-04-21T12:33:00.018+02:00

Jag har en blogg.

Jag borde skriva om politik.
Om sånt som är viktigt. Allmängiltigt. Som berör folk på det där stora sättet.
Om sånt som faktiskt påverkar folk i vardagen. Protestera och komma med syrliga kommentarer om hur dåliga vissa politiker är, till exempel. Eller försöka påverka makthavare genom att ställa dem till svars för allt de gör.

För världen ser ut som fan på många ställen och är orättvis, kall och grym mot sina invånare. VI är, faktiskt, som art, helt slut i huvudet ibland. Såväl i stor som i liten skala - globalt eller kommunalt, eller bara människor emellan.

Ett mantra som jag följer och dessutom ser bevis på dagligen är "ingenting slår verkligheten". Med det menar jag att ingenting, inget du kan tänka ut, hitta på eller fantisera fram slår den astronomiska dumhet, utstuderade grymhet eller lismande småaktighet som d a g l i g e n står att finna i allehanda sammanhang.
Sätt på tv:n, öppna tidningen eller gå ut på nätet och du har en sketch, roligare än något Monty Python någonsin skulle kunna drömma fram.

Så visst borde jag skriva om sånt. Det borde jag verkligen.

Men jag orkar inte.

Varför?

Jag är nämligen inte ett dugg bättre själv, har jag kommit på.

Jag har väldigt sällan lösningar på problemen. Jag vet inte hur man skulle ha gjort för att det skulle ha blivit bättre. Min grundfilosofi i livet går att sammanfatta på följande vis: "det löser sig". När det sen inte alltid gör det så sitter jag där och säger "men herregud, det fattar ni väl att om man gör så..."
Jag sitter ju med facit i hand. Jag är aldrig där INNAN och visar hur det bör gå till.

Emellertid: då vissa saker framkommit och för mig blivit kända, ämnar jag frångå min tidigare livsinsriktning och leverera en spådom med både allmänmänskligt och politiskt innehåll. Men först lite bakgrund:

Sala kommun tänker, som första kommun i Sverige, förbjuda tiggeri. Men man har, som tur är, skyndsamt lagt till en paragraf om att detta inte gäller påskkärringar. Påskkärringar kommer alltså fortfarande att få tigga i Sala. Vilket är bra. Visst, det låter återigen som om Monty Python varit framme, men vi ska inte dissa Sala kommun för den här fina gesten. Grattis till påskkärringarna.
Det är den andra biten - alltså själva förbudet - som gör mig lite bister i uppsynen.
För vad händer när man kriminaliserar tiggeri?
Jo, tiggarna blir brottslingar.
Och då...försvinner de?
Nej.
Skaffar de jobb?
Nja, det hade de nog gjort redan om det var så enkelt - hellre än att ligga på knä framför ett köpcentra 8 timmar i sträck med en mössa framför sig. Tyder inte direkt på lättja i min bok.

Man behöver ju inte heller vara spåman för att inse att det här kommer att starta en våg av liknande förbud i andra kommuner. Såpass kunning är man ju om den svenska folksjälen att så fort någon "vågar" vara "sanningssägare" och "sticka ut hakan" så följer den breda massan, pöbeln, fegisarna, de som bara lyder order...oj, hoppsan, jag gick visst lite för långt... Jag menar, så följer andra efter.

Vad man gör i Sala är att man sminkar över utslagen men botar inte sjukdomen.
VARFÖR finns det tiggare?
Fundera på det.
Beror det på att dessa tiggare utgör en del av de horder arbetslösa lycksökare som skor sig på den svenska välfärden utan att göra rätt för sig?
Eller kan det möjligen, kanske, eventuellt vara så att det beror det på att Sverige har blivit ett land där samhället inte längre tar hand om de svagaste och mest utsatta? Och att man, genom att förbjuda tiggeri, i realiteten bara sopar under mattan det man själv varit med om att skapa?
Detta kan ni också fundera på - om ni behöver det.

Men nu har det blivit dags att, som avslutning, leverera min spådom. Som ni har väntat!
Och här kommer den:

Att förbjuda tiggeri kommer inte att leda till att en enda människa får det bättre, vare sig i Sala eller i resten av världen.

Och den var gratis, från mig till er. Varsågod.

En dikt för tidens mjuka

2011-03-30T12:19:00.006+02:00

Det här med posei är himla viktigt.
Därför har jag valt att publicera en dikt som jag har valt att kalla just...

ORTSNAMN

Vem minns inte när det sved
När taglet tog som tåtar
Vem minns inte när det sved

Vem hörs inte när det blev
När örat svann i drivor
Vem hörs inte när det blev

Vem tallar i trots
När gran och kvist blir gröna
Vem tallar i trots

Vem handlar i pålar
När skogen står som storkbett
Vem handlar i pålar

Vem står med båda fötterna i kakburken
När fingrarna har tjocka dynor
Vem gör gener av sina spår
När folk är mest ute efter susen
Vem häller havre i håven
När vete är utan -nskap

JAG.
Minns när det sved.

Den första löpen

2011-02-24T21:29:00.000+01:00

Den första löpen som föll
När föll den?
Den första tanden som höll
När höll den?
Den första gossen som hävde
När hävde den?
Den sista gruvan är ännu ej stängd

Svedjebruk 18

2011-02-24T08:08:00.001+01:00

Efter den succé och publikstorm som varit ett faktum sedan En ny grep publicerades, har jag beslutat att ge er en dikt till.
Den här heter Svedjebruk 18.

Vilda ångor av salt som lossnar ur din kroppshåla
Vilda ålar som gröper sig hemåt
Vilda lungor som gör björnar, björnar i flera våningar
Vilda apor som hämtar havre och som sen fullständigt vägrar att gå hem
Vilda skinkor som hänger bredvid många av samma sort
Vilda såser, nästan nakna, utan kostnad
Och sen finns det inget mer

En ny grep

2011-02-23T16:28:00.002+01:00

Lille Platypus vaknade med ett ryck.
Hemma hade han somnat minst en gång för mycket och nu var det redan sent. Skulle han tvaga sig? Nej, det fick gå som det borde.
Med fingret stramt tävlade han ner till köket, där ångan sprack i en kaskad ur vattenkokaren. Ville han ha te? Jag.
Limpan var sval men gammal och mjölken dög. Hans ost böljade som en oas av möjligheter framför hans täcka läppar. Riset vallade, knäcken i tråget sam som jord ur en råk.
Nu var tid att skörda, andades han – tungt men gediget.
Inte utan möda fick han fram deg och kunde börja knåda. Det skulle smaka senare, men inte förrän hela allting var färdigt. Så lite kvar.
En, kanske två delar pastej, kvad han ystert – det var detsamma som ingen. Vem gick hit från början och verkligen? Så nära jul? Knaprandets visa lämnade hans bål.
Han var fadd, han var sedd, han var spak, han var ett hus i två delar av sand och kvarndamm.
Nu tog han tåget.

Snälla, gör så att jag blir hundra!

2010-09-28T11:13:00.005+02:00

En reklam som har gått jääääävligt mycket öööverallt och som man är gaaaanska trött på är den där om att man ska bli hundra (dvs helt säker) på något om man ringer det där numret till den där nummerupplysningen.

Låt oss nu ponera att den här nummerupplysningen som utger sig för att ha svaren på allt du kan tänkas fråga verkligen har det också. VAD skulle vi då fråga? Vad är det vi vill bli hundra på? Vad är det för djupa, filosofiska spörsmål vi går och grunnar på? Vad är det vi bryr våra huvuden med i nattlampans sken?

Jo…

Ni vet den där gamla myten om att om alla kineser släppte sig samtidigt så skulle det bli jordbävning? Följande står att läsa på nummerupplysningens sida:

”Eftersom alla människor går runt å småfiser hela tiden och det inte blir jordbävning så skulle vi på (företagets namn – som jag inte får betalt för att visa upp i min blogg) kunna påstå att det inte blir någon skillnad om en miljard kineser fiser samtidigt heller. En jordbävning blir det när jordskorpans delar (flak) stöter ihop med varandra.”

Bra. Då var det uppklarat. Skönt. Det här går många och grunnar på, uppenbarligen, så det känns fint och bra att nummerupplysningsfirman tar sitt ansvar här.

Stefan Eriksson, moderat riksdagskandidat och kandidat till Linköpings kommunfullmäktige tycker också att det är viktigt att klargöra sin position i den här frågan. På sin blogg skriver han:

”Komikergänget Galenskaparna hade en sketch där någon frågade: "Om alla kineser släpper sig samtidigt, blir det jordbävning då?" Nu tror jag inte det är någon större risk för detta, men om vi betänker att en miljon svenskar skulle ställa bilen och ta cykeln, så skulle detta inte påverka miljöbalansen i världen ett dugg om samtidigt var hundrade kines eller indier skulle ställa cykeln och köpa sig en bil. Detta är ett viktigt perspektiv att ha med sig anser jag.

”Vi ska sträva efter att själva minska vår egen miljöpåverkan. Men för hela världen, som vi delar med 6 miljarder andra medmänniskor, är det än mer viktigt att vi med den kunskap vi har, kan exportera tjänster och produkter som hjälper andra länder att komma ikapp och som kan bidra till att minska deras miljöpåverkan.

”Miljöteknik, klimatarbete och ekonomisk utveckling hänger således ihop enligt mitt sätt att se det.”

I klimatarbetet, alltså att ta ansvar för miljön och effekterna av våra utsläpp, och i strävan efter att minska vår egen miljöpåverkan ingår alltså INTE att jobba för att så många som möjligt ska ställa bilen och ta cykeln, enligt denne Galenskapsälskande Linköpingsmoderat.

Jag kan tänka mig att han inte har riktigt klart för sig sambandet mellan orsak och verkan och han kanske skulle behöva bli lite mer upplyst. Ska tipsa honom om att ringa till den där nummerupplysningen och bli hundra.

Sen ska jag själv ringa dem och fråga hur fan vi ska bära oss åt med det där problemet vi har fått i Sverige. Det där problemet som handlar om att vi har misslyckats med att göra folk delaktiga i samhället och den demokratiska principen så till den milda grad att de i sin bitterhet tror att det enda de kan göra för att betyda någonting är att rösta på ett parti grundat ur BSS och nynaziströrelsen.

Att större delen av detta partis anhängare känner utanförskap och besvikelse för att de aldrig "fått vara med" eller känner att "samhället" skiter i dem, det är också ett problem.
Att de lägger sitt tänkande i händer och huvud på folk som d e f i n i t i v t inte är beredda att se alla medborgare i vårt land med lika ögon, det ser de inte, glömmer de bort eller blundar de för.

Att de tror att de ska få mer att säga till om ifall detta parti växer är tragiskt. Ett parti vars grundideologi bottnar i att folk har olika grundvärde och ska ha olika rättigheter beroende på varifrån de kommer, att vissa kulturer är "bättre" i vissa områden beroende på geografi - tror man att ett sådant parti kommer att ge Sverige guld och gröna skogar så är det fanimej inget mindre än stor jävla sorg!!!

Jag tänkte först att jag skulle tipsa alla som röstat på SD om att de kunde ringa det där numret och bli lite mer hundra på hur världen och verkligheten ser ut - men jag har ändrat mig.
Det är, förstår jag nu, jag och alla andra efterhandsförskräckta väljare, våra oförlösta politiker och, framför allt, vår svenska mediekår som behöver ställa oss på knä, lyfta luren och ringa kinespruttarnumret och hoppas att de ger ett bra svar på bönen som blir en fråga:

- Hur fan ska vi göra med Sverige nu?

”Du glömde din sten!”

2010-08-11T16:49:00.009+02:00

Det är inte ofta man hör något man aldrig hört förut. Tyvärr. Men när det händer så händer det med besked. Eller nåt. Jaja, i vilket fall som helst, så här gick det till när jag idag fick höra något jag aldrig hört förut.

Jag släntrade över till Stadsteaterns servering för att handla lite medtagbar lunch i form av sallad (eftersom varje spår av sommarens grillmage måste utplånas till varje pris) och hamnade i en kort kö. När kunden som var före mig hade beställt klart fick han inte en flagga med nummer – som man kan få på vissa restauranger – utan en sten med siffran 80 på. Mhm, jaja. Ett inovativt grepp, lite kul så där. Killen tog sin plånbok, sina bestick och sitt glas med vatten och gick mot uteserveringen. Dock hade han i all hast glömt något på disken, så kassörskan ropade efter honom:

– Hallå, du glömde din sten!

Det tyckte jag lät så otroligt roligt att jag, som nu stod rakt framför kassörskan, skrattade henne rätt i ansiktet. Det kändes lite för osvenskt att bara skratta rakt ut på det där viset, så jag kände mig tvungen att snabbt självkommentera:

– Den meningen hör man ju inte så ofta!

Då skrattade hon också och svarade:

– Det beror på vilket umgänge man har, ska jag säga!

Jag småskrattade fram ett ”jahahaa”, beställde min mat, fick den och gick. Först då kom jag att tänka på hennes svar och fick plötsligt en massa bilder i skallen. Vad fan?!? Vilket umgänge har man där man får möjlighet att ropa meningen ”du glömde din sten”? Murare? Diamantsmugglare emellan? Om man är ett gäng testikelforskare? Kanske…

På vägen tillbaks till Konserthuset mötte jag för övrigt Peter Apelgren och stod i en kvart och pratade gamla Genesis med honom. När vi tog i hand gav han mig en komplimang för mina stora, sköna händer. Märkligt, men trevligt. Och något jag i och för sig hört förut, men väldigt sällan av vuxna män. Tack, Peter.

Jag ger igen

2010-07-14T18:04:00.003+02:00

För någon dag sedan spatserade jag på Kungsgatan i centrala Göteborg (ni som inte känner till den: det är en lång gata med en massa butiker) och blev antastad.
En fräck, ball, hipp liten ”dude” med solbrillor kommer gående mot mig och säger
- Tja, chefen, allt lugnt eller?
Jag tittar först oförstående på honom, sorterar hans utseende, försöker minnas. Vilket ställe har jag jobbat på där jag har haft anställda eller varit förman för någon? Sen inser jag att han givetvis menar detta som ett lite fräckt, inställsamt tillrop för att öppna upp mig och få mig att sänka garden. Jag noterar också plötsligt hans block. Han är försäljare.
Din lilla jävla sprätt, tänker jag och fortsätter gå, samtidigt som jag svarar ”Va?”. Killen faller in bredvid mig och fortsätter:
- Jo, jag sa ”tjena” och tänkte kolla med dig vad du har för el-abonnemang just nu?
- Varför undrar du det?
- Precis, det kan man ju fråga sig. Ha ha.
- Ja, det var det jag gjorde.
- Precis, ha ha, hur äre rå – har du nåt el-abonnemang eller?
Jag har inte slutat gå utan fortsätter, i jämnhöjd med domkyrkan med Den Lille Fräne bredvid mig. Jag har faktiskt ökat på stegen – men han är envis. Han småspringer faktiskt i sidled bredvid mig nu. Som en stressad krabba. Jag ler mot honom.
- Låt mig gissa: det spelar ingen som helst roll vilket abonnemang jag har för du har ett som är bättre, eller hur?
Den Lille fräne ler tillbaks, tror att jag gillar honom, känner kanske segervittring och blodsmak; han biter sig fast.
- Exakt precis så, faktiskt, du kan ju det här!
Han försöker lägga sig på en ny nivå, en kompisnivå, där vi båda vet att han säljer och jag köper något jag egentligen inte behöver, men är han bara tillräckligt charmig, fräck och ball så kommer jag att ge mig enkom på grund av detta.
- Vet du vad jag kan erbjuda dig, säger han och lägger all tyngd på Den Enda Mening som kommer att få mig att stanna och faktiskt lyssna: Vilket avtal du än har, alltså vilket som helst, så ligger det här priset alltid 15 procent under det lägsta bland konkurrenterna! Vad sägs om det? Inte så dumt, va?
Nu närmar vi oss Västra Hamngatan och övergångsstället. Jag gör ingen ansats till att stanna. Inte han heller och det gör mig mycket nöjd på ett kallt sätt.
- Det låter verkligen skitbra! utbrister jag, glatt överraskad. Hoppets låga tänds i hans ögon.
- Eller hur?! Du fattar ju själv, det innebär ju…
- Javisst, avbryter jag, det var det bästa el-erbjudande jag har hört faktiskt! Vet du vad, vi säger så här: du ger mig en broschyr som jag kan läsa igenom i lugn och ro och så återkommer jag när jag har läst igenom villkoren.
Leendet fladdrar plötsligt lite vilsnare. Ett lite hårdare drag kring ögonen på Fräne.
- Naa, fast, du vet, mannen, det här är då ett erbjudande som bara gäller om man tecknar det här och nu, av oss..!
- I gående tillstånd, i stress, mitt på gatan, utan möjlighet att i lugn och ro läsa igenom det, menar du?
(Kort paus, minskning på leendet)
- Aa, så kan man ju välja å se det…
- Nej, men då får det vara, du. Dessutom brukar jag inte köpa något av gatuförsäljare. Jag gör aldrig det, faktiskt. Hej på dej!
Och då stannar han av, utan ett ord, i höjd med SATS, på väg upp mot Södra Liden.
Hoppas du läser det här, snorvalp. Ha ha på dig själv. Jag vann. Gött så.

Jag minns min barndoms monster och hur de brukade ta på mig

2010-07-13T16:06:00.007+02:00

En grej som jag har funderat på ett tag...

I alla monsterfilmer är det ju alltid någon som varnar för faran, någon som har sett monstret, vampyren eller rymdvarelsen – men som inte blir tagen på allvar. De flesta idioter tror ju inte på den kloke varnaren utan skrattar och, ja, då går det ju som det går och alla dör – utom varnaren, som tack vare sin klarsynthet och klokhet överlever.
Jag har alltid tänkt att jag är som varnaren, att jag skulle vara den som ”fattade” och som klarade mig. Men tänk om det inte är så?

Tänk om man själv är idioten som säger ”det finns inga monster” och går fram till skåpet/grottan/skjulet och sen blir dödad?!? Hur benägen skulle du själv vara att tro på din 5-åring om han/hon kom in till dig mitt i natten och sa ”det står en dinosaurie i trädgården” eller ”det ligger ett troll under sängen”?

Det hela är naturligtvis dramaturgiskt uträknat; det ska vara just på detta vis. Hur kul skulle en film vara om man identifierade sig med den vanlige poliskonstapeln som blir slaktad fem minuter in i filmen? Så jag är, naturligtvis, varnaren. Fast – jag har ju aldrig varit varnaren när det verkligen gällt.
När något av mina barn har väckt mig på natten för att de är rädda för något som de tror finns under sängen, eller tror sig se eller höra någon i rummets bortersta hörn – då går pappsen dit som en riddare. En riddare i kallingar och med påsar under ögonen, i och för sig, men ändå.
Och gissa om jag hade stendött om varulven verkligen varit där!?! Och hur korkad hade jag inte känt mig då?!? Läge för jordens största "M'allååå?!?"!

Det här får naturligtvis inte gå oåtgärdat. Det går inte att dels vara den kloke hjälten och samtidigt gå halvnaken rätt in i monstrets lya. Följdaktligen finns det bara ett riktigt sätt att reagera på nästa gång barnen ropar mitt i natten:

- Nej, jag kommer inte, är du inte klok? Tycker du verkligen att det är logiskt att pappa ska slitas i stycken av rakknivsvassa klor och sågtandade käftar bara för att du inte kan sova? Antingen finns det inget monster och då är det ju ingen fara eller så gör det det och då är det kört i vilket fall som helst. Sov nu! Nattinatt!

Kort sagt: jag tror inte på monster - men jag är jävligt rädd för dem.

2010-06-07T13:52:00.007+02:00

Litet lustigt det här med fakturor.

Ja, inte lustigt ”ha ha” utan lustigt som i ”intressant”. Närmare bestämt: hur olika appliceras icke reglerna mellan hög och låg, mellan stor och liten eller mellan, för att tala klarspråk, myndighet och person?

Jag utförde tidigare i vår ett jobb åt en stadsdelsnämnd i Göteborg, ett tämligen välbetalt jobb ska tilläggas. Detta jobb gjorde jag via min firma och betalningen skedde genom att jag fakturerade SDN. Efter en ekonomiskt ansträngd vår och en i ärlighetens namn jävligt tom kassa kände jag att det vore bra om dessa pengar kom in ganska snabbt. Sålunda satte jag som betalningsvillkor: 14 dagar från fakturans datum.
Detta är ingen ovanlig längd på betalningstid. Min revisor har den, många företag jag får fakturor från har den och jag själv brukar ha den och det brukar aldrig vara några problem. Jag VET naturligtvis att den vanligaste tiden är 30 dagar, tro inget annat. Men jag vet också att kommer det en faktura med 14 dagars betalningsvillkor så inte fan ringer jag och ber att få det ändrat till 30. Nej, jag betalar.

I alla fall, detta var vad som hände:

Efter 17 dagar (kom ihåg min ansträngda ekonomi!) ringde jag upp Fru X på ekonomiavdelningen på SDN. Hon lät meddela att det varit något strul med betalningen av fakturor den senaste tiden, men nu höll hon min faktura i handen och den skulle skickas iväg omgående så att jag hade mina pengar om två dagar! Underbart, tack så mycket, case closed.
Trodde jag.
Efter ytterligare tio dagar tittar jag in på mitt firmakonto. Eko-ko-ko-ko-ko-ko… Pengarna hade INTE kommit in. UPPRÖRD (jag hittar inget bättre, barntillåtet ord) skickar jag ett mail till SDN, bifogar fakturan och beskriver också förseningen samt att jag nu VÄLDIGT GÄRNA VILL HA MINA PENGAR, TACK. Jag redovisar här svaret:

”Det var mig du pratade med om fakturan. Kommunen har 30 dagar på sina fakturor och jag kan se att fakturan ligger med förfallodatum 4/6 2010, så du kommer att få dina pengar idag. Om du har några frågor kan du ringa mig.”

Ursäkta?

Förfallodatum 4/6?

Eh, nejnejnejnejnejnej. Fakturadatumet var den 3/5 och betalningsvillkoret 14 dagar, vilket ger oss förfallodatumet den 17/5. Och dessutom ringde jag ju den 20 maj och fick veta att den skulle betalas omgående, två bankdagar senare. Hur kan det komma sig att vi tolkar detta så olika så att SDN får det hela till ”förfallodatum 4/6”? Dessutom: hade det i så fall inte varit på sin plats att ringa eller maila mig och säga just detta, att kanske be mig skicka en ny faktura med 30 dagars betalningskrav? ”Kommunen har 30 dagar på sina fakturor”. Jaha? Men den här fakturan – från MIG till ER, för ett jobb som JAG har utfört åt ER – hade 14 dagar.

Låt oss sprida ljus över problematiken genom att tänka oss det motsatta förhållandet: jag får en faktura från min stadsdelsnämnd för barnomsorg, en faktura som då, givetvis, är ställd på 30 dagar. Är det okej om jag då säger till SDN att de får vänta, eftersom jag har som policy att alltid betala mina fakturor efter 60 dagar? Nej. Självklart inte. För det bestämmer inte jag. Jag har som konsument av tjänsten barnomsorg godtagit kraven på betalning (i det här fallet 30 dagar efter fakturadatum). Köper jag inte det så dras min barnomsorg in. Eller, för att använda en mer spridd vokabulär: jag är stenrökt.
Jag kan inte heller be bilverkstaden reparera min bil i maj månad och sedan säga till dem: ”Ni gjorde ett bra jobb. Förresten, jag tänker betala er i november.”

Det är inte första gången detta händer mig och SDN är inte ensamma om att ha den här attityden. Det ju så att man som medborgare alltid befinner sig i underläge gentemot en så stor organisation som en kommun, stadsdelsnämnd eller ett icke vinstdrivande företag med uppdrag från staten som till exempel Sveriges Radio. En bekant som jag berättade den här historien för (som för övrigt själv sitter på ett STORT företag och betalar fakturor – det datum som står på dem!) använde ordet ”maktmissbruk”.
Jag har heller aldrig (!) mötts av någon ursäkt från stenkolosserna när de inte betalat i tid. Aldrig. Och, fan, ju mer jag tänker på just DET, desto mer upprörd blir jag! Varför i HELVETE ska det vara okej för en stor organisation att bara ta sig rätten att bestämma över mig bara för att de betalar mig? Jag är INTE deras anställde – jag och mina tjänster köps in. Och ska betalas när JAG så önskar, god damn it!

Pust.

Ja, ja, ja, jag vet att detta är i-landsproblem, nu när vi har olja som sprutar ut i havet och ett land som bordar förnödenhetstransporter och skjuter ihjäl hjälparbetare. Spik i foten, för att använda ett gammalt känt citat. Men var ska sleven vara om inte i grytan? Vad nu det betyder…

Med hopp om snar bättring,

Jonas Slättung

Computer god

2010-05-27T10:47:00.007+02:00

Jag är inte religiös av mig i den bemärkelsen att jag tror på Gud (men uppenbarligen tillräckligt mycket för att stava det med stort ”g”, ser jag efter en andra genomläsning); går inte i kyrkan, läser inte bibeln eller någon annan helig skrift. Inte heller ber jag någonsin till Gud. Men det ska bli ändring på det nu.

Jag har nämligen en brinnande önskan, något jag vill att Gud ska rätta till eftersom det verkar gå långsamt för mänskligheten att ta det här viktiga steget på eget bevåg. Och dessutom är detta en önskan som ger lindring åt hela vår art – det är alltså ej blott för egen snöd vinnings skull jag kommer att kasta mig framstupa på bönemattan.

Vi lider alla av samma problem, rik som fattig, hög som låg: vi kan inte svara våra datorer.

Varje gång en dator segar, inte gör som man vill, ändrar typsnitt, flyttar markören eller ger felmeddelanden på något som man v e t ska fungera – då ska man också kunna kommunicera sitt glödgande hat till sagda maskin. OCH (och det här är det viktiga i sammanhanget) den ska ta illa upp när den får ens kommentar så att den också känner samma jääävla frustration som, ja, varför inte till exempel, JAG känner i stort sett dagligen.

Så det jag nu kommer att be Gud om är att han/hon/den/det uppfinner datorn som kan ta emot, förstå och bli kränkt över svar och kommentarer. Jag kommer att lägga all min ekumeniska energi på detta.
Så om ni undrar varför det kanske dröjer lite extra mellan inläggen här så är det därför.
Jag ber. All min lediga tid går åt till detta.

Stör mig inte, för nu börjar jag.

Eugen Plym-Forshell

2010-05-13T10:13:00.010+02:00

Under min ungdoms tv-tittande studsade jag ofta till när eftertexterna till något program rullade. Där, bland alla Karlsson, Lindström och Lundmarkare fanns nämligen, allt som oftast, Eugen Plym-Forshell.
Eugen Plym-Forshell. Detta namn har etsat sig fast i mitt medvetande så att jag vid otaliga tillfällen genom livet kommit på mig själv med att tänka, säga eller skriva: ”Eugen Plym-Forshell”.

Den här texten kommer inte att handla om själva E.P.F. som person. Jag är inte intresserad av honom. Inte egentligen. Jag är mer intresserad av hur mitt eget psyke fungerar när jag efter trettio år uppenbarligen känner ett behov att skriva den här texten. Kanske gör jag detta som någon form av exorcism; vill jag bli Eugen Plym-Forshellfri?

Dock måste väl någon form av berättelse om mannen bakom namnet erbjudas. Men: inget som inte vem som helst kan ta reda på genom att göra som jag har gjort: googla.
Det viktigaste som då dyker upp är ett presentationshäfte av anställda på Kanal 1 från 1988. Hurra! Äntligen får jag se hur mannen bakom namnet ser ut! Men… jag blir något besviken. Eugen Plym-Forshell ser ju helt…vanlig ut. Han har till exempel ingen plym på sig. Självklart inte, men…ändå. Vilken makt ligger det inte i ett namn!!!
Här står också vad herr Plym-Forshell faktiskt jobbade med på SVT: han var producent på dokumentäravdelningen.

Skulle Eugen Plym-Forshell få syn på den här texten skulle han kanske bli orolig, eller rent av förbannad.
- Har jag fått en stalker på halsen? skulle han kanske tänka. Står den här människan utanför mitt hem och filmar mig och de mina?
Nej, Eugen, var lugn. Inget sådant. Jag är fullständigt normal. Det vill säga, om man inte räknar det faktum att jag skrivit den här texten – vilket ju i sig har något mentalt otillfredsställande över sig.
- Gör han sig lustig över mitt namn? kanske nästa uppretade tanke skulle bli i Eugens huvud. Igen blir svaret ”nej”. Absolut inte. Själv heter jag Jonas Slättung och har fått heta Slätpung, Fittpung, Slappung och en uppsjö andra påhittiga skojigheter – så jag skämtar ogärna om andras namn.
Som sagt: det här handlar om en barndomsfascination för ett namn som i vuxen ålder, i brist på vettigare – men tråkigare – saker att göra (som att städa, tvätta fönster eller diska), lett till den här texten.

Men, okej, Eugen Plym-Forshell är inte direkt ett standardnamn.
Vi har till att börja med Eugen. Ett gammalt prinsnamn, men ett inte särskilt vanligt förekommande sådant. Låter dessutom rätt likt ”fotogen”, vilket den lille Eugen säkert fått höra till leda på förmodligen fler än en skolgård. Kort sagt: heter man Eugen har man redan där fått kastmärket. ”Grattis, min son, du heter nu Eugen. Lev upp till det eller käka dynga resten av ditt liv.”
Sen kommer dubbelefternamnet Plym-Forshell. Det finns ett gäng som heter det, och Lars och Gunnar dyker upp på nätet som framstående släktmedlemmar.
Plym? Ja, här har jag återigen fått lita till google. August Plym startade 1893 Stockholms Båtbyggeri, som var ett av Sveriges första aktiebolag. Men han hette ju bara Plym.
Forshell då? Till att börja med: ska det uttalas ”Forsell” eller ”Fors-häll”? Vem vet? Vem ska jag fråga?
Ah, jag skiter i släktforskningen – jag är ju mest intresserad av Eugen Plym-Forshell som namn och inte personen och hans släkt.

Tillbaka till Kanal 1-häftet från -88.
Jag märker plötsligt en mycket intressant sak. Visst är det så att Eugens namn ligger lite utanför det vanliga, men… en titt i häftet visar att det inte direkt är ett tvärsnitt av befolkningens efternamn som ryms där. Vi har Villius, Fogelmarck och Nilars. Bruks, Lux och Blixt. Där finns adelsdamerna von Preen, von Schwerin, von Greyerz och Hamilton.
Många är också de som, likt Eugen P-F, hålls med dubbelnamn – och då heller inga Svensson-Lundströmare, direkt: Daniels-Hjelm, Heed-Schollaert, Jernberg-Gröhn, Kings-Arrheniu och Fürst-Rozkalns.
Sen har vi de som nästan förtjänar egna blogginlägg: Loveman (!), Öhlen, Ädel, Gemicke, Hemstad och Virke.
Och så givetvis, sist men inte minst, kändisarna Melander, Furuhagen, Swahn och Weise (plus några till).
Så, så mycket sticker ”Eugen Plym-Forshell” inte ut i den här samlingen.

Ytterligare en sak (visserligen ett sidospår, men ändå) som fångar mitt öga är att SVT i Stockholm vid den här tiden (1988 inte -68, kom ihåg det) hade åtta (8) anställda tecknare. Häftigt eller fullständigt galet? Jag vet inte.

Men tillbaks till saken.

Det mänskliga psyket är en fantastiskt skapelse. Hos vissa av oss trycker det ned vitala funktioner som andra av oss ser som livsnödvändiga. Hit räknas bland annat att städa, gå ut och gå, umgås med vänner och laga mat åt sina barn.
Istället skriver vi i stort sett meningslösa texter om namn på forntida producenter på SVT.

Hoppas att du, Eugen Plym-Forshell, inte tagit illa vid dig av denna text. Den har, som jag redan sagt, egentligen inget med dig att göra utan beskriver bara en fascination för ditt namn.
Har du problem med detta så är du välkommen att skriva något om mitt namn och lägga ut på nätet.

I all välmening,

Jonas Slättung

2010-04-20T16:45:00.013+02:00

Jo, jag tänkte på en sak:

Eftersom jag under en längre tid (fram tills alldeles nyligen, faktiskt) varit vikarierande reporter på SVT har jag fråntagits rätten att ha en ÅSIKT.
Eller, nja, det är inte h e l t sant. Man f å r ha en ÅSIKT även som anställd på SVT - man ska bara vara lite försiktig med hur och var man uttrycker den. Till exempel så ses det med inte helt igenom blåklockeblida ögon på om man går med i olika facebook-grupper av typen "Stoppa biltullarna i Göteborg", "'Jahadå' till SD i riksdagen" eller "Jag gillar knark mer än mina föräldrar".
Jag är, måste jag väl skjuta in här, inte medlem i NÅGON av dessa grupper och är, åtminstone i det sista fallet, väldigt osäker på om de överhuvudtaget finns.

Det här med att man ska vara försiktig med att visa upp sin ÅSIKT har naturligtvis att göra med SVT:s roll som objektiv och samhällskritisk kommentator. Det går ju inte att täcka, låt oss säga, ett nära förestående val på ett någorlunda opartiskt sätt om man har medarbetare som har en ÅSIKT eftersom det då finns risk att just denna ÅSIKT lyser igenom i det arbete som medarbetaren utför.

Så nu har jag inte haft en endaste ÅSIKT på några månader. När någon frågat mig om något har jag svarat:
- Det har jag ingen åsikt om. Jag kan inte ha det, jag jobbar ju för SVT.
Det här, har jag upptäckt, är en väldigt skön hållning att inta. På alla möjliga plan.
Häromveckan frågade till exempel en av kottarna vad vi skulle äta till middag. Jag svarade att jag inte hade någon ÅSIKT om det, höll ståndaktigt fast vid den linjen och till sist blev barnen tvungna att gå ut och köpa pizza. Gott och mysigt för hela familjen!

I februari blev jag stoppad av polisen på E6 mellan Göteborg och Varberg, eftersom jag kört 143 på en 110-sträcka. Naturligtvis hade jag inte heller här någon ÅSIKT; inte om hastigheten, inte om väglaget och d e f i n i t i v t inte om mitt körkort. Den konversationen borde man ha spelat in.

För någon dag sedan, precis innan mitt engagemang hos public service-företaget upphörde (för den här gången) låg jag och Älsklingen inbegripna i en mycket trevlig kärleksakt. Allt gick som på räls ända tills hon frågade mig om det var skönt.
- Det, sa jag sakligt och infomativt, kan jag tyvärr inte uttala mig om, eftersom jag inte har någon ÅSIKT i frågan. Jag jobbar för SVT.

Det osar sex och kättja

2010-04-09T19:58:00.005+02:00

Har precis varit och gjort ett inslag om Den Svenska Synden för Västnytt. En ny utställning på detta tema öppnar portarna i morgon på Nostalgicum, vet ni var det ligger? Nej, det gör ni inte, men det ligger i Gamlestan i Göteborg. Skit samma, jag länkar till inslaget så kan ni se det nu:

Erkänn att hormonerna börjar leva lopppan! Va? Hörni? Va? Eller hur? Va? Erkänn då! Era liderliga bestar!!!

Solen lyser lika över fattiga och rika - men jag tycker mig ändå ha noterat vissa skillnader

2010-03-01T11:15:00.002+01:00

Idag har jag börjat mitt nya liv som rik.
Jag tänkte att det är ju inget kul att vara fattig, det verkar roligare att ha mycket pengar för då kan man köpa saker och så där. Så jag tänkte, ah, va fan, jag börjar leva som en rik, så får det där med pengarna lösa sig efter vägen.
Mathållningen är viktig.
Inget signalerar ”jag är tät som en organsmugglande alban” bättre än vad du äter.
Så idag gick jag ut stenhårt. På menyn stod honungsgödd blåvalsunge a’la maison, serverad på en bädd av vitryska adoptivbarn.
Till detta drack jag en Chardonnay från -72, lite brysk i eftersmaken men i övrigt spelbar.
Min husslav Rondo bar mig sen runt lägenheten i sin egendesignade enmansbärstol och efter detta fick jag vila mina trötta fötter på hans krumpiskade rygg.
Kort sagt: en bra start på mitt nya liv som rik.

Skriet från vildmannen

2010-02-02T13:09:00.002+01:00

Att du inte skäms!
Sitter du här och läser blogg på arbetstid?!
Vad ska chefen säga?

Själv sitter jag hemma med sjuka barn och kokar te, brer mackor och, ja, skriver blogg. Livet runt de 40 innehåller betydligt mer VAB än VIP och har dessutom en irriterande ovana att alltid påminna en om detta.

Men!

Idag har jag skrivit en ny låt! Det var ett tag sen. Det har liksom vatt lite vakuum i skallen sen vi släppte Sockiplastskivan. Skrev en hel del under tiden vi höll på med den (alltså, även icke-barnlåtar), men sen var det som att luften bara gick ur.
Men nu verkar gnistan ha återkommit. Peppar, peppar ta i trä.

Ja, så att sitta här och blogga, det har jag då rakt inte tid med!

Jonas Slättung häver ur sig

2010-01-09T12:49:00.004+01:00

- Nu är det snart sommar!
Det brukar "min" närbutiksägare säga så fort vi kommit över nyårspuckeln. Jag hatar honom.
Folk som, antingen på skoj eller i ren desperation, häver ur sig såna saker, fraser som "nu går vi mot ljusare tider", "våren är inte långt borta" eller "nu blir dagarna längre och längre" - de förstör för mig!
Låt mig njuta ifred av vintern! Den kalla, mörka, outvädrade, instängda vintern! Ni vet, den som ALLTID kommer till vårt land - vad vi än gör.
Jag ska berätta en hemlighet för er: Jag gillar när det mörknar. Jag gillar hösten och vintern. Jag gillar när det regnar och ännu mer när det snöar. Visst, jag gnäller över det, som alla andra, men i hemlighet gnuggar jag mina blåsfrusna knogar i återhållen extas.
Det är i vintertider som karraktären prövas! Hur svårt är det att vara glad och lycklig på våren? Eller sommaren? Ärligt talat? Det är ju fan bara att gå ut så flinar man!
Försök skratta dig igenom november i Göteborg - när du har gjort DET kan du självgott dunka dig i ryggen och springa runt på stan med Destiny's Child-trycket "I'm a survivor" på din t-shirt!
Och kom nu inte med "ja det är klart man gillar vintern julen är ju så fin"-ramsan! Julen varar några dagar och är, i ärlighetens namn, rätt fjollig. Det jag pratar om är monstertrucksvintern, den när hormonerna och D-vitaminet lämmeltågar ur sin kropp. Orchvintern, när din prestationsförmåga ligger och lipar i botten på ett nyss tömt glas med ljummen glögg. Blåshålsvintern som ger dig ungefär lika mycket tillfredställelse som ett samlag med Pomperipossa i mitten av en pimpelvak med hungriga valrossar fastbitna i röven.
Så ge fan i alla muntra tillrop! Säg efter mig:
Visst, det är vinter - men hur bra är du själv då?

Samlag, medikamenter och populärmusik

2009-11-22T13:08:00.001+01:00

En rockbiografi måste drypa av sex, droger och rock’n’roll.
Tydligen.
Det är i alla fall så 90 % av dem saluförs via texten på baksidan eller i annonser.
Upprinnelsen till dagens text är mitt inköp av Slash och Anthony Bozzas bok med det inte alltför hemliga namnet Slash. Den handlar nämligen om Slash, före detta gitarrist i Guns N’Roses, och hans vilda liv och leverne. Det trodde ni inte, va?
Har man, som jag, läst The Dirt, White Line Fever och en radda andra rockbiografier så vet man ungefär vad man har att vänta sig. Och man får precis det:
Slash är liten, Slash blir större, Slash är bråkig i skolan, Slash knullar tjejer, Slash håller på med droger, Slash är kriminell, Slash börjar spela gitarr, Slash knullar mer tjejer, Slash tar mer droger, Slash bildar ”det stora bandet”, Slash blir känd, Slash knullar jättemånga tjejer och tar jättemycket droger, Slash dör nästan, Slash lugnar ner sig och Slash mår bra i livet just nu. Snipp, snapp, snut – så var sagan slut.
Det här är tantsnusk – för män och kvinnor i vuxen ålder som vill läsa om sånt de aldrig riktigt fått leva ut själva. Gubbsnusk, kanske. Fan, jag om någon tillhör väl målgruppen.
Och ändå, ändå, lik förbannat, (eller kanske just därför) kan jag inte sluta läsa bokjäveln. För det är ju så spännande! Vad sa Axl egentligen när de spelade in Paradise City? Hur gjorde Duff när de var tvungna att tvinga till sig sitt första gage? Man kan inte sluta läsa förrän man fått svar på dessa och många andra frågor.
Slash verkar vara en trevlig person – rockvild och lössläppt, javisst – men vettigare och med mer känsla för hyfs än större delen av Mötley Crüe, lugnare och snällare än Lemmy och mer genuin och okonstlad än de flesta andra musiker på samma nivå.
Men trots alla festliga, galna och vilda historier vi får ta del av så hittar jag inte riktigt fram till den riktige Slash. För, som han själv – eller, i vart fall, hans spökskrivare – skriver i boken: ”Jag (…) lyckades inte sätta ord på mina känslor på ett konstruktivt sätt, men gitarren gav mig en emotionell klarsynthet.”
Så här har vi alltså ett gäng galna episoder i mer eller mindre kronologisk ordning som vi har läst förut på mer än ett ställe – låt vara med andra namn på huvudpersonerna.
Dessutom är boken dåligt översatt, med saknade ord och direkt översatta uttryck (”make it” ska inte ska översättas med ”göra det” i musikkarriärsammanhang!).
Så därför tycker jag att man kan skita i att läsa den här boken.
Istället kan man, om man vill förstå Slash, lyssna på låtarna med Guns N’Roses, Slash’s Snakepit och Velvet Revolver. Där framträder en mer äkta bild personen, en person som är synonym med varenda ton han spelar.
Höj eller stäng av!

Scroque

2009-11-15T18:24:00.005+01:00

Om tvättstugor och Onda Datum

Ursäkta min frånvaro, mina damer och herrar.
Jag har helt enkelt inte haft tid att skriva här på ett tag. Orsaken är givetvis att jag lever ett rikt, dödspännande och intellektuellt stimulerande liv i övrigt, vilket gör att små petitesser – som till exempel att tillfredsställa er, läsarnas, aldrig sinande törst efter mer mustiga melodier ur min på gränsen till bibliskt rymliga fatabur – helt enkelt måste få ge vika.
Men – nog om er nu, låt oss prata mer om mig.
Idag är det söndag den 15 november 2009. Den kalendermedvetne förstår då genast att det, för två dagar sedan, var fredagen den 13:e.
Jag jobbade hemifrån och kunde sålunda ta hand om tvätten samtidigt. Direkt efter att jag skickat kottarna till skolan gick jag alltså ner för att se om det fanns någon ledig tid. På morgnarna och mitt på dagen brukar det vara rätt lätt att kunna klämma in sig. Något hål måste det ju finnas, tänkte jag och släntrade ner i källaren.
Döm om min förvåning.
Det fanns bara lediga tider! Inget lås på nån enda tid!?!
Jätteglad blev jag. Satte upp mitt lås på första tiden gjorde jag. Hämtade tvätten och satte igång gjorde jag också. Gick upp och satte mig framför datorn för att börja jobba gjorde jag sedan.
Sen gick klockan och de två första maskinerna blev klara och hängdes (av mig) till tork. I med två nya. På väg upp till lägenheten sneglade jag mot låstavlan för att se om någon ytterligare tvättgäst tillkommit. Nähä.
Jag ska nu ta en genväg i berättelsen för att snabbare komma till poängen.
När min tvättid var över satte jag även upp nästföljande pass, tvättade hela detta och satte upp nästa igen. Och igen. Och igen. Det slutade med att jag (som hade en JÄTTE TVÄTTHÖG) använde ALLA tvättiderna den dagen.
Jag hör nu ett kollektivt ”Och?” susa genom cyberrymden mot mig från läsarna.
Jo, så här:
Att en hel dag är helt fri från bokade tvättider – det HÄNDER liksom inte i mitt hus.
Detta var ett stort mysterium för mig. Ända tills jag kom ihåg datumet. Fredagen den 13:e.
Jag tror att den enda orsaken till att jag kunde tvätta helt ensam den dagen var att ingen annan vågade. Folk är mer skrockfulla än man tror. Man går inte ner och tvättar sin favorit tröja fredagen den 13:e, för då krymper den, blir rosafärgad eller nåt annat.
Vad jag upplevde var helt enkelt en trappuppgång i skräck. Det tysta skriet när rädslan för det okända sipprar ut genom folks porer som en ärtsoppegul Londondimma och lindar sig om själen som en svulten pytonorm, galet muterad till enorma proportioner och lagd under vansinniga vetenskapsmäns sjuka skalpeller för en frankensteinifiering som endast leder till smärta – en smärta som måste delas precis lika mellan offer och förövare för att ens vara uthärdlig.

Ja, eller så jobbade folk på dan och hade fredagsmys på kvällen, vad vet jag?
Okej ha det bra hej!

Jag är journalist. Jag jobbar för Rapport.

2009-10-27T16:09:00.002+01:00

Nä, visst är det stort, jag vet det, men jag försöker ändå stå med båda fötterna i myllan.

Vuxenhet - eller: Allt runt omkring mig förändras - själv är jag samma hela tiden

2009-10-17T12:37:00.012+02:00

Hipp hipp...

Idag har Kotte 1 födelsedagskalas. Fast det heter inte så längre.
Numera ska det benämnas "fest", "party" eller "middag". Kotte 1 fyller nämligen 13.
Pang, tjong, så vart man medelålders.
Så länge man har små barn kan man fortfarande känna sig ung, men när de blir tonåringar, ja... då är man vuxen, faktiskt.
Och här tror alla att jag tänker ha en lång utläggning om hur knäppt detta känns. Ja, det skulle jag kunna ha - för så känns det ibland. Rätt ofta, faktiskt. Att hon har blivit så stor medan jag är precis densamme som jag var när hon kunde ligga raklång på min underarm och sova.
Men det är mest den rent fysiska biten.

Jag tänker inte älta det här som så jävla många i min generation gnäller över i tid och otid, nämligen att vi inte känner oss vuxna, att vi är eviga tonåringar och att vi inte känner oss mogna att fatta alla de beslut och ta det ansvar som följer på ordet "vuxen".
Jag är inte rädd för att kalla mig själv vuxen. Det är inte fult att vara vuxen. Så länge man inte köper ett färdigt koncept, vilket jag tror många gör; ger du dig själv titeln "vuxen", ja, då måste du också sluta göra vissa saker, sluta vara på ett visst sätt och så vidare.
Tror många. Jag själv, till exempel, trodde det rätt länge.
Men så är det ju, faktiskt, inte.

Låt mig formulera en tes (som kan låta rätt högborgerlig men som inte alls är det - för den har inte med politik att göra); en liten tanke som grott i mig ett tag och som jag upplever får näringstillskott i stort sett varje dag:
Kan det vara så att min generations rädsla för, obehag inför och motvilja mot det vi fortfarande tror är våra föräldrars domän, det vi ser som "vuxenvärlden", gör att vi faktiskt aldrig tagit ansvar för världen så som den ser ut idag?
Att vi går runt och känner oss som tonåringar i samhället därför att vi är skraja för att axla bördan?

Jag sneglar på Kotte 1. Hon ÄR tonåring; tvärsäker i sin tro på att allt är svart eller vitt, osäker på sig själv, humör som en jojo, ansvarslös och petig på samma gång.

Jag vill inte vara tonåring igen. Jag vill vara vuxen.
För det är nämligen det jag är. Och jag gillar det.

Pisänlööv,

/J

Här kunde man haft en putslustig rubrik av typen "Naturhistoriska ger mig inget val", men vem fan orkar läsa sånt?!?

2009-10-12T19:23:00.005+02:00

Här om veckan besökte jag, för första gången på flera år, Naturhistoriska Museet i Göteborg.
Min frånvaro beror givetvis på att kottarna blivit större; förr kunde vi gå dit en gång i månaden och bara titta på djur och, ja, mysa helt enkelt. Numera är det smärtsamt tydligt vem i familjen det pirrar mest i när vi går in i valrummet. Och han är snart 40.
Men nu då, apropå val.
När man kommer in på NH så måste man ju, för att komma upp till djuren, gå uppför späckhuggartrappan. För er utsocknes: jag kallar den så för att det, över trappan, i taket, hänger en modell av späckhuggare i naturlig storlek. Har gått under den så många gånger att jag knappt ser den längre – men den här gången gjorde jag det. Och inte nog med det: jag stannade faktiskt till för att läsa lite om späckhuggaren på plaketten som finns på andra våningen. Det kunde ju vara kul, tänkte jag.

Vi stoppar ner bokmärket ett tag, höjer blicken från berättelsen och funderar:
Vilka människor litar man mest på?
Nyhetsuppläsare kommer ganska högt på min lista, precis som läkare och lärare.
Hit hör också , i alla fall i min värld, museifolk.
Det här är människor som aldrig, ALDRIG har fel.
Håll detta i minnet nu, när vi återvänder till berättelsen.

På plaketten stod mycket intressant att läsa om det magnifika djuret. Bland annat att det är jordens största rovdjur.
DINGELINGELING!

När jag var liten var jag fascinerad över vilka djur som var störst, minst, starkast, snabbast etc. Jag lånade hem ändlösa mängder böcker med titlar som ofta innehöll orden ”All Världens” i titeln. Därför v e t jag att jordens största rovdjur visserligen är en val, men den heter kaskelot och inte späckhuggare.
Spermacetivalen (den kallas så för att man förr trodde att oljan som utgör en stor del av massan i valens huvud var dess sperma. Vad man trodde att honorna hade i sina huvuden är fortfarande tämligen oklart.) lever på bläckfisk och vanlig fisk. Den har vassa tänder och jagar, dödar och äter dessa. Alltså är den ett rovdjur.
Men bardvalarna då, säger ni, bardvalarna är ju inga vegetarianer. De äter ju krill, små jävla räkor, alltså borde väl blåvalen vara jordens största rovdjur?
Nja, det förekommer ingen egentlig jakt i sammanhanget utan vad vi ser i bardvalarnas födointag är mer en typ av betande, alltså det som herbivorer, växtätare pysslar med.
Kaskeloten, däremot, jagar och dödar sin föda – precis som späckhuggaren.

Vad jag vill komma fram till här är att KAN NI ÄNDRA DEN JÄVLA SKYLTEN, TACK!?!

Annars kan jag inte sova.

Det här med miljön och biltullar, va...

2009-10-11T17:42:00.006+02:00

Hej!

Jag sitter här och funderar på en sak.

Om vi nu är överens om att det är något som är lite vajsing med vår värld vad gäller klimatet (vilket alla som kan läsa, titta på tv eller lyssna på radio borde kunna skriva under på) - borde vi då inte försöka fixa det?

Jag är lite brysk här och lägger ord i era munnar när jag svarar "jo" på den frågan.

Om vi nu ska fixa detta - borde vi då inte minska, dra ned på eller till och med sluta att i onödan göra saker som kan göra att detta blir svårare?

Jag svarar "jo" här också åt er.

Om vi nu tänker oss att vi ska försöka låta bli de här onödighetssakerna - borde vi då inte ta reda på vilka de är?

Japp, det blir "jo" här också.

Och låt säga att rätt många är kunniga om vad de här sakerna är och talar om det för oss - borde vi inte lyssna på dem då?

Ni har redan gissat det, men: "Jo".

Och om vi nu har lyssnat på dem, förstått vad de har sagt och begripit hur det hela hänger ihop - visst är det väl då ganska dumt att INTE göra som dessa personer föreslår?

"Jo", eller till och med ett "jojjomensann".

SÅ...

VARFÖR I HELVETE TYCKER FOLK ATT BILTULLAR I GÖTEBORG ÄR DÅLIGT?!?!

Kan ni inte gå i innerstan? Kan ni inte åka spårvagn eller buss? Kan ni inte cykla? Då lider ni förmodligen av någon typ av funktionsnedsättning eller fysiska åkommor.
Då är det helt okej att åka bil i innerstan.
Annars kan jag berätta att det fungerar alldeles utmärkt att gå , cykla eller åka kommunalt. Bara så att ni vet.

Kram på er, ni behöver det!

Oj! Sent om sider: Rapport från Kreta, del 6

2009-09-30T08:22:00.001+02:00

Gick för första gången igenom mina sparade utkast här på bloggen och då fann jag ju det här! Visserligen totalt inaktuellt, men ändå - ett ögonblick av glas, fruset i tid och rum. Ett inlägg som jag tydligen hade fått för mig skulle heta:

"Sista brevet hem.
Idag har jag sett ett par som också bor här på hotellet. Jaha, säger ni, och varför berättar du det?
Jo, nu ska ni få höra: Jag har aldrig, i hela mitt 38-åriga liv, sett två vita människor som har varit så bruna! Det ser...sjukt ut. Faktiskt. De ser ut som om de har lera på hela kroppen. Man tittar på dem och tittar igen, för det ser liksom ut som om nåt inte stämmer. Jag önskar jag hade haft mod nog att gå fram till dem och ta en bild så ni hade fått se själva, men det hade jag inte.
Nu vill både jag och kottarna hem. Trots sol, värme, bad och god mat längtar vi nu efter - hör och häpna - dis, regn och blåst!

**********

Hemma igen - och det första som slår en är hur grönt vår-sommar-Sverige är! "

Och där tog det slut.

En grej som jag har funderat på och som jag kom att tänka på nu igen är att om jag nån gång kommer tillbaka till Kreta så ska jag bara boka flygstol. Sen tar jag en buss tvärs över ön, till nåt av de små, icke-resbolagsanknutna hotellen på öns södra sida. Där var det fint.

Puss på er så länge!

Reklam

2009-09-30T08:12:00.004+02:00

http://www.stickyfingers.nu/kalender_detail.asp?id=2015

Ja, det här tänkte jag och Mattias Lindeblad pyssla med på fredag. Då är du/ni välkommen/-na dit.
Det blir garanterat mys och nörderi på hög nivå!
Hevvi mettell så länge.

/J

Dramatik i vardagen när inget speciellt har hänt

2009-09-22T11:53:00.002+02:00

Jo, titt som tätt jobbar jag på Västnytt och då kan resultatet bli såna här nyhetslaviner...

SAFT & MATEMATIK

2009-09-18T16:00:00.003+02:00

Jo, så här var det...

Idag gick jag och Kotte 2 till vår lilla lokala ICA-butik för att handla lite av livets nödtorft. När vi passerade safthyllan kände jag ett sug efter söta drycker och eftersom fredagsmys, helg och ledighet stundade så… Tänkte köpa en flaska vanlig blandsaft, men vad fick jag se?!

Icas eget märke Gott Liv gör fruktdrycker med olika smaker. Det är alltså ungefär som saft, fast nyttigare – om man får tro reklamen. 25% mindre socker och 10% mer fruktjuice än ICAs egna safter.
Lät ju jättebra, tyckte jag. Plockade på mig en Persika-Hallon, den såg god ut.

Men, så, bara lite snabbt, eftersom jag är en liten innehållsnörd som vill veta vad det är jag stoppar i mig, kastade jag ett getöga på innehållsförteckningen.

Förutom alla emulgeringsmedel (Gud vet hur mänskligheten överlevde intagandet av föda alla dessa 100.000-tals år av utveckling utan detta näringsmirakel i vår matspjälkningskanal!?!) som även denna produkt innehöll, så… ja, inte innehöll den mycket Persika-Hallon, inte! 0,5% persika och lika mycket hallon, men däremot 9% äpple(!).
Jaha.
Kalla mig en gammalmodig gubbdjävel, men är det inte ÄPPLE som är smaken då?
Ok. Kan vara så att just persika hallon behöver mycket smakhjälp, vad vet jag? Jag är ingen safttillverkare. Jag grep istället tag i Ananas-Passion och vred upp flaskans etikett mot mitt kritiska öga.
Säkert skulle den innehålla 5% ananas och 5% passionsfrukt. Allt annat vore vansinne.
Det var vansinne. Den innehöll också 9% äpple och, ja, just det, 0,5 % ananas och 0,5% passionsfrukt.
Och detsamma gällde de andra smakerna.
Vad vi dricker om vi köper de här dryckerna är alltså äpplesaft, med tillsats av andra frukter och bär. Kan ju vara bra att känna till.

Lite trött av detta lurendrejeri fattade jag tag i en flaska gammal hederlig apelsinsaft. Tänkte köpa den istället, eftersom jag nu var sur på alla jävla Gott Liv-produkter. Gripen av en stundens aning sneglade jag även på denna flaskas etikett, bara för att se exakt hur mycket mer skada denna sockerbomb nu skulle tillfoga mig och de mina, jämfört med fruktdryckerna.
De innehöll ju, som ni kanske minns, 25% mindre socker och 10% mer fruktjuice än ICAs egna safter.
ICAs apelsinsaft innehöll 6% juice och 6,5% socker.
”Fruktdryckerna” innehöll 10% juice och 5,5 % socker.
Vad jag nu skulle vilja ha svar på är:
vilken typ av uträkning ligger till grund för påståendena att en minskning från 6,5 % socker till 5,5% är en minskning på 25%? Är inte det en minskning på, ja, just det, precis, ni tänker helt rätt: 1% ?!?!
Och en ökning från 6 till 10% fruktjuice anser i alla fall jag motsvaras bättre av svaret 4% än påstådda 10.

Matematiker, statistiker, hör av er!

Oavsett hur man har räknat (och det finns säkert uträkningar som visar att det ICA har sagt är sant) så är inte skillnaden mellan fruktdrycken och saften i hyllorna direkt astronomisk.

Jag köpte blandsaft.
För jag är en sur gubbe som behöver lite sött i livet.

Berömda finska män (från Finland)

2009-09-05T15:29:00.004+02:00

Efter 25 års forskning presenterar föreningen Finlandssvenska Relationer Ska Vi Ha sin rapport. Som vi kan se är listan inte så lång, men detta vägs upp av att den är så bred. Och av att den tog så lång tid att sätta ihop.

• Koivosto Immerdaahl gjorde sig på 50-talet berömd genom att vara den förste finne som genomgick en komplett utbildning till grävmaskinist. Han lärde sig också levitera - naken, givetvis.
• Janne-Liisa Vaalio var förste diakon i sjömanskyrkan i Pehää vid Karelska Näset och, enligt uppgift, den som ”såg till att det fungerade”. Uppfann dessutom blodkorven (den finska).
• Heino Ollikainen lärde sig, som förste Helsingforsbo, steppa inuti, liksom inne i själen.
• Äheööhää Myyrslook var 1:e adjutant åt general Mannerheim i finska fortsättningskriget. Slutade oavgjord.
• Kvaasi Nurmu blev första kvinnliga president i Slovakien. Efter könsbytet.
• Jukka Erhäänenn visslade sig 1922 till Uganda i en livboj.
• Nalle Pyyhte rakade pungen inte mindre än 434 gånger mellan Jerusalem och Damaskus. Detta skedde på Jesu tid, innan muren var byggd.
• Mjeläh Muuskelmassa Den förste finske månfarare som lämpade sig för kloakdjursbekämpning i flerspråkiga områden. Dvaldes i Åbo innan pesten kom.
• Juha Miehtolainen gjorde sig omöjlig i alla möjliga sammanhang redan 1932 efter en smärre skandal. Dessutom kantor.

Jag blir så trött efter en dag med olika media (eller: ibland känns det som om allt är gjort av bajs)

2009-09-02T09:02:00.006+02:00

Skulle du köpa en begagnad bil av de här killarna?
Antagligen inte, för de jobbar ju inte med sånt. Dum fråga kan tyckas - men den är ändå inte helt irrelevant.

Vi lever i en tid där yta och fräckhet i sig blir ett mått på kvalitet; ett kvitto på att du är någon att räkna med. Inget nytt och chockerande med detta - om man inte stannar upp, djupandas och synar tingen lite utifrån.

Vi hyllar oblygt mediokra människor som har rätt look, är lite snyggt PK och kanske - om vi har tur - kan göra något som kan passera för kreativitet i en mörk gränd. Med detta följer också mandat att yttra sig i viktiga frågor - fast inte för länge, det ska hinnas med en låt också.
Kort sagt: är du snygg och rätt får du vara med.

Men till och med i de fräcka, hippa och kända människornas sfärer gäller det att inte stå ut för mycket. Utmana - men inte på riktigt. Chocka - fast inte så det blir farligt.
Man ska vara annorlunda än pöbeln - men på ett sätt som gör att pöbeln avundas en. En rosa flamingo bland änderna i karpdammen i Slottskogen, helt enkelt.

Därför gillar jag att ovanstående foto får representera mig och Långe Musikern när vi gör radio på Radio 88.
Let's face it, botox hjälper inte här. Vi kommer inte att få festa hos Bindefeldt. Det är inte våra nunor som dyker upp i storlänets våta drömmar (och gör de det så vill jag inte veta det ändå).
Som Frank Zappa en gång uttryckte det:
- If you're out there and you're cute, maybe you're beautiful, I just wanna tell you something: there are more of us ugly motherfuckers than you are, heey, so watch out!

Är då vi, bara genom att vi ser ut som stryk på ett foto, naturliga och fina människor som, i princip, är änglar och vet bäst?

Självfallet. Annars hade jag väl aldrig haft en blogg?!?

Puss!

Det är inte mig det är fel på, det är alla andra

2009-09-01T11:58:00.005+02:00

Hej och välkomna till Barnprogrammet.
Idag ska vi berätta lite om Dennis.

Dennis är knarkare.
Knarkare kallas den som inte har något jobb. Han eller hon kan också kallas invandrare eller miljöpartist.
Det är de som har gjort vårt land till vad det är idag: ett daghem för lösdrivare av alla de slag.
Det kan kanske tyckas underligt att de som inte har jobb och knappt någon inkomst kan ha så stor påverkan på hela samhället, men så är det i alla fall.
Dessa människor känner man lätt igen. De ser inte ut som alla vi andra. Det vill säga, de har kanske inte kostym eller ordentlig frisyr.
Dessutom beter de sig ofta märkligt.
Dennis, till exempel, är ofta nedstämd. Och, jag menar, hur ska han då kunna få något jobb?
Vem vill ha en som bara går och grinar och är sur? Såna vill ingen normal människa ha i sin närhet.
Dennis har läst på universitetet.
Fast han läste fel saker! Dumma Dennis!
Man bidrar ju inte direkt till vårt fina lands uppbyggnad om man läser etnologi eller historia. Sånt där är för folk som inte orkar borsta tänderna på morgonen!
Nej, ett par år på Handels eller Chalmers hade gjort Dennis gott! Där hade han fått lära sig hur man klär och klipper sig, om inte annat. Och kanske, kanske, ifall Dennis hade varit öppen och villig att förändra sitt egna, slappa ”jag”, så hade han dessutom förstått ett par grundläggande saker:
- En god ekonomi är A och O i välbefinnandets ABC.
- Jobb inom ett framgångsrikt företag är den största lycka man kan känna.
- En välpolerad och tillrättalagd yta är bättre än ett grubblande inre.

Det var allt från barnprogrammet idag.
Nästa vecka ska vi prata om hur det kan komma sig att krig och människor som dödar varandra löser världens problem.

Spänn banden

2009-08-19T13:20:00.003+02:00

Det finns ett gäng inspelade låtar, gjorda av allt från vad som måste vara totala idioter till hyffsat begåvade musiker, som cirkulerar bland mediafolk och artister i Sverige.
En del har kopierats från gamla telefonsvararmeddelanden från olika radiostationer, andra kommer från diverse skivbolags refuseringslådor. Och det mesta är helt jävla galet.

En av mina favoriter från ett sånt gammalt kassettband, omvandlat till CD, är nedanstående alster. Upphovsmannen är okänd, men om honom kan sägas att han sjunger i en takt och spelar i en annan på sitt dragspel - ett instrument han f ö inte behärskar alls.
Som plåster på såren för dig som inte har tillgång till själva ljudspåret kommer här texten, transkriberad av ingen mindre än moi.
Varsågod!

Ute på travbanan springer hästarna tramp, tramp, tramp
I flera lopp de ställer opp med att trava runt, runt, runt
Ja nu så ska det bli fart
Om alla kommer till start
Piska 115 till sin kamp, kamp, kamp

Spänn banden, en, två, kör! Spänn banden, en, två, kör!
Omstart! Alla på en gång!
Ptroo, ptrooo, ptrooo!
Spänn banden, en, två, kör! Spänn banden, en, två, kör!
En V-femma ger den travbitne glatt humör

Framme till totalisatorn för att göra köp, köp, köp
Snart loppet går, i kön man står, hästen är i form, form, form
Ja nu snart klockan ringer
Alla mot målet springer
Chansen finns i nästa löp, löp, löp

Spänn banden, en, två, kör! Spänn banden, en, två, kör!
Omstart! Alla på en gång! Vänd om!
Ptroo, ptrooo, ptrooo!
Spänn banden, en, två, kör! Spänn banden, en, två, kör!
En V-femma ger den travbitne glatt humör

Borta vid stallkurvan får alla hästar sprutt, sprutt, sprutt
Undan det går på innerspår, ettan vinner lätt, lätt, lätt
Ja, nu snart så är det mål
En galopp du inte tål
Vinnaren sprang fram till slut, slut, slut

Spänn banden, en, två, kör! Spänn banden, en, två, kör!
Omstart! Alla på en gång! Vänd om!
Ptroo, ptrooo, ptrooo!
Spänn banden, en, två, kör! Spänn banden, en, två, kör!
En V-femma ger den travbitne glatt humör

Den sure gubbjäveln som hade Skivfyndet på Frölunda Torg på åttiotalet får sig sent om sider en välförtjänt känga. Booyaah!

2009-08-10T19:13:00.008+02:00

Helt plötsligt slås jag av en blixtrande minnesbild vid middagsbordet:

Året är 1986, februari/mars nånting, och Metallicas Master of Puppets har precis släppts. Även om jag personligen inte är någon stor anhängare av M så hänger jag glatt med min kompis Tomas - som är det - till skivaffären.

Och vart går vi, vi Tynneredskids, när vi vill köpa en skiva lite snabbt och lätt? Jo, vi går fortfarande - även om vi precis har börjat upptäcka de billigare och bättre skivaffärerna inne i "stan" (Stigberget/Masthugget) - till Skivfyndet på Frölunda torg.

I mitt fall för sista gången, ska tilläggas.

Vi, dvs Tomas (handsvettig och pirrig, med spargrispengen i näven och spenderarjeansen på) och jag (som alltid, nära gränsen till spontan, ofrivillig sädesavgång i skivaffärer) träder in i sagda butik, kliver fram till kassan och frågar den medelålders butikföreståndaren efter "Mitallikas nyja".

Med sin rödlätta, lätt vaxade mustasch vippandes i takt med orden svarar Gubben (för det är så han blir ihågkommen):

- Den är inte släppt än.

Tomas och jag byter en snabb, osäker blick. Vi vet ju att den är det, eftersom två av våra kompisar just nu sitter hemma och lyssnar på den. Dessutom har ju jag, hela Tynneredsskolans hårdrockslyssnande falangs Bror Duktig, letat upp annonsen för skivsläppet i GP.

Tomas, som inte är nåt socialt geni (i alla fall inte vid den här tiden - hey, vi var 15!), mumlar nåt i stil med "det är den visst", medan jag med lite högre röst säger:

- Men det stod i tidningen att den hade kommit. Och två av våra kompisar har köpt d..

- Hörde ni inte vad jag sa eller?

Gubben stirrar stint på oss medan hans ansikte - som i vanliga fall är rödlätt men nu närmar sig infarkt-lila ("pionrött" har jag också hört det kallas), förmodligen av indignation över kaxiga snorungar - liksom skjuter fram mot oss i rättfärdig trots.

- Jo jo, men.., försöker jag, men blir avknipsad med ett:

- Alltså, jag upprepar mig inte!

Nehe.

Varpå två hunsade tonårskillar vackert sätter sig på spårvagnen in till Masthuggstorget och Skivhugget där, jodå, Metallicas Master of Puppets står så vackert uppställd bland "nyheter" och väntar.

Och jag grämer mig nu, liksom jag gör varenda gång jag tänker på det här, över att vi inte stannade till på Frölunda Torg på vägen hem, gick in på Skivfyndet och fram till Gubben, höll skivan tätt framför hans ansikte och sa:

- Här är skivan som du sa inte hade släppts än. Konstigt, du?! Ja, hej då då.

Och nu, lite eftersnack:

Hoppas du läser det här, din grinige fan, och vet att jag ända sen den där dagen har släpat ditt och din butiks namn i smutsen inför alla jag känner. Din butik är nu nedlagd, själv är du säkert pensionär. Hoppas du fick uppleva hur kunderna mer och mer svek dig innan butiken klappade igen.

Är jag elak nu, tycker ni? Kanske.

Men jag har aldrig, vare sig förr eller senare, blivit så näpsad, illa behandlad eller förolämpad av ett affärsbiträde.

Och till er som driver någon form av rörelse som innefattar kontakt med kundkrets:

Var trevliga.

Annars kan ni få er en bloggtext dedikerade om 20-25 år.

Tack för ordet - ordet är fritt.

Tillbaka - with a vengeance

2009-08-05T18:33:00.004+02:00

Eller, som rubriken (faktiskt inte alls) antyder:
Idag ska jag bara leverera 8 stycken av mina egna

Nojjor i vardagen

1. Sitta i ett gäng och prata om ”känsliga” saker och halvvägs in i diskussionen inse att alla andra är ironiska och skämtar medan man själv pratar allvar.

2. Offentliga toalettdörrar som inte har låsvred; man vrider bara handtaget halvvägs upp. Om nån jättenödig rycker upprepade gånger i dörren så faller ”låset” ner och man exponeras mitt i värsta krystvärken. Kan lätt sammankopplas med…

3. …att lägga för blöta fjärtar. Ett skedblad tunt är aldrig kul.

4. Rädsla för alltför smuligt bröd. Man har läst jävligt många rockbiografier men är ändå inte rädd för knark eller för att dö nån fylledöd – utan för att kvävas av en smörgås, som Mama Cass.

5. Var har tandläkaren varit med sina fingrar innan min mun? Och hjälper det verkligen med de där tunna handskarna mot sånt? Jag vet ju vad jag gör med mina händer under blott en dag.

6. Flygnojja. Ok, statistik i all ära, men en grej som kan ta livet av 250 pers på ett enda knäpp är farlig, så är det bara. Säg fan inte emot mig.

7. Visst glider Göteborg långsamt ut i älven? Och tänk när det stora skredet kommer? Tänk om det kommer mitt i natten? Sova med flytväst eller flytta?

8. Hajskräck i Delsjön. Fy dig, Animal Planet. Fy dig!

Bland Gothia-kids och pundargrannar flyr jag in i arbetet

2009-07-17T19:52:00.004+02:00

Eller, som rubriken antyder: ibland vill man bara gå bärsärkagång och "veva som en väderkvarn med en skridsko", för att citera ett gäng stora vardagspoeter.
Hur gött e inte dee daa? frågar nu vän av ordning. Det är inte bra att vara så där svenskt, mjäkigt hämmad.
Precis. Men om jag nu kanske inte vill tillbringa resten av mitt liv i fängelse? Hah? Det tänkte du inte på!?
Äh, jag ska sluta larva mig - grejen är att jag hade egentligen inget vettigt att skriva idag, jag ville bara ösa ur mig lite galla (gul? svart?) över dessa jävla idrottsungdomar som just nu tar över Göteborg. Måste allt vara så förbannat sportinriktat hela tiden? Kan ni inte ta och lugna ner er lite?
Sätt er ner i en park, ta en cigg, öppna en 2,8 och vräk på bandaren (gammalt ord som idag även kan betyda portabel MP3-spelare med högtalare), torrhångla lite och åk sen hem till vart fan det nu är ni kommer ifrån, Svalbard, Gnosjö, Tanzania, jag skiter i vilket ... MEN GÅ INTE 23 STYCKEN I LIKADANA TRÄNINGSKLÄDER MITT I CYKELBANAN OCH SKRIK NÅN USEL OCH KNAPPT PULSHÖJANDE, LAM KAMPSÅNG OCH TJOA "WÖÖOO" I MITT ÖRA NÄR JAG VILL KOMMA FÖRBI PÅ MIN CYKEL - FÖR DÅ DRÄPER JAG ER!!!
Så.
Det var det ena.
Det andra är att jag vill att mina grannar ska flytta härifrån. För jag minns inte vilken gång i ordningen stod Han igår kväll ute på gatan och gapade medan Hon stod uppe i fönstret och kastade ut flaskor och blomkrukor. Härligt. Passionerat och osvenskt. Och jävligt, jääävligt tröttsamt.
Ja, det var väl allt från er just nu trötte och bittre sommarkorre, i Västra Götalandsregionens kolonialfort, Göteborg.
Ajöss och tack för fisken.

Sommar, sommar, eeh, vad hettere.. sommar?

2009-06-22T14:29:00.006+02:00

Den som till äventyrs följer den här bloggen med spänning har kanske redan upptäckt det, men jag ska - för övriga - bekräfta, förtydliga eller vad vi nu väljer att kalla det.
Jag har lite för mycket att göra just nu för att hinna skriva en gång i veckan, vilket var min grundintention.
Men jag ska ändå ge er en liten snaskbit som sommarlektyr. Så pass mycket god medmänniska är jag ju i alla fall.
(Nu ser jag precis att ordet "snaskbit" här ovanför vid en snabbtitt såg ut som "snabbskit". Märkligt.)
Jag firade midsommar i trakterna kring Båstad, närmare bestämt på en ort som hette Hallavara. Låter finskt, kanske lappländskt, jag vet, men är alltså inte det.
Älsklingens släkt har hus där, ett stort, jättefint gammalt hus med lite halvbuskig tomt. Tänkte att det här borde man ju få en hel del för om man sålde det, m å n g a mille blir det, nära till Båstad, havet, ja, jo nejm itt.
Men NEJ.
Fick under sista dagen där höra att det inte var så, värdet var inte alls så högt som man kunde tro, på grund av en sak som var en direkt följd av en annan sak som är själva det jag EGENTLIGEN ville berätta.
Man får nämligen inte göra om tomten hur som helst. BLAM!! Där föll priset ett par mille. Hur gör man då med utomhuspool, golfgreen, tennisbana samt trippelcarport? Av detta blir intet, platt intet.
VARFÖR får man då inte härja hur man vill om man köper dett hus? Jo, det ska jag nu berätta.
På tomten ligger nämligen ett par gravhögar.
Jag säger det igen, så att ingen missar det här:
På tomten ligger nämligen ett par gravhögar.
Hur jävla ascoolt är inte det? Och varför i helvete skulle det dra ner priset?!?
Om jag hade chansen att köpa en tomt med en gravhög så skulle jag göra det på studs, bara för att veta att ingen överrik, smaklös jävel skulle kunna få några idéer om att bygga konferenscenter på den!
Sen att jag inte skulle kunna sova en endaste natt när jag nu vet det här, det är en helt annan sak som det för övrigt finns tabletter och mediciner mot.

Adjö.

Hur man uttycker sig om vissa jobbiga saker i ens närhet

2009-06-01T12:13:00.008+02:00

Hörde en intressant diskussion på spårvagnen idag. Framför mig satt två gubbs i 60-årsåldern (Det var alltså inte så att jag tjuvlyssnade - de pratade i normal samtalston och jag satt precis bakom. Jag vill bara förtydliga detta. Vad hade NI gjort?!? Rest er upp och gått?) och diskuterade en bekant. Jag tyckte inte att det var en särskilt intressant konversation. Inte förrän följande mening dök upp:

- Jamen du vet, sa den ene, Yngve, han har ju tillfälliga alkoholproblem.

- Å fan, sa den andre.

- Ja ja, det såg la du när vi var på Klädesholmen sist? Han höll ju på å dratta i där...

Vad hade han sa du? "Tillfälliga alkoholproblem"? Tillfälliga? Hur tillfälliga ska alkoholproblem vara, undrar jag, för att de ska klassas som, just, "tillfälliga"? Sketfull 1 gång i veckan, räknas det? En tioårsperiod? Och hur vet man att de är tillfälliga om personen har problemen just nu? Finns det ett slutdatum som är satt?

Dessutom: vem fan har inte haft tillfälliga alkoholproblem? Varje gång man vaknar upp en söndagmorgon med en kattlåda i munhålan, en gammal mussepiggväckarklocka innanför ögonen och en marcherande skottsk militärorkester vibrerandes sin väg genom tarmsystemet så kan nog var och en skriva under i blod på att, ja, jag har tillfälliga alkholoproblem just nu. Denna insikt följs ofta av ett ynkligt: "ta bort mig".

Det är väl här jag ska komma med en klarsynt analys och slutsats - men jag har ingen. Inte mer än att det är lätt att blunda för problem om det gäller ens kompisar. Tyvärr. Undrar hur det hade känts om de hade sagt: "Du vet, Yngve, han är tillfällig hustrumisshandlare"...

Fotnot: Yngve heter egentligen något helt annat. Nämligen Bengt.

Ida. IDA?

2009-05-20T11:34:00.001+02:00

Kan man inte lägga ned lite mer tid på att ta reda på vad den 47 miljoner år gamla apan EGENTLIGEN hette?!? Knappast "Ida", eller hur? Nä, just det.
JAG skulle inte vilja bli uppgrävd om 47 milj år bara för att kallas "Zxwaak".

Hur ser man på en människa att den är dum i huvudet?

2009-05-19T13:02:00.002+02:00

Ja, det finns naturligtvis de som säger att det kan man inte. De har emellertid fel.
Ett väldigt tydligt tecken kan t ex vara om personen i fråga prommenerar i travtakt och håller ett c:a 3-årigt barn, förmodligen sitt eget, i handen - hårt och en bit upp, så att barnet ömsom släpar, ömsom flyger bredvid personen - samtidigt som personen hårt och kostnadseffektivt röker en cigarett.
Du som gjorde just detta på Stigbergsliden i Göteborg ungefär vid 8.45 i morse - du är, till exempel, väldigt, väldigt dum i huvudet.
Kanske har du ett stressigt jobb, kanske har du nyss skilt dig, kanske har din bil just denna morgon vägrat starta. Fine. Vi har alla varit där. Ingen är perfekt.
Men ändå.
Du var på väg till spårvagnshållplatsen och jag var på väg åt andra hållet. Du gick på andra sidan gatan. Jag pratade i telefon. Poängen är: jag hann/orkade/ville just då inte lägga mig i. Nästa gång kommer det inte att bli så. Om du - mot all vettig och rimlig förmodan - skulle läsa detta:
Ha dåligt samvete. När du kommer hem ikväll med din son - gosa med honom. Gör det. Jag kommer att hålla förhör med dig nästa gång jag ser dig och kontrollera.

Rapport från Kreta, del 5

2009-05-18T10:43:00.003+02:00

Nu inser jag att jag målat upp en semestertillvaro som kan verka disharmonisk och jobbig.
Så är det inte.
Jag och kottarna har det förbannat skönt här nere! Det är väl bara det att det är roligare att skriva om sånt som går åt helvete än skrönor av typen "åh nu hade vi det skönt idag igen".
Fast varför det egentligen? Jag ska genast ändra på det!
Idag har vi badat, skrattat, lekt och ätit god mat.
Se! Det gick ju jättebra! Och det tog...en...halv rad. Ja. Just det. Så atteeeh...

Rapport från Kreta, del 4

2009-05-18T10:41:00.002+02:00

Dag 4 – cyklopdagen.
Idag ville inte kottarna bada i havet. Det var för kallt i vattnet och i luften, sa de. Jag tänkte att jag väntar väl ut dem, hyrde solstolar för 6 euro och borrade ner hälarna i den kretensiska sanden, envis som en konfirmand med mopedvittring.
Jaha, nu går jag och badar, sa jag efter en stund. Ja, gör du det, sa kottarna.
Så jag badade. Ensam. Skönt, men inte så kul, själv, ute i sundet.
Väl tillbaka på land överdrev jag hur skönt det hade varit – en lögn de små falkögonen givetvis genast såg igenom, mycket beroende på att jag stod och huttrade dem rätt i ansiktet.
Jag la mig på handduken i solen (kottarna hade full kontroll över stolarna under parasollen) och stekte mig varm.
Proceduren upprepades nån halvtimme senare, men här med tillägget att kottarna nu hävdade att de var hungriga. Köpte chokladcroissanter (är man på semester så är man) i en bambuhydda (vi är ju ändå på Kreta – värsta infödingsön) på stranden vilka försvann ner i en hast.
Nu då? Bada nu?
Nej, det var fortfarande för kallt.
Men det beror ju på att ni sitter i skuggan, försökte jag.
Men du har ju sagt att vi ska akta oss för solen mitt på dan!
Fan! Fälld på eget grepp!
Alltså gjorde jag vad varje far med två öververbala barn skulle gjort i min situation: jag gav upp.
På väg hem gick vi förbi en Supermarket med cyklop, simfötter och snorklar i alla färger hängande ute vid gatan. Kotte 2 frågade om de inte kunde få varsin sån. Sur som en piraya, som precis blivit tillsagd att tapirerna är slut och allt som finns kvar är grönsaker, svarade jag genast ”nej”.
Väl på hotellet, efter en stärkande måltid, drabbades jag av det Dåliga Samvetet. Vad fan, det är semester! Vad fan, vi ska ju ha roligt! Vad fan, vad håller jag på med? Vad fan, helt enkelt!
Gick och köpte cyklop, ungarna glada, ville genast ut till poolen och testa. Succé! Imorgon ska vi testa cyklopen i havet!
Dagen slutar i harmoni. Har jag köpt mig den? Kanske, men betänk: den är en dålig far som inte förstår värdet av en bra cyklop (Homeros, Iliaden).

Rapport från Kreta, del 3

2009-05-18T10:30:00.002+02:00

Jag har kommit på att jag är en enkel, för att inte säga simpel person.
Ge mig god mat och gott vin så blir jag lycklig. Om du dessutom kastar in lite franska mögelostar och ett par salta kex i leken så frågar jag ”hur högt” när du säger ”hoppa”.
Det enda ovanstående inte råder bot på är värk i hjärtat. Det är dag tre, kväll, och jag längtar efter Älsklingen.

Idag gick jag till en närbelägen bowlinghall där de enligt ryktet skulle ha Internet. Det hade de också, så jag satt och pluppade småmynt i en automat medan ett räkneverk tickade ner de minuter jag hade kvar på hotmail eller facebook.
Kan förresten berätta att facebook jobbar under det kyrilliska alfabetet i Grekland. Tur då att man bara genom rent spatialt minne kan erinra sig var det står ”log out” eller ”home”.

Fick idag växel tillbaks som bestod av 2 nederländska euro. Tänker åka till Holland och spendera 2 grekiska dito, bara för att upprätthålla jämvikten. Någon måste ju ta ansvaret och nu har det råkat bli jag. Annars kantrar ju hela jävla allting.
Jag tror jag går upp och kryper ner mellan kottarna nu.Bara en sista sak: tänker du nån gång starta ett internetcafé – starta då inte bowlinghall i samma lokal. Internetanvändare kan bli väldigt våldsamma och då är käglor farligt idealiska som utfyllnad i vissa kroppsöppningar på bowlare. För att tala klarspråk: en strike till när jag sitter och skriver och käglan sitter i rompan!

Rapport från Kreta, del 2

2009-05-18T10:26:00.004+02:00

Dag två på Kreta, cirka 3 på eftermiddagen. Perioden när man inte ska vara i solen om man inte vill knäcka sig hudmässigt är strax slut för dagen.
Ser nu över hotelltaket att det jag igår kväll trodde var 2 st Lidl som låg med 100 meters avstånd inte alls var det – utan ett Lidl med två skyltar. Jag får skylla på mitt mörkerseende som faktiskt inte skulle platsa någonstans. Alls.
De finska pojkarna från igår kväll sitter i hotellbaren med sina päron, mustigt tilltagna i kroppen hela familjen, ser jag nu. Pappan är rätt lik mig, förutom att han är ännu hårigare på kroppen och förmodligen väger 60 kilo mer. Med den enorma buken ser det ut som om han har en extra sengångare med tillhörande bo hängande runt midjan. Själv har jag bara ett marsvin, eller möjligen en fälthare.
Men det får vara hur det vill med den saken.
Jag har faktiskt inte med mig datorn för att sitta och slöskriva sånt här utan för att jobba lite.
Jobbar jag lite? Nej.
Jag sitter ju och slöskriver. Märkligt.
Jag som trodde jag skulle jobba. Där ser man, där ser man.

Rapport från Kreta, del 1

2009-05-18T10:16:00.004+02:00

Hej på er!

Eftersom jag inte fattade hur jag skulle göra för att koppla in mitt usb på internetcafét - och inte vågade fråga för att de (grekerna) då skulle ha förstått att jag inte fattade hur jag skulle göra för att kopla in mitt usb - kommer här en reseskildring i efterskott (för att det ska kännas verkligare delar jag också upp det i olika delar):

Sitter på balkongen på hotell Lotus i Daratso på Kreta.
Första kvällen här. Lokalt vin, lokal ost, lokala kex.
Ljuden: Porlande vatten (poolen), avlägsen trafik, grannbalkongsmummel, musik från poolbaren (nä, nu stängde den precis), skrikande katter, något som borde vara måsar. Dessutom: finskt, ganska fetlagt (fast det hörs ju inte, det ser jag härifrån) pojkpladder från strax nedanför balkongen. Gå och lägg er, ungar. Eller, förresten: bra att ni rör på er.
Nån i närheten röker cigarr.
Luften är så fuktig här på kvällarna – i bjärt kontrast mot dagarnas blåsiga torrhet.
Kottarna sover. Inte.
De ligger och läser. Det var deras livsuppehållande tanke när vi var på väg hem från restaurang tidigare ikväll.
”Får vi ligga och läsa när vi kommer till hotellet?”
Det är så jävla underbart hur de liksom är förtjusta över…ja, fel saker när man kommer utomlands.
En liten bil som inte finns i Sverige, grishuvudet i charken, att GB-glass heter Algida , att vår guide var norska men att de ändå förstod vad hon sa, att dricksglasen på restaurangen var större nertill än upptill – dessa är ting som enligt kottarna gör en semester minnesvärd, oavsett hur många bergsmassiv, stränder eller små fiskebyar pappa pekar ut med myndig armrörelse.
För mörkt nu, ser inte tangentbordet längre. God natt.
Och nej, jag är inte full.
Än.

2009-05-07T11:54:00.002+02:00

Hej på er!

Idag åker jag till Kreta. Bara så ni vet.
Är jag glad över detta? Tja, göteborgare, titta ut genom fönstret.

/J

Fysikens lagar

2009-05-06T13:11:00.003+02:00

Älsklingen och jag såg ett engelskt program på tv igår (det är egentligen fel: vi såg en dansk film och sen fortsatte vi liksom bara titta - ni vet hur det kan bli) om barn och barnuppfostran. I detta fanns ett kort klipp på en pappa som lyfter upp sin 7-åriga dotter på en mur för att hon ska kunna spatsera på den tillsammans med sina större syskon.
För att ni ska förstå bättre: En stig löper längs med den kanske 1.60 m höga muren. Mellan stig och mur - ett ganska grunt dike med högt gräs i. Pappan kliver ned i diket, fram till muren och lyfter upp dottern mot muren. Här blir han stående, i diket, med en 7-åring på raka armar som inte får upp benen på muren. Eller, jo, till slut får hon ju det. Och allt går dem båda väl.
Fick sån enorm flashback från otaliga tillfällen då jag själv lyft upp antingen Kotte 1 eller 2 nånstans. Stället har alltid varit lite för högt för att de ska känna sig helt säkra och snabbt svinga sig från mina värkande armar till vad det nu kan vara, staketet, muren eller bergknallen.
-Lyft högre, pappa!
Okej. Vänta lite här nu. Jag står upp, och mina armar är rakt utsträckta. Exakt vilken av mina kroppsdelar tänkte du att jag skulle förlänga i det här läget? Bålen? Hälarna? Jag kanske ska veckla ut mina bönsyrsehänder som jag alltid har instoppade i mina människohudhandskar, ty jag är en alien?!
-Lyft högre, pappa!
Javisst. Eller om du hjälper till genom att till exempel lägga upp fötterna på staketet och sen skjuta ifrån mig så att du kommer upp? "Lyft högre, pappa"? Jag kommer att skrika högre alldeles strax, precis som hela min kropp just nu skriker i smärta efter att ha förblivit stående i en onaturlig kroppställning lite för länge.

Och sen, mirakulöst, löser det sig oftast. Om det beror på en ödlefunktion som gör att armleden tillfälligt ploppar ur sockeln vid axeln eller nåt annat... Vem vet? Den där sista skvätten, det sista trasvredet kraft man uppbådar räcker till och kottarna står på stenen, muren, båten, vad det nu är.
Och sen vill de ner igen.

Mer Bra TV

2009-05-05T13:41:00.003+02:00

Som rubriken antyder kan jag också meddela att del 2 i den stora humorserien Bra tv kommit ut på youtube, närmare bestämt här: http://www.youtube.com/watch?v=0mt4z_A3IRQ

"Stort" är väl ett bra epitet på den här typen av produktion.

Pinsam - moi?

2009-04-28T10:01:00.005+02:00

Idag hände något monumentalt i mitt och Kotte 1:s liv.
För första (men - och det här kan jag utan att riskera att behöva ta gift försäkra - inte sista) gången hon bad mig att inte köra henne ända fram till skolan där hennes klasskamrater stod.
För att det var pinsamt.
Kära. Nån.
Pinsam - moi?

Skulle inte tro det.

Det hela var, förstår jag nu i efterhand, givetvis ett missförstånd från min dotters sida. Hon tycker egentligen inte att jag är pinsam, utan att jag är cool.
Så måste det vara för så har det alltid varit. Jag är hennes pappa, och hon tycker alltid att jag är bäst på allt.

Jag är ju själva grundämnet till vad som i åtminstone akademikerföräldrakretsar brukar benämnas "bohemiskt kreativ", "slarvigt cool" och "inte tråkigt vuxen".

Pinsam kan möjligen min gode vän Långe Musikern vara när han gapar saker om bajs över hela skolgården. Eller Grannmorsan som super till vardags. Men jag, jag är ju helt normal.

Så att det kan inte stämma.

...Fan också. Jag är pinsam. Hur fan gick det till?

Jag åker ut på landet, dricker alkohol och somnar i en bubbelpool

2009-04-26T16:10:00.004+02:00

"Vi kan om vi vill" brukar det ju heta. "Vi vet inte om vi vill, egentligen, men, du vet, det blir så ändå ibland" BORDE det heta.
Det går alltså alldeles utmärkt att som 38-årig tvåbarnsfar bege sig ut till släkt och vänner på landsbyggden, dricka vin, sprit och öl i några timmar vid en grill för att sedan ramla över till ett annat hus, kliva ned i en bubbelpool och i denna somna.

Men, Jonas, säger ni nu, det där kunde ju ha gått jätteilla.
Nja, jag var ju inte ensam i poolen och är ganska säker på att de övriga personerna i karet hade hivat upp mig om jag sjunkit till botten.

Och dessutom: är du så jävla bra själv då?

Historiens vahettere nu igen

2009-04-21T15:20:00.006+02:00

Har man tråkigt så har man.
Då kan man alltid googla på sitt eget namn.
Det gjorde jag och gissa om jag blev paff.
Det här är nämligen inte första gången som jag testat det här med att blogga. Vilket jag helt och hållet glömt av. Jag hade en gång tidigare intentioner åt det hållet, låt vara med en något mer snöig tanke till grund. Eller, jag vet inte, kanske inte, ändå.
Läsare på jakt efter en mer skönlitterär aspekt av mitt författande ombedes å det snaraste kika in på:

http://www.sourze.se/Professor_Ollon_tar_emot_10069479.asp

Notera gärna datumet för publikationen som ett litet exempel på hur olika man kan tillbringa sina dagar: vissa skriver om Professor Ollon, andra flyger flygplan in i skyskrapor.

Puss och kram så länge!

Kort tanke om punkbasister

2009-04-17T09:02:00.005+02:00

Jag spelar ju bas själv och är rätt hemtam med detta instrument (kan man vara hemtam med något?).
Men en sak jag aldrig har fattat - och bestörtningen seglade upp idag igen när jag såg en bild i tidningen på ett band - är:

Hur gör basister som har basen långt nere på låren när de spelar?
Egentligen.
Alltså, jag pratar om den där punkstilen när man har båda, men kanske framför allt högerarmen, helt rak ner mot basen. Jag fattar att det är en imagegrej mer än nåt annat, men..
Själva stränganslaget i sig måste ju bli en rätt jobbig historia; spelar man genom att röra högeraxeln upp och ner som en pistong? Tänk om den hoppar ur led?
Jämför med att skriva på ett papper med helt rak arm.

Ett av livets stora mysterier...

Sociala idioter - kommer vi någonsin att förstå?

2009-04-16T14:51:00.005+02:00

Ett rum med maskiner.
En tavla med små lås.
En grupp människor som inte känner varandra som ska dela på något de egentligen vill ha för sig själva.
Ett tråkigt, ostimulerande (för att inte säga amöbosvinartat) jobb som ändå måste göras, för din mamma jobbar inte här!

Låt oss ansikta det, folk: Det är inte kul att gå ner i tvättstugan och tvätta sin tvätt.

Då kan man tycka att ett litet "hej", grannar emellan, vore på sin plats. En litet erkännande som signalerar "jag har sett dig" när en granne kommer ner i tvättstugan samtidigt som en annan packar ihop och går. SPECIELLT om den första personen faktiskt säger, just, "hej". Eller?! Har jag fel?! Känns det som en jobbig grej?! Eller?! Alltså, jag frågar bara nu! Vad tycker ni? Huh???

Såatteee, jaaaskavitaoch SVARA NÄR EN ANNAN MÄNNISKA HÄLSAR PÅ EN KANSKE, FÖR I HELVETE?

Man behöver inte omge sig med massor av folk. Man behöver inte umgås med andra om man inte vill. Tycker man illa om andra människor - fint! Stäng in sig och dra ner rullgardin!
Men!
När du måste ge dig ut i verkligheten: behandla inte dina medmänniskor som gas!

Tack för (det allt viktigare) ordet!

Över och ut!

VÅRENS NYA TREND ÄR HÄR

2009-04-07T14:42:00.010+02:00

Japp!

Se hit alla kappvändare, vindflöjlar och orakel!
Var med nu så ni inte missar nåt!

Själv är jag ju en man som står stark även i den stridaste av modefloder.
Jag följer inte strömmen! Jag är fri! Mig äger ingen! Jag spottar på marknaden och ser den torka sig ansiktet! Jag..oj, är det där Nudies nya? Sweet, då ska jag ha två par!

Eeh, var var det vi var nu igen? Just det ja! Vårens nya trend:

Omfamna din hösnuva. Bli du med din reaktion.
Kort sagt: Älska din allergi!

Sällan har väl så många haft så lite att hoppas på så länge.

Vi, med näsor som börjar rinna redan i slutet av mars och som fortsätter, envist som ett ihärdigt hjärtflimmer, med detta ända in i augusti - vi måste sätta klacken på luntan!

Vi måste ta detta i och för sig negativa (vissa skulle till och med kalla det själsligen förintande) påhopp på vår kropp och embrassera det. Göra det till en del av oss. Få det att bli inte så mycket en totalt kränkande funktionsnedsättning som ingen vuxen människa som läser om nya medicinska upptäckter dagligen överallt kan förstå att man inte kan råda bot på i ett civilicerat samhälle, utan kanske mer en Bror Duktig-klapp på den egna ryggen.

"Du ska se att det ordnar sig, trots att du inte kommer att kunna se, känna dofter eller hålla dig vaken mer än sju timmar per dygn tills det blir höst", är ju ett mycket trösterikt mantra man kan rabbla för sig själv när man ligger och lipar och dreglar på en parkbänk i Slottskogen.

Älska din allergi som dig själv!

Ta din allergi i handen och gör den till nåt mer än bara en tråkig apa som sitter på din axel och viskar könsord! Gift in din oskuldsallergi i din stora immunförsvarsfamilj!

Näe...

ALLVARLIGT TALAT! KAN NÅN TA BORT DEN JÄVVLA SNUUUVAAAAN NÅN GÅNG!?!?!

April, april, ditt dumma svin

2009-04-02T15:20:00.003+02:00

Jag gick på det.
Jag är förmodligen den mest lättlurade aprilfool man kan gräva upp i den här delen av stan, eller, ja, varför inte i hela solsystemet.
Ok, det kan finnas encelliga organismer på Jupiters måne Titan som kanske är mer lättlurade, men jag skulle då tro att det inte handlar om aprilskämt utan om mer rent vätgasbaserade skojigheter. Interplanetarisk, kosmisk prutthumor, helt enkelt.

Det gäller alltså pariserhjulet på älven. Jag svalde det. Den upplagda, saftiga götlaborgsroligt-kroken med tillhörande moahahaa-bete. Japp.
JAG GICK PÅ DEN LÄTTE!

Jag ville bara berätta det.

Puss å köss så länge!

Bara lite kort innan helgen...

2009-03-27T14:47:00.004+01:00

Sjukdomen river min redan sargade manskropp.
Plågorna vill inte lämna mig, ge mig ro.
Hur mycket ska en människa behöva tåla?

Kort sagt: jag är förkyld. Igen. Balle.

Dessutom: Vad fan hände med våren? Jag trodde vi hade pratat om det här? Att det räckte med snöslask och regn nu? Va?!?

Är jag grinig? Svar ja.

Igår var jag och besökte min vän tv-profilen på hans jobb där vi lade grunden till ytterligare storheter på Youtube. Ännu icke frälsta ombedes kika in på http://www.youtube.com/watch?v=JprEvZdu5kM för att se det gamla avsnittet.
Det nya kommer att behandla den mer optiska delen av våra humorcentra på sätt som är fullt jämförbara med Disney's (större amerikanskt filmbolag, förf. anm.).
Jag är, i nuläget, förhindrad att säga mer. Men det blir råmaxat.

För att citera Magnum: Keep your night light burnin', I'll come through wind and rain, yeah.

Treflig helgh!

Cykel...

2009-03-25T09:10:00.002+01:00

Vad händer?

Det pågår ett ständigt, tyst krig mellan bilister och cyklister. Inget nytt under solen med detta.

MEN...

Nu, när jag cyklar, har jag blivit uppmärksam på en märklig egenhet hos vissa av mina kära medcyklister.
Jag tillhör den delen av den velocipederande befolkningen som väldigt sällan har hjälm. Och DET ÄR INTE OKEJ!
Tydligen.
Jag får en flashback från barndomen; det är som att de som har hjälm hatar de som FÅR köra utan hjälm. Man får ofta blickar av typen "Du förstör för oss andra!"

Har ni tid vill jag bara ge ett högst konkret exempel som hände för några år sen:

Jag på cykel (utan hjälm), kotte 1 på cykel bredvid (med hjälm), kotte 2 i barnsadel (med hjälm), cyklandes Delsjövägen fram i sakta mak.
Vi möter en man på en väääldigt snabb cykel, med cykeldress och hjälm i matchande kulör och färgskiftande solglasögon. 10 sekunder senare kommer han upp jämsides med oss. Han har alltså vänt och kört efter oss. Följande dialog utspelar sig mellan honom och mig (och JAG SVÄR, detta HAR HÄNT på RIKTIGT!!!):

HAN: Barnen har hjälm, ja?!
JAG:(Leendes, undrandes vem mannen är och vad han vill)...Jaa...
HAN: Och pappa har ingen hjälm?
JAG: ...Nää, just det, ha ha...
HAN: Pappa kanske inte har nåt att skydda där uppe?
JAG: ...Va...

Varpå han vänder och flåsar vidare.
Som vanligt kom alla dräpande kommentarer av typen "Men du kanske ska skita fullständigt i vad jag har och inte har på mig, din stridspitt", "Pappa kanske ska vända på dig och parkera sin Kronancykel i din däckskåra" eller "Kom barn, farbrorn är full" inte till mig förrän 5-10 minuter senare.
Synd.
Det är ju inte så att jag inte VET att det är säkrare med cykelhjälm. Det är ju inte så att jag BRUKAR cykla med barnen utan hjälm, jag hade faktiskt bara glömt den den här dagen.
Det är bara det att jag fattar inte varför man inte, när man inte gör något olagligt eller något som skadar någon annan eller ens, för den delen, är någon annans bizninz, kan få lov att sköta sig själv utan inblandning?!?!?!

AAAAAAAH!

Tack för ordet, ordet är fritt.

Över och ut.

Fader vår

2009-03-20T13:35:00.001+01:00

Idag fick jag ett mail från en nära vän som befinner sig på andra sidan jorden, i ett varmt land med strander, palmer och glada infödingar som ger barnen glass. Utan nån som helst baktanke, ska väl tilläggas.
Och nu, när det vänder mot vår och man ålar ut ur kroppskondomen av resta borst mot vinterkyla och vågrätt göteborgsregn, känns det ändå rätt okej att befinna sig just här, i Sweden.
Man kan till och med kosta på sig en flyktig tanke i stil med "Äh, men inte behöver man åka utomlands. Här som är så fint!"
Man är, kort sagt, glad för hans skull.

Men...

Kotte 1 ville idag ha på sig tunn vårklänning, leggings och vårjacka.
"Det blir nog lite för kallt," hördes då plötsligt en främmande stämma eka i hallen.
Papparösten Från Forntiden! En urgammal best, uppfödd på normer och värderingar, som åter tagit min kropp i besittning!
"Du får akta så du inte blir sjuk," bara rann det sen ur mig, liksom av bara farten.

BROMS! SLIR! STRET! SPJÄRN!

Nej.

Våren är till för att njutas. Så har det alltid varit och så ska det alltid vara.

"Äh, va fan! Du får ha på dig precis vad fan som helst! Här! Ta min gamla KISS-t-shirt över alltihop! Jag VILL det! Det är dessutom coolt om du gör det, för då fattar kanske inte dina klassisar - men väl deras föräldrar att din far är en hipp snubbe (som det heter på stockholmsslang från strax innan jag föddes) som är nere med kidsen.

Kotte 1 fick något paniskt i blicken och slank ut genom dörren, ut till den värld som är hennes egen.

Aaääämen nu tar vi helg, va?

Över och ut.

2009-03-19T10:56:00.000+01:00

Jo då ska vi se...

Idag är en snuskigt fin vårdag! Så fin, faktiskt, att jag ett kort tag funderade på att dra på mig min älskade jeanspaj och skita i vinterjackan men NÄÄ NÄÄ NÄÄ kände jag när jag klev ut genom dörren. Det bet i min manshulliga skäggkind. Alltså: vinterjacka, you're still the man.

Nu till veckans inlägg - och här kommer rubriken:

ÄR VI OFFER FÖR EN GIGANTISK OCH UTSTUDERAT EVIL REKLAMKONSPIRATION?

Igår morse, efter att ha lämnat Kotte 2 på dennes skola, passerade jag, på väg till kontoret, en stillastående bil som tutade och blinkade med blinkers. Ja, det är ju inget anmärkningsvärt med detta i sig, men när jag kom upp jämsides med den såg jag att det var en firmabil. Firman den tillhörde sysslar med larm.
Ha ha, tänkte jag, gud så dåligt att bilens larm har gått på av sig själv! Fan vad kackigt att en larmfirma har larm som inte fungerar som de ska!
Tänkte jag alltså först.
Innan jag nästan svalde en deciliter spott i ren aha-upplevelsepanik.
Tänk om... Tänk om det var en reklamkupp? Tänk om det, ungefär samtidigt, på flera gator i vår stad, stod bilar med firmans logga tydligt synlig och tutade - för att folk skulle titta, se och komma ihåg firmans namn!?!

Jag söker nu ögonvittnen som kan ha sett och upplevt samma fenomen.
Hör av er, så att vi en gång för alla kan stävja detta påhopp på vår... ja, nånting!

Puss o kram så länge, över och ut!

2009-03-13T13:50:00.001+01:00

Hej alla!

Tänkte på den här sidan dela med mig av allt det härliga.
Ja, alltså, det som finns där ute, i verkligheten och som sen processas i min skalle och letar sig ut på den här sidan i form av reflektioner, åsikter eller bara dravvel.

Kort sagt:

Nu kör vi!